Tittar ner och förundras över innehållet på tallriken. Att en till hälften uppäten kronärtskocka kan vara så vacker. Mjuka färger som harmonierar med varandra och kronblad skimrande likt snäckskal. Den i mitten gömda blomman är mjuk som den dyrbaraste päls.
Jag äter med vördnad och tar tacksamt emot naturens rikedom som är serverad på tallriken. I det enkla bor det vackra.
