Hög nostalgifaktor på bilutställning

En av dagarna i Tyskland besökte vi Volkswagens stora anläggning i Wolfsburg med bilfabrik, utställningshallar och möjlighet till provkörning. Här står vi framför fabriken och där inne var det absolut förbjudet att fotografera. Det var en överväldigande upplevelse att få se hela fabriken som började med att plåt pressades till olika karossdelar till de olika bilmodellerna.

Själva fabriken är gigantiskt, 1,5 kilometer lång och 300 meter bred. Den ursprungliga byggnaden och fasaden är från 1939. Varje dag används 2 500 ton stål. Det är svårt att ta in att rullar med plåt som väger 35 ton kommer in i ena änden och att färdiga bilar rullar ut i andra änden. Idag färdigställs ungefär 1 500 bilar varje dag men då går inte fabriken på helfart eftersom det är brist på vissa komponenter. Sedan 1939 har 45 miljoner nya bilar rullat ut härifrån.

På området finns stora utställningshallar för alla olika bilmärken inom koncernen. VW, Audi, Porsche, Bugatti, Bentley, Skoda och Seat.

Mest intressant var nästan utställningen med med bilar som representerar olika tekniska genombrott och där fanns min lilla Audi A2 med. Om jag minns rätt köpte jag min silverfärgade Audi år 2002 och den var verkligen före sin tid. Bilen hade glastak och hela karossen var gjord i aluminium och bensinförbrukningen var för den tiden extremt låg. Den följde familjen i många år och båda barnen har haft den som övningskörningsbil.

Volkwagnsbubblan. Min mamma hade två stycken. Först en svart med mindre fönsterrutor och sedan en metallicblå som jag lånade när jag hade fått körkort. Som barn kröp vi ner i ett utrymme, stort som en låda, bakom själva baksätet och det var absolut bästa platsen. Inte så stort säkerhetstänk på den tiden.

Min första pojkvän hade en silverfärgad Autobianchi A 112 och hjälp så fort han körde med den lilla bilen med uppstudsig uppsyn trots storleken. Och där bakom en Mini, hundkojan, som min bror hade. Om jag minns rätt var den mörkblå. Vilka minnen, hög nostalgifaktor!

Provkörning av elbilen VW ID3 stod också på schemat under dagen. Det gick tyst och lugnt till och för oss kommer nästa bil bli en elbil som jag ser det. Vi besökte också en utställning där den bilen visades i detalj och här nedan står Elisabeth och pekar på batteripaketen. Hon har under sin utbildning till kemiingenjör studerat just membran i batterier.

Vilken otroligt intressant och överväldigande dag vi hade tillsammans. Så tacksam.

 

Nu kom alla känslorna på vägen hem

Med tårarna brännande innanför ögonen var det dags att lämna Tyskland och åka norrut efter några intensiva dagar tillsammans. Min flyttfågel till dotter har bott utomlands i perioder de senaste fem sex åren men att skiljas blir svårare och svårare.

Tre härliga kvällar tillbringade vi i stallet tillsammans och det kändes som lånad tid från det förflutna. Jag stod och hängde på staketet till ridbanan, precis som jag tidigare har gjort i timtals, ja i åratals.

Villor utmed konstgjord sjö intill en kanal där pråmar transporterar tungt gods.

Att lämna Tyskland var inte svårt. Tidigare när barnen var små bodde vi där ett par år och jag trivdes inte riktigt då heller. För mig känns det trångt, intensivt, bullrigt och med industrier och tung trafik ständigt närvarande. Strax utanför Hamburg idag satt vi i kö två timmar på Autobahn och väntade på att vägen skulle öppna efter en otäck olycka med flera bilar inblandade.

Inlandsklimatet utan närhet till sjöar, hav och stora skogar blir kvävande för en frihetstörstande själ som jag. När vi kom upp till färjeläget vid Puttgarten för några timmar sedan var det befriande att känna vinden i håret och de friska vindarna från havet. Sedan är det något med mentaliteten i Tyskland. Det är svårt att sätta ord på det men jag saknar livsglädje, värme och inkluderande. Visst, det är korrekt och effektivt men inte för mig!

Att hälsa på i Braunschweig, Tyskland

Äntligen efter pandemin kom vi ner till Tyskland för att hälsa på Elisabeth som bor i Braunschweig i nordöstra Tyskland. Där och i städerna runt omkring håller Volkswagen till med huvudkontor och biltillverkning. Volkswagen genomför en enorm satsning på elbilar och hon arbetar med uppbyggnad av batterifabriker.

Första dagen tog vi en tur in till stadens centrum som är en typisk tyskt stad med torg och korsvirkeshus. Närmare 30 grader varmt och det tog inte lång tid innan det blev en första paus för glass och kaffe. För mig blev det en dubbel espresso med vaniljglass i kaffeglaset. Rekommenderas, riktigt god fusion av starkt kaffe och gräddig kall glass.

Far och dotter. Långa, egensinniga, civilingenjörer och med stark integritet.

Det är alltid en märklig känsla att hälsa på något av barnen utomlands med roller som då är utbytta. Plötsligt är det kidsen som tar befälet med bilkörning, beställningar och frågor i butiker. Jag hittade ett par fina fåtöljer till växthuset och frågan är om de går in i bilen för att ta med hem till Sverige.

