Den svåra konsten att finna ett fritidshus

Mitt tålamod är hårt prövat. Det som till synes borde vara ganska enkelt har visat sig vara riktigt svårt. Ja, ibland känns det faktiskt helt omöjligt.

Jag pratar om att finna ett fritidshus. Min man och jag har hållit på ett tag nu och jag får ständigt frågan om hur det går. Det ärliga svaret är ”inte bra alls”. Två gånger när vi har lämnat bud har säljaren hoppat av, det vill säga bestämt sig för att inte sälja längre och därmed dragit tillbaka försäljningsuppdraget. Den första gången hade vi kommit så långt att vi genom fastighetsmäklaren var överens om pris och hade satt upp tid för kontraktsskrivning. Den andra gången var vi den enda budgivaren när säljaren ändrade sig. Till det kommer några hus som har skenat iväg i budgivningar och ett par där ägar- och nyttjandeförhållandena avseende strand och brygga varit oklara.

Under alla mina sexton år som fastighetsmäklare hände det då och då att säljaren ändrade sig men egentigen var det ganska sällan och jag tror inte det hände en enda gång när det fanns bud på begärt pris. Jag har försökt att rannsaka mig själv varför vi har råkat ut för det här två gånger, vi har trots allt inte lämnat bud och varit intresserad av så många hus alls.

Jag vill absolut inte beklaga mig men jag har fått anledning att fundera både på mitt eget beteende och hur marknaden fungerar. I ärlighetens namn måste jag också säga att vi har varit spretiga i vårt letande vilket kanske har gjort det hela svårare.

Först och främst tror jag att det är så att ett fritidshus är inget som säljaren oftast behöver eller måste sälja. För det mesta är säljaren inte i behov av någon ersättningsbostad vilket inte gör en försäljning nödvändig. Dessutom finns det inget självklart bra alternativ till avkastning på pengarna. Ett fritidshus är oftast obelånat, kanske ärvt eller har varit i familjens ägo i många år och har hittills varit bra att behålla som investering.

Idag är säljarna inte heller nöjda om försäljningspriset inte slutar en bra bit över begärt pris.

Ett fritidshus är kanske närmare förknippat med positiva känslor av lycka genom familjeband eller osedvanligt vackert läge vilket säkert gör det svårare att sälja. Här måste jag också medge att de ställen som vi ha fastnat för har varit älskliga så jag är den första att förstå säljarna. Ljuvligt läge, utsikt över vatten, charm, växthus, gästhus och andra härligheter har funnits med bland de utvalda.

Sedan har jag funderat på om vi har gjort något klassiskt fel under själva köpeprocessen. Jag, om någon, borde efter alla år som fastighetsmäklare veta hur man inte ska bete sig som spekulant och köpare. Det kanske är fel tillfälle från mig lämna några goda råd här men min erfarenhet säger att det är bra att:

  • Klargöra direkt för mäklaren att finansiering och lånelöfte är klart.
  • Acceptera mäklarens tider för visningar och inte besvära säljaren med extra visningar.
  • Vara trevlig och korrekt mot mäklaren som också är en människa.
  • Komma i tid till visningen och titta ordentligt på huset på en gång. Var systematiskt, gå till exempel alltid medsols och titta igenom varje rum ordentligt tillsammans. Försök att lämna känslorna hemma, om huset känns intressant var noggrann och observant.
  • Inte vara kritisk till huset/läget/omgivningen. Ställ inte för många komplicerade frågor till mäklaren utan ta reda på saker själv (genom kommunen, lantmäteriet, grannar).
  • Vara snabb och tydligt med att visa ett seriöst intresse.
  • Lämna inget skambud, börja inte budgivningen på alltför låg nivå. Stäm av med mäklaren hur säljaren tänker genomföra försäljningen.
  • Vara tillgänglig och snabb med att återkoppla under budgivningen.
  • Vara flexibel och anpassningsbar avseende säljarens önskemål om inflyttning/städning/lämna kvar saker. Gör det lätt för säljaren.

