Så var juldagarna över. Vi och vår släkt har åkt fram och tillbaka mellan storstaden och småstaden. Härligt att träffas, det blir inte så ofta. Annars känns det som om ordningen är återställd. Elisabeth är hemma och rider, jag står bredvid, analyserar och fotograferar. Oscar sitter i soffan, ofta med datorn i knät, något outgrundligt i blicken. Lugn och trygg. Och någon med den där tjocka flätan har väntat, tålmodigt längtat och glädjestrålande kommit in på läkarlinjen. Det där blir riktigt bra.
Här hemma blir det ett minimum av julmat. Plikskyldigast finns det skinka, senap, hemgjorda köttbullar. Elisabeth och jag gör ett par sorters julgodis, favoriterna är vit apelsintryffel och chokladdoppad lakritskola. Precis som förra året.
Mamma tycker glöggen är god (precis som mormor sa) och min bror kallar barnen för ”ungdomarna” precis som han alltid har gjort. Ungefär så det är och det är bra det. Det är en trygghet i likformigheten.
Men fröknäcke, raw chokladkaka och flera gröna rätter smyger sig in lite försiktigt, bryter traditionerna.
Fårskinn, ljusslingor och lite annat glitter lyser upp i mörkret. Skönt, nu går vi mot ljusare tider igen och mormors julkulor får sova törnrosasömn ett år till.
Härliga glimtar från er tillsammans-tid! Vad roligt att hon kommit in på läkarlinjen. Imponerande!
God fortsättning!
Kram Lena
Tack Lena! God fortsättning till dig också! Kram