Vackert Naturligt

Mitt tålamod är hårt prövat. Det som till synes borde vara ganska enkelt har visat sig vara riktigt svårt. Ja, ibland känns det faktiskt helt omöjligt.

Jag pratar om att finna ett fritidshus. Min man och jag har hållit på ett tag nu och jag får ständigt frågan om hur det går. Det ärliga svaret är ”inte bra alls”. Två gånger när vi har lämnat bud har säljaren hoppat av, det vill säga bestämt sig för att inte sälja längre och därmed dragit tillbaka försäljningsuppdraget. Den första gången hade vi kommit så långt att vi genom fastighetsmäklaren var överens om pris och hade satt upp tid för kontraktsskrivning. Den andra gången var vi den enda budgivaren när säljaren ändrade sig. Till det kommer några hus som har skenat iväg i budgivningar och ett par där ägar- och nyttjandeförhållandena avseende strand och brygga varit oklara.

Under alla mina sexton år som fastighetsmäklare hände det då och då att säljaren ändrade sig men egentigen var det ganska sällan och jag tror inte det hände en enda gång när det fanns bud på begärt pris. Jag har försökt att rannsaka mig själv varför vi har råkat ut för det här två gånger, vi har trots allt inte lämnat bud och varit intresserad av så många hus alls.

Jag vill absolut inte beklaga mig men jag har fått anledning att fundera både på mitt eget beteende och hur marknaden fungerar. I ärlighetens namn måste jag också säga att vi har varit spretiga i vårt letande vilket kanske har gjort det hela svårare.

Först och främst tror jag att det är så att ett fritidshus är inget som säljaren oftast behöver eller måste sälja. För det mesta är säljaren inte i behov av någon ersättningsbostad vilket inte gör en försäljning nödvändig. Dessutom finns det inget självklart bra alternativ till avkastning på pengarna. Ett fritidshus är oftast obelånat, kanske ärvt eller har varit i familjens ägo i många år och har hittills varit bra att behålla som investering.

Idag är säljarna inte heller nöjda om försäljningspriset inte slutar en bra bit över begärt pris.

Ett fritidshus är kanske närmare förknippat med positiva känslor av lycka genom familjeband eller osedvanligt vackert läge vilket säkert gör det svårare att sälja. Här måste jag också medge att de ställen som vi ha fastnat för har varit älskliga så jag är den första att förstå säljarna. Ljuvligt läge, utsikt över vatten, charm, växthus, gästhus och andra härligheter har funnits med bland de utvalda.

Sedan har jag funderat på om vi har gjort något klassiskt fel under själva köpeprocessen. Jag, om någon, borde efter alla år som fastighetsmäklare veta hur man inte ska bete sig som spekulant och köpare. Det kanske är fel tillfälle från mig lämna några goda råd här men min erfarenhet säger att det är bra att:

• Klargöra direkt för mäklaren att finansiering och lånelöfte är klart.
• Acceptera mäklarens tider för visningar och inte besvära säljaren med extra visningar.
• Vara trevlig och korrekt mot mäklaren som också är en människa.
• Komma i tid till visningen och titta ordentligt på huset på en gång. Var systematiskt, gå till exempel alltid medsols och titta igenom varje rum ordentligt tillsammans. Försök att lämna känslorna hemma, om huset känns intressant var noggrann och observant.
• Inte vara kritisk till huset/läget/omgivningen. Ställ inte för många komplicerade frågor till mäklaren utan ta reda på saker själv (genom kommunen, lantmäteriet, grannar).
• Vara snabb och tydligt med att visa ett seriöst intresse.
• Lämna inget skambud, börja inte budgivningen på alltför låg nivå. Stäm av med mäklaren hur säljaren tänker genomföra försäljningen.
• Vara tillgänglig och snabb med att återkoppla under budgivningen.
• Vara flexibel och anpassningsbar avseende säljarens önskemål om inflyttning/städning/lämna kvar saker. Gör det lätt för säljaren.

Ibland undrar jag vad som är den egentliga meningen med det hela, att det är så svårt för oss att finna vårt hus.  Vad är det som skall hända eller är det kanske så att det finns en anledning till att drömhuset låter vänta på sig? Det kanske ligger dolt i mörkret där borta vid vägens ände.