Den svåra konsten att vara snäll

Jag är alldeles för snäll för mitt eget bästa. Fixar och donar och ser till andra mer än mig själv. Bjuder på middagar, skjutsar hit och dit. När så andra tar mig för givet och förväntar sig stöd och hjälp utan att ge mig en chans att planera och vara delaktig i processen då blir jag riktigt trött. Än värre när andra i närheten ringer och beklagar sig och låter sin egen frustration gå ut över mig.  När samtalet är en monolog, inte en dialog. Är faktiskt trött på att känna mig som en soptunna för andras mentala skräp och osorterade ryggsäckar. Hädanefter kommer jag att välja min samvaro med de som ger mig kärlek, värme och omtänksamhet. Det kan vara så enkelt som ett hjärta i ett sms, en blomma som tack för middagen eller en uppriktig kram och några ärligt uppskattande ord. Som lyssnar på hur jag faktiskt mår och vilka önskningar, behov och drömmar jag har. Tack för idag!

4 Comments

  1. Sara

    Hej! Har läst här ett tag utan att kommentera, men vill passa på att tacka för en klok blogg. Det du tar upp i detta inlägg är viktigt och svårt – hur mycket kan man ge till andra utan att riskera att känna att man sätter sig själv på undantag? Inte alltid en så himla lätt avvägning, precis.

    • Karin

      Hej! Tack för att du tittar in här och dessutom tar dig tid att skriva så fint, det värmer så här i novembermörkret. Ja, det är inte lätt, precis som du skriver. Ibland funderar jag på vad det är som skaver med att vara snäll men det handlar nog om att man går emot sina egna värderingar ibland. Kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.