Ombytta roller, reflektioner ur en mammas perspektiv

Under många år hade jag dåligt samvete för att jag ägnade så mycket tid åt vår dotter och hennes hästintresse som också var mitt stora intresse. Sonen fick inte alls lika mycket uppmärksamhet av mig då och jag hade svårt att känna samma entusiasm inför hans teknik- och dataspelsintresse. Han åkte skidor med pappa vilket jag och dotterns aldrig hann med de under de mest hästintensiva åren. Jag har trots det aldrig känt mig som en dålig mamma utan jag har alltid funnits där för båda, bakat bullar och alltid lagat middag men timmarna i stallet var många.

Idag är det sonen som delar mitt form- och designintresse och uppskattar den subtila elegansen i en sliten furubänk från Carl Malmsten. Vi diskuterar ytbehandling av väggarna i ateljén, placering av växthuset och han slänger fram en designtidskrift som jag kastar mig över. Han är numera hundägare och där delar jag hans nyväckta intresse för djur. Dottern är lycklig när hon åker krävande skidåkning med sin pappa och den för länge sedan förhatliga julklappen med skidor är glömd. Hästintresset är fortfarande stort men nu är jag inte längre delaktig på samma sätt eftersom hon arbetar och bor i Tyskland. Livet ändå, tacksam. Inget är bestående utan olika tillstånd förändras, det kan man vara säker på. Kanske en tröst för någon annan mamma som känner sig otillräcklig i den tiden som är just nu.

2 Comments

  1. Så himla klokt skrivet. Det är ju inte mängden tid som gör om man känner sig älskad utan kvaliteten. Har alltid varit nära min pappa, trots att han i veckorna var mycket borta och mamma var den som vsr där.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.