Eftertankar

Det har passerat några månader nu sedan stallet blev tomt och min sista häst blev såld. Under mer än tio år var hästarna en stor och viktig del av mitt liv som gav glädje, kraft och kontakt med naturen. Det var ett vackert och långsamt farväl, inte på något sett ett överilat beslut. Det är förunderligt hur flera faktorer, så helt oberoende av vandra, kan göra ett beslut så självklart. Ett beslut som ett par tre år tillbaka i tiden hade tett sig obegripligt och helt oväntat.

 

IMG_8840 IMG_8842

                               

Min tankar går oftast tillbaka till de förunderliga stunderna med hästarna. Vi människor har ju en enastående förmåga att mestadels minnas det vackra som…

 

…att öppna stalldörren på morgonen och mötas av ivriga hästar med mjuka mular som väntar på att bli utsläppta och fodrade. Aldrig en endaste morgon har jag tyckt det har varit betungande att gå upp och möta dagen tillsammans med hästarna.

 

…att vandra direkt ner till hagen efter jobbet och mötas av fridfullt betande hästar, låta den solvarma pälsen smeka fingrarna och borra in näsan i manen.

 

…frihetskänslan att svinga sig upp i sadeln på stallplanen och rida ut i naturen åt det håll som känns bäst för stunden.

 

…de förtroliga samtalen med ridsällskapet under ridturen. Det är som om själva monotonin i ridningen och den omedelbara närheten till naturen tar fram en djupare och mer öppen och generös sida av oss själva.

 

…alla de ofattbart många timmarna vid sidan av ridbanan, på tävling, träning och i skogen tillsammans med min dotter. En ynnest.

IMG_8823 (1)

De vackra hästarna är fotograferade på Ryssbo gård, Ängsö.

I ärlighetens namn måste jag också berätta vad jag inte saknar. De flesta som frågar tror att hästarna tog så mycket tid i anspråk men så ser jag det inte alls, åtminstone inte sedan vi flyttade hit till lilla gården. Lika mycket tid som att mata och gå ut med en hund kanske, ta en promenad eller cykeltur. Ungefär så. Nej, det jag inte saknar är…

 

…hästars obegripliga förmåga att ständigt göra sig illa, bli sjuka eller halta. En häst har fyra ben, två ögon, en lång rygg, en mage och en mun och det är väldigt många svaga punkter tyvärr. Det förde med sig en oro som ofta låg på lut och oräkneliga veterinärbesök och därmed sammanhängande kostnader. Det är nog den biten jag saknar allra minst.

 

…att ständigt behöva jaga hovslagare. Låter inte så svårt men eftersom det är brist på duktiga hovslagare behandlar de sina kunder lite hur som helst och en häst behöver skos ungefär var åttonde vecka. Kommer/kommer inte/ändrar tid/är onåbara…

 

… och så finns det ridlärare och ridlärare. De bästa, men tack och lov inte alla, är tyvärr oftast uppblåsta egocentriker. Och så tycker jag inte om hur desamma utnyttjar ungdomar och barn som nästan gratis arbetskraft med löften om ridlektioner, resor till Island mm. Nej tack!

 

…kostnaderna saknar jag inte. Nu längtar jag efter att till exempel kunna resa mer och inte känna mig lika bunden.

 

…och faktiskt så kan jag bli trött på hästfolk, inackorderingar i stall, som kan bete sig precis hur galet som helst. Hästarna är det sällan problem med…

 

…och så tröttnade jag på Svenska Islandshästförbundet som för några år sedan som drev en mycket lång och märklig process mot en hästtränare för medlemmarnas årsavgifter.

 

Ja, det är sådant där runt omkring som jag inte saknar. Men egentligen saknar jag hästarna otroligt mycket.

IMG_8834

2 Comments

  1. Stora djur, stort ansvar. Var sak har sin tid. Jag förstår saknaden. Kan sakna mina föräldrars hus i Danmark och vårt tidigare lantställe. Det jag saknar är minnena, platsen, dofter, känslor och stunder, men jag vill inte ha det tillbaka. För jag vill hellre ha det som finns nu. Även om det förstås inte går att jämföra med något levande med en personlighet, så förstår jag tankarna.

    • Karin

      Intressanta tankar du delar. Måste fundera på det. Kanske blir saknaden större om man inte riktigt är tillfreds med det som är nu. Kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *