Vackert Naturligt

Juvelorkidé, Ludisia discolor

På senaste tiden har jag haft anledning att fundera över hur vi förhåller oss till våra saker och ting, till det som finns i våra hem. Redan tidigare när jag arbetade som fastighetsmäklare förvånade det mig att det tycktes som det mest överskuggande problemet vid byte av bostad,  framför allt för den äldre generationen, var att göra sig av med möbler och prylar. Bara tanken att minska ner bohaget tycktes många gånger omöjliggöra flytt till ett mindre och mer praktiskt boende. Det blev tydligt att hälsa och ekonomi mestadels var underordnat tingens inneboende kraft och betydelse.

Kan det vara så att det inte är våra saker i sig som är orsaken till  svårigheten att minska ner och göra sig av med delar av bohaget utan kanske minnen och upplevelser förknippade med dem? Att en tid eller epok i livet är på väg att ta slut och att förändring stundar. Kanske blir det svårare med åren att skiljas från det som har följt med genom livet samtidigt som vänner och släktingar blir färre och färre?

Vi själva har flyttat flera gånger och oftast har jag helst bara velat göra mig av med det mesta av det vi har, det är få prylar och saker som jag håller nära mitt hjärta. Nobelservisen, ett par tre dussin glas, några speglar, lampor och vaser, klassiska Karinfotöljer, mormors sminkbord, växtkärlet Pallisad, trädgårdsdekorationer från Åhus glashytta, en spröjsad dörr från älskad sommarstuga, några smycken och väskor. Ja, det är ungefär det. Det jag kan sakna är platser, en oändlig utsikt mot horisonten, spegeldörrar, en vacker trapphall och livet med hästarna.

Det skall jag erkänna, jag har sparat en hel del saker.  Jag är sparsam eller eller kanske snarare snål när det kommer till det att handla det som bara är ting. Jag fantiserar om nya designmöbler och vintageklassiker men hemmet är trots det fyllt av relativt oälskade möbler, eller i alla fall möbler som jag inte känner någon känslomässig bindning till. Kanske vet jag med mig att jag är ombytlig och hellre förändrar med det jag har sparat. I den tidsandan som numera råder är jag dock nästan exemplarisk, konsumerar väldigt lite och sparsmakat. Kanske våra äldre inte borde vara så rädda att minska ner och göra sig av med bohaget, det är snarare att se som en välgärning i den tid vi lever i nu när någon annan med all säkerhet kommer att uppskatta det som inte är nyproducerat och förbrukar ändliga resurser från vårt jordklot.