Att blicka ut över en turkosblå oändlighet

Jag sitter på stranden och blickar ut över havet som skiftar i blå och turkosa toner. Vinden är torr och varm och smeker kroppen, gör den mjuk och avslappnad. Det är vilsamt med vågornas brus. Parasollet som är åldrat av vind och saltvatten är färgat i stranden och havets toner.

Silverarmbandet med infattad turkos är en favorit i solen vid havet. Vi hälsar på vänner i Turkiet och i morgon tar vi båten över till grekiska Samos och stannar där några dagar.

Att skapa ett smycke i silversmedjan

Med några mobilbilder från silversmedjan tänkte jag visa hur ett enkelt silversmycke blir till. Under flera år har jag gått på kurser hos Charlotte som har en välutrustad smedja där många vackra smycken skapas. Charlotte är proffs, har gesällbrev, och är silversmed på heltid sedan många år. Hon håller kurser och tillverkar de mest fantastiska smycken i silver, guld och ädelstenar, många är specialbeställningar som görs i samråd med kunden. Jag har bara kommit en liten bit på väg och gör helst smycken, gärna med infattade stenar.

Först sker en hel del tankearbete om hur själva smycket skall se ut. Om jag har bestämt mig för till exemplen en speciell blomma eller snäcka kollar jag upp hur den verkligen ser ut, googlar och tittar på bilder. Sedan ritar jag upp min idé på papper och för över till silverplåten. Silverplåt finns färdig i olika tjocklekar, här vill jag minnas att jag valde 1 mm vilket gör ett smycke av den här storleken stabilt och med en viss tyngd. När jag har sågat ut det blivande smycket värmer jag det med gasbrännaren för att göra silvret mjukare. Då blir det mörkt som på andra bilden och då kan jag slå in stämplar. Den första stämpeln visar tillverkningsåret, den andra orten och den tredje att det är silver dvs består av 925 tusendelar rent silver.

Silversmycket placeras på ett flackjärn när stämplarna slås på. I sista minuten, efter att de traditionella stämplarna var på plats, kom min dotter på att hon ville ha ett budskap på smycket så då var det dags att ta fram de små bokstavsstämplarna som bara är 1,5 mm höga. Riktigt pilligt att få dem på rätt plats.

Sedan är det dags att jämna till alla kanter och få bort repor med fil och därefter smärgelduk. Vid flera tillfällen polerar jag smycket vid slipmaskinen och det momentet glömde jag att dokumentera. Slipmaskinen är en stor respektingivande maskin som hanteras med försiktighet. Därefter måste jag slutgiltigt bestämma hur fyrklövern skall fästas på armbandet. Ibland har jag allt klart från början hur jag skall göra, ibland växer smycket fram efter hand. Jag tillverkar ringöglor i rätt storlek genom att vira silvertråd runt en metallstav. Därefter sågas de upp, alla på en gång, och vips har en jag en hel bunt små ringar i handen.

Nu skall två ringar lödas fast på baksidan, det är i dem jag kommer att fästa själva kedjan. På vänstra bilden finns en burk med flussmedel, det är något som penslas på delarna som skall lödas för att underlätta själva lödningen. Tråden är lod som tillförs och smälter ihop tillsammans med delarna under lödningen. Lod finns i olika varianter som smälter vid olika temperaturer och det gäller att välja rätt som passar just den lödningen som skall göras. Om t ex flera lödningar skall göras på ett smycke måste man oftast börja med ett hårdare lod så att den lödningen inte ”går upp” vid nästa lödning/moment. På den högra bilden har jag förberett för lödningen genom att hålla fast den lilla ringen med en tång. När materialet blir upphettad börjar alla delarna att flyta omkring så allt måste vara förankrat eller hållas fast så att säga.

Att löda är en hel vetenskap och jag har alltid tyckt att det är svårt. Det gäller att vara stadig på handen, snabb och ha känsla för temperatur och färgskiftningar i materialet. När lödningen är klar doppas smycket direkt i kallt vatten. Då lägger sig molekylerna snabbt tillrätta och smycket svalnar direkt. Då är det fult, svart och fullt av oxider som är smutsrester från lödningen. För att få bort det måste smycket koka upp i en lösning av citronsyra och vatten och därefter sjuda en bra stund. Det går inte att bearbeta ett smutsigt smycke så silversmide består ofta av ett växelarbete mellan lödning, syrakokning och smidning (bearbetning av materialet).

Här har jag tagit fram lås och kedja som jag köper färdigtillverkat. De sätts fast i smycket med två ringöglor och med hjälp av två plattänger. Oftast behöver länkarna i kedjan göras större med hjälp av en syl för att ringarna skall få plats. Helst skall ringarna också lödas så att det blir riktigt hållbart och då måste kokning i syralösning ske igen. Nu börjar smycket blir klart, bara ett moment kvar.

