Bara för att jag tog ett par bilder på de nygräddade limporna som jag tog med till jullunchen bjuder jag på receptet igen, här. Så enkelt och så gott, degen jäser i kylskåpet under natten. De röda banden får snart tillbringa ytterligare ett år i den stora amerikakofferten där jag förvarar alla julprydnaderna.
Det är nog inte så många som skulle hålla med om att det var en vacker dag idag. Disigt och konturlöst men milt och vindstilla.
De kvarvarande fuktiga fröställningarna avspeglade sig med grafisk tydlighet mot det spegelblanka vattnet. En dam med hund kommenterar att jag fotograferar men hon håller med om att det är vackert ute trots vädret.
Jag tänker på Ernst som har en förmåga formulera tankar till ord på sitt eget sätt ”Har man bara rätt ögon ser man skönhet överallt”.
Önskar er alla en riktig fröjdefull och GOD JUL!
Granen är i år en klassisk rödgran som är klädd med sköra ärvda prydnader. Som livet, det gäller att vårda, vara rädd om, ta tillvara och njuta av det vackra.
Innan julmaten tar över måste jag bara tipsa om en riktigt enkel och jättegod sallad. Bara sex ingredienser och den står klar att servera inom fem minuter! Kan det bli bättre? Castello Blue är en mjuk och krämig grönmögelost med lite sälta som passar fint till det söta päronet och sallad som är något bitter.
Till gurkan och päronet använder jag mandolinen som ger riktigt tunna skivor. Akta fingertopparna bara, annars är det ett av de mest användbara redskapen i köket måste jag säga. Det är snyggt att hyvla päronet på längden så att själva päronformen syns och kommer fram.
God balsamvinäger är nästan ett måste att ha hemma. Jag fick en fin liten flaska av en väninna förra helgen och den smakar fantastiskt. Vet inte var den är köpt men god balsamvinäger och olivolja är ett superbra julklappstips.
1 påse färdigskuren sallad
1 halv gurka
1 päron, fast sort
1 halvmåne Castello Blue
Valnötskärnor
Balsamvinäger och eventuellt olivolja
Såg ni Ernst julkrona som han tillverkade av fjolårets julgran? Den påminde mig om vår julgran för några år sedan som hade stått avbarrad och torkad i stallet innan den blev klädd i vit färg, ljusslingor och rosaröda nejlikor. Blomsterhållarna finns fortfarande att köpa hos Slottsträdgården Ulriksdal.
Julen är så starkt förknippad med dofter som saffran, kanel, skinka och annan julmat. För mig är doften av gran den mest betydelsefulla och som jag har svårt att vara utan. Någon plastgran kommer inte att komma in här hemma! Helst skall det vara egenhuggen tall eller rödgran, gärna lite graciös och lagom gles men i år får jag nöja mig med en köpegran.
Häromkvällen doftade det härligt här hemma av både pepparkaka och apelsin. Först gräddade jag stora pepparkaksstjärnor och sedan fick tunna apelsinskivor torka långsamt i ugnsvärmen. Nu pryder stjärnorna väggen i köket. Älskar att spritsa mönster. Vispar en äggvita, ett par droppar vit vinäger och florsocker så att det blir riktigt tjockt och blankt. Lägger i plastpåse och klipper ett minimalt hål. Kanske har jag bagargener från min morfar som var konditor. Han kunde verkligen spritsa han, skrev sirliga namn på tårtor och gav marsipangrisar uttrycksfulla trynen.
Föredrar själv en svartprickig kardemummabulle framför både pepparkakor och saffransbullar. Stockholm vimlar av väldoftande surdegsbagerier, finns snart ett i varje kvarter, det är svårt att inte bli frestad.
Den här gamla bilden får symbolisera en regnig och snöfattig decembermånad. Det går ju inte att fotografera nu för det är så mörkt hela dagarna och så allt detta regnande. Känns ungefär som om jag har gått i ide och helst vill sova fram tills vårsolen tittar fram.
Når vi bodde på hästgården i den charmiga lilla byn utanför Västerås satt de här röda julkulor i syrenerna ovanför brevlådorna en dag. Tyckte att det var så fint, både kitschigt och sparsmakat på en och samma gång. TREVLIG 3:E ADVENTSHELG!
Julen smyger sig försiktigt in här hemma. Så här ser årets adventsljusstake ut. Stearinljus, mossa och en kvist murgröna i Signe Persson-Melins vackra kärl Palissad som är tillverkat av rå aluminium. Jag tycker just det här återhållsamma uttrycket i aluminium är så vackert. Kontrasten mellan någon slags mjuk känsla mot den hårda metallen är tilltalande. Samma nyans i min Apple laptop, Artemides lampa Tolomeo och våra små högtalare från B&O. Jag drömmer om Byarums snäckformade fågelbad till trädgården av samma fantastiska formgivare och designer.
Idag har vi fått sorgebudet att världsartisten Marie Fredriksson har lämnat jordelivet. Från tidigt vuxenliv har hon varit min ständiga följeslagare i både glädje och sorg genom text, musik och en fantastisk röst som har berört. Djupa, vemodiga men ändå trösterika texter om liv, kärlek och storheten och svårigheten i att vara människa.
Tro – Ännu doftar kärlek – Den sjunde vågen – Den bästa dagen – Ett hus vid havet – Efter stormen – Om du såg mig nu – Het vind
TACK FÖR ALLT
Jag vet inte om det beror på mig men plötsligt tycker jag att vuxna människor är väldigt högljudda runt omkring mig. Många gånger nästan skriker man till varandra utan att ta hänsyn till omgivningen. Har inte tänkt på det tidigare, funderar på om det är ett konsekvens av att alla kanske är konstant uppskruvade och mer stressade här i storstaden.
I går, tidig söndagsmorgon på badhuset, kommer två medelålders kvinnor in i bastun och högljutt samtalar om familjeproblem och tonåringar. Jag sitter bredvid och tar del av samtal om berusade tonåringar, körkortsproblematik och diverse diagnoser. Rösterna är höga och genomträngande med magstöd. Men hallå…. vi sitter i en bastu där i alla fall jag vill ha lung och ro och kanske tid för eftertanke. Jag känner mig som en riktig gnällspik men ber dem dämpa sig. De ber om ursäkt och fortsätter samtala i för den aktuella miljön med mer lämplig och dämpad ton.
Precis samma fenomen förra helgen på förmiddagen när jag besökte Slottsträdgården. En grupp väninnor (inga ungdomar direkt) har stämt träff och samtalar med höga röster när de tar sig runt genom växthusen. Utan att ta hänsyn till omgivningen vräker de sig fram mellan blomsterraderna under en ständigt pågående högljudd självcentrerad svada. Var har hänsyn och omtanke tagit vägen?
