Min mamma

Min mamma börjar glida ifrån mig. Hon finns där med en vilja av stål och med absolut bestämdhet men ändå inte. Mamma har alltid varit så rädd för att visa sitt verkliga jag, att visa sig svag och osäker. Ändå är det kanske just den mamman jag ser nu när fasaden krackelerar och hon agerar utan filter. Det är märkligt svårt att stå vid sidan om och vara oförmögen till att riktigt kunna hjälpa när någon hemfaller åt misstänksamhet, ilska och frustration. Att föra samtal om det som för henne är svårt eller känsligt är för krävande och resulterar gång efter gång i oönskad osämja och för mig en känsla av misslyckande. Mamma har uppnått en ansenlig ålder och att vara fullt fungerande då är få förunnat, att agera irrationellt och på gränsen till ovärdigt är nog mer det vanliga. Jag kunde dock aldrig ana att det skulle vara så svårt att själv stå bredvid och samtidigt försöka lösa praktiska göromål när någon blir drabbad av demens som långsamt smyger sig på. Att tillståndet kan utlösa en sådan aggression och ilska hos den drabbade att jag själv måste frambringa all min viljestyrka för att själv hålla mig upprätt.

Det sägs att man åldras och så småningom lämnar livet på samma vis som man har levt. Jag tänker på min pappa som fick tre månader kvar att leva efter sin cancerdiagnos. Han var samlad och lugn under den tid han hade kvar och kunde till och med säga att allt kändes så bra just precis då. Han berättade sakligt för mig om hur han önskade att hans begravning skulle bli. Precis så som han hade levt sitt liv med ett ständigt närvarande lugn och en återhållsam förnöjsamhet som följeslagare. Mamma däremot, tycks på alla upptänkliga sätt streta emot, inte vilja öppna sig och ta emot den hjälp som ges utan förminskar och förnekar sina tillkortakommanden. Stackars mamma, jag önskar bara att du kunde finna någon slags acceptans för livets gång och kanske känna och visa ett uns av tacksamhet för allt som livet har givit dig.

8 Comments

  1. Åh, Karin, blir så berörd av dina rader. <3 Jag kan inte säga att jag förstår din frustation och ledsamhet, (så tolkar jag dina rader) eftersom jag varken känner din mamma eller kände din pappa. Mina föräldrar avled snabbt, på en sekund, så det blev mer som en chock.
    Det jag dock är säker på utifrån de kunskaper jag har om sorgbearbetning, är att det är bra att låta tankar och känslor komma till uttryck på det sätt du nu gör.
    Att dela med dig, att skriva av dig, att prata med någon som är beredd att lyssna. Det handlar om dig och ingen annan.
    Ta hand om dig och tack för att du delar med dig!
    Kram Gunilla

    • Karin

      Tack <3 Hade inte alls förberett mig på att det kunde bli så här. Att jag av min egen mamma skulle bli anklagad och beskylld för saker när jag bara försöker hjälpa. Jag skriver om det här för att jag är lite förvånad att det talas så lite om detta i samhället, om hur svårt det är att vara närstående till någon med begynnande demens även om det är åldersdemens. Ibland funderar jag på om det är för att det mest berör kvinnor, både de som åldras och de som tar det största ansvaret av barnen/släktingarna. Kram och tack för din tanke

  2. Ja det är jättejobbigt och man känner sig maktlös. Känner verkligen med dig! Det blev tydligt att det är en anhörigsjukdom. Jag blev så påverkad när min mamma mådde dåligt men inte ville ta emot hjälp. Det kostade henne nära nog livet men det förstod hon ju inte. Jobbigt när man inte känner igen sina föräldrar som de en gång var. En sorg i sig. Men det ändrade sig hon kom över den puckeln och är om än dement sitt mer vanliga glada jag igen. Det är så skönt. För alla. Så tacksam över personalen på hennes boende. Gör sånt som du mår bra av och får energi av så du inte dränerar dig själv är mitt råd. Tacksam för familj och vänner som jag kunde prata med när det var som jobbigast. De är guld värda.
    Kram Annika

    • Karin

      Tack Annika, skönt att höra dina stöttande ord och att det faktiskt kanske kan bli bättre mitt i allt detta. Tyvärr kan jag inte riktigt se att det fungerar så bra på boendet, personal som kommer och går och svårt att få någon kontaktperson. Har ändå förståelse för att det är tufft på boendena nu med pandemin. Jo, nu är det mesta praktiska avklarat och jag skall försöka se till mig själv. Ser fram emot våren och har börjat planera för växthus 🙂 Kram

  3. Men åååhh, Karin! Lider med dig. Din situation verkar så svår. Jag är ännu inte där, men jag misstänker att jag kommer att få nåt liknande.

    Så galet tokigt det kan bli och så jobbigt för alla inblandade.

    Ta hand om dig, vännen!

    Kram Lena

    • Karin

      Ja, märkligt nog var jag inte alls förberedd på det. Men jag ser en ljusning vid horisonten nu. Mest längtar jag att pandemin skall klinga av så att de där små mysiga belöningarna som massage, spa, restaurangbesök och umgänge kan komma igång igen. Hoppas vi kan träffas då, det längtar jag verkligen efter. Stor kram <3

Lämna ett svar till nillahalsaharmoni Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.