Diamond beach nearby

2 Comments

Igår kväll mötte mig ett nytt landskap vid strandkanten. Isen på Mälaren här utanför har släppt för flera dagar sedan men skärvor av porös och sönderfallande drivis hade glidit upp på stranden och stenarna.

Isblocken var splittrade i tunna glittrande likformiga stavar likt baguetteslipade diamanter uppsköljda ur vattnet, kanske med hjälp av svallen från fraktfartygen. Det är något speciellt när en form upprepar sig och bildar ett symmetriskt mönster i oändlighet.

För mig är det är omöjligt att inte associera just till baguetteslipade diamanter. Min förlovningsring bestod just av ett band av sådana men tyvärr kan jag inte använda den ringen längre eftersom den är för liten och så sliten att den är för kostsam att renovera. Jag har alltid tyckt om enkelheten och det återhållsamma diskreta just med den slipningen av ädelstenen. Fasetterna är färre än vid briljantslipning vilket gör att ljusbrytningen blir mindre men kanske mer distinkt. Ok, här blev det en fördjupning av slipning av ädelstenar men det hör ihop med åren med kurser i silversmide.

På sydöstra Island finns den riktiga stranden som kallas Diamond Beach. Det är en glaciärsjö, Jökulsárlón, där glaciären ovan släpper ifrån sig isberg som långsamt slås sönder och glider ut mot havet. På de svarta stränderna runt omkring glittrar isbitar förföriskt. Jag tror det är den mest överväldigande naturupplevelse jag har varit med om. Vördnadsfullt på något vis. Bilder här.

Moussaka är nya favoriträtten

6 Comments

Här ovan är en bild på en något ogräddad moussaka som är nya favoriträtten. Numera gör jag alltid moussaka istället för lasagne eftersom jag i möjligaste mån försöker utesluta gluten ur kosten. Det blir lätt och fräscht med aubergine istället för lasagneplattor och yoghurt och ägg ersätter bechamelsåsen. Grekiskt och gudagott!

Moussaka, 4 portioner

3 hackade vitlöksklyftor
3 msk olivolja
500 gram nöt- eller lammfärs
400 gram krossade tomater, en förpackning
2 msk tomatpure
1 msk socker
1 grönsaksbuljongtärning
1 tsk salt
1 krm svartpeppar
1 tsk franska örter eller pizzakryddor

2 auberginer
1 tsk salt

3 dl grekisk yoghurt
3 ägg
1,5 krm svartpeppar
150 gram fetaost
färska örter att strö över

Skölj auberginen och skär i 1 cm tjocka skivor. Strö på saltet och lägg på hushållspapper 20 minuter för att dra ur vatten.

Hacka vitlöken och fräs tillsammans med köttet i olivolja. Häll på krossade tomater, tomatpuré, socker, buljongtärning och kryddor och låt puttra ca 30 minuter. Späd med lite vatten om det behövs.

Sätt ugnen på 225 grader. Klappa aubergineskivorna torra och stek i olivolja ca 2 minuter på varje sida. Varva aubergine och köttfärssås i en smord ugnsfast form. Vispa ihop ägg och yoghurt och häll över. Smula över fetaosten. Grädda gratängen mitt i ugnen ca 30-30 minuter och servera tillsammans med en grönsallad. Det är gott, riktigt gott!

En krans till Lisa

3 Comments

Det lilla, begränsade, livet fortgår. På lediga stunder skrotar jag runt i trädgården och virar ihop en krans då och då. Till hösten hoppas jag att ett växthus finns på plats för middagar under stjärnhimmel och blomsterpyssel. Lisa frågade försynt om jag kunde göra en påskkrans till henne och här är den. På en stomme av pilkvistar lindande jag avklippt björksly, hängen av hassel, solbollar och kvistar med vide som knappt har slagit ut i kylan. Den härligaste högtiden är i antågande.

Avsaknad av ställtid

2 Comments

Morgonen var osedvanligt vacker och stillsam. Det stora fartyget gled långsamt förbi tillsammans med ett dovt rytmiskt motorbuller som numera är välbekant för mig. Det tidiga morgonljuset ger en tillvaro utan konturer. Lite som arbetslivet nu. Med dunjackan svept omkring pyjamasen studerar jag sjöfåglarna som har kommit tillbaka nu när isen har släppt. Fåglarna och fartyget sjunger tillsammans långsamhetens lov.

Mina arbetsdagar är långsamma men intensivare än vanligt. Det är en märlig paradox. Jag saknar ställtid och tid för eftertanke. Att färdas långsamt mellan platser och möten. Tid att ställa om. Kanske bäst att omforma arbetsdagarna som numera är så annorlunda. Ge utrymme för mellantid.