 

Ibland undrar jag vad som är den egentliga meningen med det hela, att det är så svårt för oss att finna vårt hus.  Vad är det som skall hända eller är det kanske så att det finns en anledning till att drömhuset låter vänta på sig? Det kanske ligger dolt i mörkret där borta vid vägens ände.

Landat i soffan och en hållbar fredagsbukett

Jag måste visa den är fantastiska buketten som har spridit glädje här hemma i nästan tre veckor nu. Mörka halloweniga toner och förutom nejlikor, hortensia och eukalyptus för mig flera okända blommor och kvistar. Den måste vara skapad för att kunna bevaras och torka så som den rådande trenden är nu. Med den önskar jag trevlig helg efter en jobbvecka med flera resor. Pju, nu har jag landat i soffan!

I bokskogen kring Svaneholms slott

Det korta besöket i Skåne häromdagen bjöd även på en härlig promenad i bokskogarna runt Svanholms slott. Det pampiga slottet i Skurups kommun började byggas i mitten på 1500-talet och ligger vackert på en udde i Svaneholmssjön.

Marken var täckt av röda blad från bokarna och ljuset silade ner mellan det färgsprakande lövverket. Sakralt och meditativt. Som jag saknar att bo intill skogen som är min trösteplats som bjuder till lugn och vila. Känna dofterna och lyssna på naturens viskningar utan att störas av bilar eller andra ljud.

Finaste sällskapet, min barndomsvän och hennes hund Flisan som är en korthårig collie. Härliga samtal och närvaro i varandras sällskap. Livskvalité och tacksamhet.

Jag är förtjust i äldre tegelbyggnader och de diskreta dekorationer på fasaderna som materialet medger. De för Skåne så karakteristiska trapphusgavlarna är nästan den enda utsmyckningen på det här renässansslottet.

Vaknade i ett disigt Skåne i morse

Morgonen bjöd på öppet landskap och frisk luft i lungorna med dis och regn som följeslagare. Alla åren med islandshästar har lärt mig att uppskatta samtliga årstider och alla typer av väder. Luften känns alltid mer syremättad när det är fuktigt och alla höstens dofter blir mer framträdande. Lätt att andas.

Marken är täckt av spetsiga gula nedfallna blad från pil, murgrönan växer frodigt och de blåsvarta bären på ligusterhäcken blänker i regnet. Naturen är min vän som jag smeker med blicken och tackar för skönheten.

Stallfönstret och den gula välväxta rosenbusken får alltid mina beundrande blickar. Rutorna är immiga och rosen är på väg att sova sin vintersömn. Tack för det här året.

Blomsterpill på två olika sätt

Mitt första blomsterpill av några pelargonblommor så här i rosa oktober. Nu har alla pelargoner fått gå in i garaget med tack för denna säsong. Hoppas ni är på lika gott humör nästa år. Två mästare på blomstermandala och annan blomstrande inspiration är Hanna Wendelbo och Annelie med bloggen Blomster och bakverk.

Förutom två gigantiska pelargoner som har hängt med i många år så kommer i princip alla mina olika sorter från Sunes pelargoner i Tungelsta söder om Stockholm. Där finns så många olika varianter och plantorna är stora för en liten peng. När vi var där i våras så förbjöd min man mig att jobba med övervintring av plantor men nu har jag i alla fall ställt in alla i garaget.

En härlig soppa!

Så fort jag får tillfälle handlar jag ekologiska grönsaker hos Kärrbo Prästgård utanför Västerås. Den lilla obemannade butiken har ett växlande utbud av grönsaker beroende på tillgång. Med ett visst vemod självplockade jag också säsongens sista solrosor i lördags och dekorerade borden till oktoberfesten. Tyvärr lyckades jag inte ta några bilder men det finaste var alla kandelabrar med tända ljus i mörkret.

Nu till favoritlunchen – en härlig hemlagad soppa!

