Island måste vänta

Island. Tänkt att en ö långt ute i havet mellan Atlanten och Norra Ishavet kunde fånga mitt hjärta. Den här veckan skulle jag egentligen ha åkt till Island igen för att uppleva hästinsamlingar på Norra Island. Begränsningar på grund av pandemin gör att vår resa skjuts upp till nästa år. Nu blickar jag istället tillbaka på bilder från resan 2016, några dagar som var alldeles speciella och som gjorde djupt intryck på mig.


På norra Island är det tradition att hästar släpps ut i stora flockar i bergen under sommarmånaderna. Där får unghästarna växa till sig, bli starka och modiga och uppfostras av flocken. I slutet av september är det dags att driva ner hästarna till stora uppsamlingsfållor där de olika gårdarna samlar in sina hästar. Det är ett skådespel att se de skickliga hästmänniskorna sortera hästarna och snabbt fösa in dem i rätt fålla.

En förmiddag avstod jag ridturen och körde istället bilen upp så långt det gick till en dal med hästar. Det var en enastående upplevelse i det storslagna landskapet att nästan helt ensam vandra runt bland alla hästarna. Så vackra, modiga och nyfikna.

Här är hästar insamlade i den runda fållan strax norr om den lilla staden Hófsos som ligger på klippkanten. Utsikten öve fjorden Skagafjördur är vidunderlig och vinden är alltid frisk från Ishavet. Det är som att sinnet lättar och tanken blir fri i den här miljön. Längtar tills nästa år.

One Comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.