På soffbordet

Leave a Comment

Så här ser det ut på soffbordet i lägenheten just nu. Jag kunde inte motstå ett par mjölkvita stora lyktor för värmeljus och de sprider verkligen ett fint sken. Några vårblommor och så Lars Lerins bok ”Naturlära” som jag alltid återkommer till och bläddrar i. Älskar detaljerna i skisserna och akvarellerna. Han skildrar årstiderna så makalöst vackert och våren är mest löftesrik.

Fredagkväll och funderingar kring foto

3 Comments

Fredagkväll och långsamma funderingar i soffan. Jag har insett att jag sällan tar bilder på människor. Kanske är det så att det känns ungefär på samma sätt från båda hållen. Det är inte så många som vill vara med på bild, helst inte jag heller och då blir det svårt att fotografera andra. Jag tänkte att det skall bli ändring på det nu. Har dessutom planer på ny kamera och något nytt objektiv också.

De här tre älsklingarna ställer alltid upp på bild och i morgon skall vi träffas. Lördagslängtan. Trevlig helg!

Fixa fint med fakir

4 Comments

Ur gömmorna plockar jag fram torkade solbollar (craspedia) och fjädrar från fasan som jag hittade i hagarna när vi bodde på hästgården. Jag tog alltid omsorgsfullt hand om fjädrarna och tvättade och desinficerade dem. Fasanerna sprang runt omkring gården och jag vet inte hur många gånger de skrämde livet ur mig när de skrek och flaxade upp bakom stallet. Där låg de oftast och solade sig i morgonsolen på ridbanan.

En blomsterfakir är bra att ha när enkla men effektfulla arrangemang skall göras. Piggarna är sylvassa och den här är riktigt stor och tung. Just tyngden är viktig för att den skall stå stadigt och klara många nerstuckna kvistar, i vatten blir den ju lättare. Hos blomsterkreatören Gouteva i Malmö fick jag lära mig att det även är bra att fästa fakiren med klibbig fästmassa för ännu bättre stabilitet.

Björkris, solbollar och fjädrar blev ett enkelt arrangemang i en gammal tennskål. Tenn är så vackert med sin återhållsamma glans.

I en annan tennskål la jag ett keramikägg som jag har gjort på kurs. Leran och jag kommer inte riktigt bra överens men det här ägget är jag nöjd med. Mina vänner Calle och Camilla är däremot duktiga och har en finfin keramikstudio i södra Skåne. De håller dag- och helgkurser för den som är nyfiken på lera och keramik. Tips!

Ett hav av blå diamanter

6 Comments

Blå diamanter är sällsynta och kanske de mest värdefulla. Jag har de senaste dagarna blickat ut mot en fjärd fylld av blåglittrande isbitar likt de mest värdefulla ädelstenar.

Trots isande kalla vindar har jag om och om igen dragits till strandkanten likt en magnet. Isen har med vinden drivit in mot land och de stora isflaken har krossats till tusentals glimmande skärvor.

Som ett gnistrande skådespel som har böljat fram och tillbaka i olika akter regisserade av fartygens svallvågor genom ismassorna. En ovanlig helg har passerat där ljuset har brutits i strålar genom isbitarnas prismor.

Fredagshärligt och i nytt ljus

4 Comments

De här vackra ljusstakarna kommer från min mamma. De har alltid tidigare varit placerade på hennes matsalsbord och jag har så att säga vuxit upp tillsammans med dem närvarande på alla släkt- och familjemiddagar i matsalen. När ögat och hjärnan har registrerat något tusentals gånger är det som att det blir osynligt och förlorar i skönhet. Utan att egentligen känna något intresse för dem fick de följa med mig hem och plötsligt ser jag dem i ett helt annat ljus. Så vackra och från Upsala Ekeby. Namnet är Alba och jag är tacksam och överförtjust.

På 70-talet när jag växte upp var färgade stearinljus populära, helst rosa och ljusblå men även guld- och silverfärgade i spiralform. Det var fina grejer då. Jag har svårt att ta in det som jag förknippar med 60-70-talet men till slut kunde jag inte motstå de här stearinljusen i soft beige färg. Kommer från på Åhlens.

Så fort solens strålar börjar skina blir naglarna starkare och jag börjar måla dem igen. Beige och grått är färgerna just nu för mig. Fredagspyssel. Trevlig helg!

 

Pandemin och det personliga ansvaret

4 Comments

Den pågående pandemin är intressant ur ett psykologiskt och sociologisk perspektiv och ställer oss inför etiska dilemman, även mig. Frågeställningar som rör personligt ansvar, hänsyn och omtanke om andra får nya dimensioner. Om individen, jaget, är viktigare än kollektivet, laget. Kanske måste jag omvärdera människor i min närhet genom att ifrågasätta eller åtminstone fundera över deras val. Det är lite av en ledsam sorgeprocess att att inse att värderingar och personliga val inte alltid är överensstämmande med omgivningen.

Jag blir glad och högaktar dem som har modet och uthålligheten att följa råd och rekommendationer och som gärna delar det ställningstagandet med andra, som avstår onödiga resor och träffar. Det är riktigt bra ledare eller influensers det!