Broccolisoppa, för 4-6 personer

1 kg broccoli (Jag tar även med stammen)
15 cm purjolök
2 vitlöksklyftor
2 buljongtärningar
1 liten chilifrukt
1 liter vatten
1 dl grädde
ev salt och peppar

Grovhacka alla grönsaker och koka i vattnet tillsammans med buljongtärningar 10-15 minuter. Låt svalna och mixa slätt eller kör med stavmixer. Häll tillbaka i kastrullen och rör i grädden. Koka upp och smaka av med salt och peppar. Späd ev med mer vatten. Klart!

Servera med till exempel hårdkokta ägg och toppa med solros- eller pumpafrön. Mmm… jättegott!

Att titta tio år tillbaka i tiden

I mitten av oktober hölls alltid den sista tävlingen för säsongen. Det var oftast kallt och regnigt och traditionsenligt åkte ett stort gäng från lokalklubben iväg tillsammans. Mest mammor, barn och hästar. Ja, så var det oftast då för ungefär tio år sedan. Tänk vad tiden går och hur avlägset det känns, det som var en stor del av mitt liv då. Hästar, ridning, tävlingar. Utomhus i ur och skur. Elisabeth längst bak, frenetiskt viftande med klubbflaggan, och svarta islandshästen Dynur. Placerad och ärevarv med de vuxna, det var stort.

Vår lysande stjärna i unghästflocken. Erill med den vita långa manen som alltid var självlysande i mörkret. Vårt framtidshopp och stolthet som lämnade alldeles för tidigt vid sex års ålder. Alltid uppseendeväckande vacker i hagen och mild och vänlig redan som unghäst.

Sista bilden är oskarp, kanske tur det. Jag är med i maskeradtävling ”tanttölt”. Se hur snyggt jag svingar handväskan i luften!

En krans av torkade fröställningar

Under sensommaren har jag samlat på mig alldeles för många buketter med grässtrån och fröställningar. Nu kände jag att det var dags att kasta ut dem men först gjorde jag en krans som blev stram i beiga toner och som får bli dagens fredagsbukett. Trevlig helg!

Visst ser de här vallmokapslarna ut som små stämplar? De plockade jag i åkerkanten hos min väninna i Skåne och minns en härlig kväll med gyllene solnedgång över mogna sädesfält.

Bladen från silverek, stor och yvig vass och snöret fick inte vara med i kransen den här gången.

Fröställningar av vallmo, gräs, johannesört, vete, fibbla (tror jag) och strandgräs.

Hugo – en tysk fräsching

Till helgen skall vårt matlagningsgäng bjuda på Oktoberfest och vi letade upp en tysk drink. Hugo är en frisk och alkoholsvag fräsching som absolut är värd att prova. Kanske egentligen godare en varm sommardag än en gråmulen oktoberkväll men bubbel passar ju alltid!

Hugo, två glas

4 cl outspädd fläderblomssaft
30 cl mousserande vin, Sekt
4 cl pressad citronsaft
8 myntablad
is

Lägg myntabladen i drinkglas på fot eller vinglas. Häll i citronjuicen.

Muddla myntabladen tillsammans med citronsaften.

Fyll därefter på med is i vardera glas.

Häll i flädersaften och toppa med kallt bubbel.

Rör om och garnera med en tunn skiva citron. Klart!

En härlig söndagseftermiddag

Tore. Underbar och älskad av alla. Vilken lycka det är att följa Oscar och flickvännens storpudelvalp som har blivit tio månader nu. Att fotografera en kvicksilverpigg unghund var inte helt lätt och jag lyckades inte så bra med mina bilder. Här måste jag träna på kamerans inställningar helt klart.

Vilken härlig söndag det var. På helgen söker jag mig till lugnet ute i naturen. Det är som allra vackrast nu men jag har ändå svårt att njuta till fulla av hösten. Jag har inte riktigt förmågan att trycka bort tankarna om att mörkret och vintern är i antågande.

Oscar lyckades bättre med bilderna och jag mutade Tore med några godbitar. Jag har ingen tidigare erfarenhet av just pudlar men jag älskar redan deras intelligens och lättlärdhet. De kan vara lite smarta och luriga också och jag förstår precis var uttrycket ”att göra en pudel” kommer ifrån.