Som sista moment skall smycket poleras för att uppnå lyster och glans. Det kan göras på flera olika sätt men här använder jag en trumlare där smycket roterar tillsammans med små metallföremål och polermedel. Det är lite magiskt att efter ungefär en timme ta smyckena ur trumlaren för det är först då man ser det slutgiltiga bländande resultatet. Et voilá, ett armband runt dotterns handled.

Som ni ser är det ganska många moment innan ett så här enkelt smycke är klart. Önskar att fler personer skulle uppskatta det genuina i konsthantverk som resulterar i ett unikt föremål tillverkat med handens kraft och med hantverkarens egen känsla som signum. Ofta förvånansvärt lågt pris med tanke på arbetet bakom. Så här kommer en liten uppmaning från mig att gå till den lokala silversmeden eller keramikern nästa gång det är dags att köpa en gåva.

Blå himmel, svarta stränder

Ett vykort från stranden på södra Teneriffa. Det är något speciellt med svarta lavastränder. Det grafiska uttrycket, när den svarta sanden möter det vita vågskummet, tilltalar mig. De runda stenarna skimrar som svarta diamanter i solen. Dessutom bildas färger som de kring en såpbubbla. Det är magiskt och vackert. Nästan ödesmättat. Mina tankar går till mötet med suggestiva Black beach på Island.

Jag har med mig några silversmycken med ädelstenar i havsblå toner. En nyckfull våg blöter ner både mig och smycken.

Det är nästa bara under semesterveckor som jag läser böcker. Har lite svårt att finna både ro och tid för det annars. De här böckerna har jag med mig den här gången. En synnerligen välblandad trave. Herr Ranelids uppsyn kan reta mig i tv-rutan men jag ville ge mannen en ärlig chans och se den här boken är en fantastisk, detaljrik, myllrande barndomsskildring.  Och My Feldts härliga bok går rakt in i hjärtat.

 

Mjuka organiska former och en grönskimrande sten

Onsdagskvällarna i silvermedjan är lika mycket umgänge med spännande samtalsämnen som silversmide. Det är högt i tak där alla för fram sin åsikt men även respekterar varandras. Här diskuteras allt från svenska akademins förehavanden till tv-serier, politik, resor, känslor, konst, förhållanden och relationer. Kanske är vi alla konstnärssjälar med brett känsloregister. Det goda samtalet är välgörande och jag är tacksam för dessa stunder.

Mitt senaste smycke är ett stilrent stelt armband med en infattad grönskimrande sten. Färgen växlar från grönt till blått och svart beroende på ljuset. Är osäker på stenens namn men vill minnas att den heter amazonit. Armbandet är lätt att bära och sitter skönt runt handleden. Formen påminner mig om Alvar Aaltos klassiska vas som är en stilförebild för mig.

Höstens vackra ekblad blev smycken

Inspirationen kommer oftast från naturen. Kanske för att jag finner mitt mentala vilrum där under höga susande trädkronor. Tystnaden, eller frånvaron av storstadens ljud, är viktig. Minnesbilder, ja just bilder, finns ofta kvar på näthinnan under lång tid. Hur en björkstam såg ut eller färgen på en blomma. Under hösten har jag studerat eklöv. Begrundat form, storlek, färg och struktur. Konstaterat att bladen från ett och samma träd oftast är liknande i formen medan de från ett annat träd kan ha en annan grundform.

Jag har försökt överföra den känslan i några silversmycken. Ådrorna har jag smidit i olika tekniker men är fortfarande inte helt nöjd med resultatet. Någon frågade mig om bladens flikar böjer åt olika håll. Ja, titta, sa jag och tog fram ett löv ur fickan. Överallt här hemma har det legat halvtorkade blad i olika färger. Jag läser att ekträdet, Quercus Robur, tidigare har spelat roll som religiös symbol i Europa och att svenska amiraler har fyra ekblad på uniformskragen. Trädet symboliserar stabilitet och styrka och kan bli flera hundra år. Förra året drev jag upp små ekar ur ekollen vilket är ett roligt höstpyssel. Bilder här. Hos Svenskt Tenn finns vackert ekblad i just tenn, här.

Organiska former x två

Jag fick tag i ett par överdelar från designsamarbetet mellan HM och William Morris, den engelske designern som är mest känd för ljuvliga blommiga tapeter och textilier.  Ibland har jag varit fundersam kring dessa designsamarbeten då jag mest tycker att de uppmuntrar till kortsiktig konsumtion. Dessutom ser jag sällan att kläderna används, precis som om det är själva ”köpet” som är det mest intressanta. Jag skall i alla fall motbevisa mig själv nu och verkligen använda min polo och mina toppar. Mönsterna och färgerna är verkligen extraordinära. Häromdagen besökte jag Millesgården och den fina utställningen om just William Morris. Millesgården måste vara Stockholms vackraste museum och nu när jag bor i närheten köpte jag ett årskort.

Organiska former har alltid tilltalat mig på både tyger och keramik. Samtidigt som vi sveps in i höstmörkret igen är det dags att kliva in i Charlottes smedja. Stämningen är varm och samtalsämnena är många. Höstens första smycke blev ett hängsmycke i form av ett eklöv. Jag sprider ut gröna eklöv både här hemma och i smedjan och konstaterar att alla löv är olika när jag sågar ut små löv till örhängen.

