En plötslig förnimmelse av Dystra skogen

Namnet till trots var Dystra skogen en av våra vackraste ridvägar. Där ängen tog vid och vattnet glittrade i fjärran gick ridstigen in genom trolsk, nästan magisk, granskog. Ett stilla sakralt rum där dagsljuset försiktigt silade ner mellan de höga träden. Marken var alltid täckt av grön mjuk mossa och den enda stigen slingrade sig i mjuka bågar mellan träden. Den delade sig och pockade alltid på ett vägval där vi oftast valde att rida igenom bäcken. Det var som om även hästarna älskade denna plats, de liksom vi, stannade gärna för någon minuts kontemplation.

Bland julgranarna igår slog ett kraftigt doftminne emot mig, det var som om jag slungades fem år tillbaka i tiden då vi ofta red igenom Dystra skogen och andades in den frisk doften av gran. Vemod, saknad och trots allt tacksamhet för den tid som var då.

För ett par år sedan förvandlades Dystra skogen till ett mindre kalhygge så ridturerna fick ofrivilligt ta en annan riktning.

2 Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.