Min första islandshäst

Mitt bildarkiv håller på att spränga alla gränser och jag har gett mig själv i uppgift att rensa minst tusen bilder varje dag under en månad! Det blir verkligen som en minnenas promenad och det är omöjligt att inte bli nostalgisk.

Min första islandshäst var för mig den vackraste av alla. Ett litet feminint fuxsto med lång vit man, en riktig sagohäst som tagen direkt ur sagorna. Så här i efterhand kan jag nog säga att jag, som den estet jag är, nog föll för hennes skönhet. Det här var ingen dum blondin utan en smart och egensinnig häst som visste hur hon skulle manipulera människor. Vänlig och snäll, javisst, men både tempratmentsfull och listig. Inte jättebra som förstahäst.

Eyrarós från Stenholmen blev vår första häst för mer än femton år sedan och hon skulle följas av ytterligare sex islandshästar i min ägo. Eyra som hon kallades var en femgångare, det vill säga en islandshäst med fem gångarter. Det betyder att både tölt och flygande pass finns förutom då skritt, trav och galopp. Det finns inget bekvämare för ryttaren än att flyta fram i tölt. Hästen har alltid minst en hov i marken vilket gör gångarten taktfast och smidig, som springande skritt.

Eyrarós är uppfödd på den stora gården Stenholmen strax söder om Linköping där det fortfarande föds upp islandshästar med samma gårdsnamn. Hennes mamma Glama, fuxen med stor vit bläs, var importerad från Island. Islandshästar som en gång har lämnat Island får aldrig komma tillbaka för att på så sätt hålla rasen helt intakt i landet.

Min första häst togs snabbt över av Elisabeth vars hästintresse exploderade och fortfarande håller i sig. Eyra var en tuff första häst och det blev till och med några tävlingar med Elisabeth i sadeln. Jag blev ”ponnymamma”, eller en BOB, en som bär och betalar.

Men många härliga ridturer blev det för mig också, här sitter jag i mitten på min lilla häst. Det syns tydligt att Eyra var en liten islandshäst, bara 133 i mankhöjd. De flesta islandshästar idag är mellan 140 och 150.

Så småningom fick Eyra återigen bli avelssto hos sin tidigare ägare och det första fölet skulle bli vårt. Den sjuttonde maj 2008 födde hon Erill som kom att bli den häst som blev min största lycka men också min största sorg när han så tragiskt lämnade livet endast sex år gammal.

Hennes föl Erill blev en otroligt vacker, vänlig och lättsam individ. Helt okomplicerad i allt, trygg och lugn. Elisabeth red in honom själv året innan hon tog studenten. Han blev den perfekta hästen för mig men som jag tyvärr inte fick följa så länge som ridhäst.

I bildarkivet fastnade jag för de här två vackra hästarna som har gett mig så många fina upplevelser och stunder av skönhet.

3 Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.