Blomman för dagen

IMG_5931

Att kombinera helt olika ting, idéer eller företeelser kan ofta resultera i något helt nytt. Silversmide är i mångt och mycket ett tankearbete där form, funktion och material måste fungera tillsammans. Jag hade en tanke att kunna bära en riktig blomma som smycke och kom på idén att göra en liten blomsterhållare som smycke. Den runda grunda silverskålen har några hål i botten i vilka jag har sytt fast blomman med ett par stygn. Jag kallar smycket Blomman för dagen. Under den riktiga blomman bildar de små hålen ett mönster av en stiliserad blomma med små pistiller av 18 k guldkulor. Skålen sitter löst på själva armbandet och kan bytas ut till något annat. Nu helg och himmelsfärd. Jag måste ut och njuta av alla underbara blommor!

TREVLIG HELG!

IMG_5915

IMG_5932

IMG_5887

Nytt från silversmedjan

IMG_5440

Kvällarna i smedjan är heliga och fyllda av koncentration, kreativitet och utmaningar i själva hantverket. Jag har en komplicerad relation till ädelstenar. Älskar och hatar samtidigt. De för mig vackraste smyckena har oftast infattade stenar, gärna flera stycken. Samtidigt är det just själva infattningarna som är det mest svåra och tålamodsprövande arbetet av alla i smedjan. I alla fall om du frågar mig.

 

De gnistrande stenarna har en magisk dragningskraft på mig och en av mina favoriter är rökkvarts. Sobert rökfärgad, diskret. Färgen skiftar från brunsvart, mörkt chokladfärgad, till toner av smörkola beroende på hur ljuset reflekteras i fasetterna. Här har jag smidit en stel armring med en infattad rökkvarts som är flexibel på själva armringen. När ljuset reflekteras i den rörliga stenen blir den mer levande och tusen ljusstrålar slungas tillbaka ut i rymden. Jag har inte riktigt kunnat fånga ljusspelet här på bilderna dock.

IMG_5434

IMG_5443

IMG_5433

Nya smycken direkt från silversmedjan

IMG_5024

Nu är jag tillbaka igen i silversmedjan hos Charlotte och skaparlusten är också tillbaka! Fick chansen att ta en tillfällig kursplats under våren. Tidigare under flera års tid gick jag på kurs varje termin. Har nog inte förstått hur mycket jag har saknat silversmidet, smedjan och den kreativa stämningen som råder där. Samtalsämnen om färg och form och om livet samtidigt som det smids, bankas, filas, slipas och trumlas. Ljuden är välbekanta liksom materialet som jag älskar. Silver, argentum. Hårt och mjukt samtidigt beroende på hur det hanteras.

IMG_5032 (1)

Jag började med att arbeta om ett gammalt brett armband. Här har jag valsat in ett subtilt mönster från ett metallnät, lödit fast några smidda ringar och borrat hål för ett lite råare uttryck. Till sist har jag format det för att passa min handled. Processen i silversmide är att silvret är mjukt och formbart när det är upphettat men nedkylt i vatten efteråt. När det bearbetas med hammaren, smids, lägger sig molekylerna tillrätta och det blir hårt igen. Då måste det värmas upp med brännaren igen innan det kan bearbetas igen. Om det inte värms upp är det hårt, omedgörligt och spricker vid bearbetning.

 

Två par örhängen i enkla rena former. De välvda fyrkantiga till vänster är slipade i slipmaskin och då blir ytan alldeles sammetslen. Nästan alla smycken poleras i en trumlare som sista moment för extra glans och finish.

IMG_5018

IMG_5014

I byrålådan

IMG_0558

Under många år har jag hållit på med silversmide men sedan fungerade inte kurstiderna för mig och samtidigt visste jag inte vad jag skulle göra med alla smycken. Och det har blivit en hel del smycken under årens lopp och fortfarande ligger det lite smycken här och var här hemma lite lagom vårdslöst så där. Några favoriter använder jag då och då. Nu så här i den rosa månaden oktober plockade jag fram några med rosa stenar och pärlor. Älskar smycken med infattade stenar men jag har dåligt tålamod med infattningarna som består av många moment som kräver stor precision. Här ovan är det rosenkvarts i de droppformade örhängena, ametist och rosa turmalin i de andra smyckena och en oäkta pärla i hängsmycket. Min lärare i silversmide har varit härliga Charlotte och många timmar har spenderats i hennes smedja.

IMG_0567

Samtidigt har jag sagt adjö och på återseende till pelargonerna för den här säsongen. Nu får de sin vintervila i stallet under vintern. Först får de stå i ljuset vid fönstret men sedan blir det vila i svalt mörker i sadelkammaren fram till mars. Livet går i cirklar och jag tror bestämt att det är dags att ta upp silversmidet igen.