Det blev också ett besök på klassisk biergarten Löwengarten med kulörta lyktor, självservering och enkla trädgårdsmöbler. Tack och lov var det riktiga trädgårdsstolar här, jag är inte så förtjust i långa bänkar utan ryggstöd. Har lite svårt att förstå den trenden som jag ser i trädgårdar idag, så obekvämt. Till den klassiska ölen blev det varm nybakad kringla, en Pretzel. Auf Wiedersehen!

Drömmiga dagar och kvällar i villan i Toscana

La Dolce Vita. Olivträd, ljumma kvällar, blå himmel, solmättad doft av rosor och jasmin, rustika klinkergolv, terracottakrukor, stenvalv, takbjälkar, vin, vänner och ljuvlig mat.

Några underbara dagar i slutet på förra veckan tillbringades i Toscana, i närheten av Pisa. Vi hade via airbnb hyrt en stor villa med avundsvärd trädgård och egen pool. Alla fyra sovrum hade eget badrum och det största sovrummet var säkert 50 kvm. Trädgården var fantastiskt välskött och från matplatsen blickade man ut över gamla knotiga olivträd och mängder av terracottakrukor med blommor.

Intagande utomhusmiljö med välskötta gräsmattor, terracottakrukor och  marktegel. På ena sidan av huset vid infarten växte en häck av rosmarin och rosenbuskarna var manshöga. Inspirerande.

Inredningen i huset var rustik och detaljrik och köket var välutrustat och i restaurangstorlek. En kväll hade vi en anlitat en kock som kom och lagade en fyra rätters middag åt oss. Villans ägare hade tipsat oss om det. Eget inlägg om den italienska maten och vinprovning kommer senare.

En genomgående inredningsdetalj i sällskapsutrymmena var olika rörliga mobiler, mer eller mindre groteska, och jag fick nästan en föraning om att de kunde leva sitt eget liv i rörelse under de mörka timmarna.

Trappen upp till övervåningen avslutades med en märklig järngrind och jag hade nog helst inte velat sova ensam i detta stora hus på minst 500 kvm. Bakom ett gigantiskt skåp i vårt sovrum hittade jag en dörr som säkerligen ledde till en lägenhet i den änden av huset.

Ett tacksamt och oförglömligt minne att få tillbringa några dagar tillsammans med goda vänner i den här extravaganta och för mig annorlunda miljön.

Tips! Isländska tv-dramat ”Trapped” på Netflix

Ni som vet ni vet att jag håller Island tätt intill mitt hjärta. Nu måste jag tipsa om det isländska tv-dramat ”Trapped” eller ”Fångad” som just nu visas på Netflix. Den realistiska och spännande produktionen är inspelad i den lilla staden Siglufjördur på Islands norra kust. ”Siglo” som staden kallas besökte vi 2017 när vi åkte runt hela ön, bilder här. Den före detta fiskeorten är sagolikt vackert belägen inne i en fjord med höga fjäll runt om som till och med var helt snötäckta när vi var där i juni.

Det är något speciellt med isländska tv-produktioner som för mig är realistiska och osminkade men alltid omgärdade av den osannolikt vackra naturen. Karaktärerna är ofta kärva med opolerat yttre, ingen botox här inte, och det tar ett par avsnitt att vänja sig vid uttrycket. Det är precis som med människorna på Island, innanför det ibland hårt prövade yttre finns ett varmt och vänligt hjärta.

Ästad Vingård igen och interiören

Besöket på Ästad Vingård och Sinnenas Spa i mörkaste november finns fortfarande kvar på min näthinna som en starkt lysande stjärna. Allra mest för att vi firade min barndomsvän men även för lugnet, den vackra miljön och goda maten.

Jag återkommer nu med några bilder från interiören som konsekvent och enhetligt är formad ur naturmaterial såsom sten, trä och järn. Färgerna är milda med ett stråk av svärta som dämpar och lugnar. Mossväggar och torkade blommor signalerar hållbarhet och omsorg om naturen. I trädgården och runt spaanläggningen utomhus är artrikedomen stor och en egen trädgårdsmästare ser till att allt är välskött. Det vore härligt att åka hit igen och se trädgården grön och i full blom. Nu kunde jag bara ana hur slående den skulle vara i en annan årstid.

Vi åt våra utsökta måltider i restaurang Logen men här finns även restaurang Äng som numera har en stjärna i Guide Michelin. Vi hade inte bokat vandring i vingården med efterföljande vinprovning men fick ändå kika in i en av vinkällarna där ett rikt utbud av både egenproducerat och importerat var vackert utställt.

Sensommarkänsla med några älskade vyer

Jag har just avslutat den första arbetsveckan efter semestern och blickar tillbaka på några bilder från det vackra landskapet i Skåne som jag tycker så mycket om. Det är något speciellt med ljuset över vidderna, speciellt tidig morgon och kväll.

När jag är här på besök hos min barndomsvän har jag lite svårt att släppa att vi inte köpte ett hus, sommarboende, här. Ödet ville annorlunda och det vita stenhuset några hundra meter från stranden bestämde sig ägarna för att inte sälja strax innan kontraktsskrivningen. Sliding doors. Nu blev det bra i alla fall som det ofta blir i livet.

Det öppna landskapet med vita stenhus, röda tegelhus, böljande fält, vallmo, gemytlighet och sandstränderna är det mitt hjärta klappar för. Flera ortsnamn associerar till landskapets karaktär. Vitaby, Brantevik.

Utmed väg 19 mellan Fågeltofta och Skåne Tranås finns en fin självplock av solrosor. Här finna alla upptänkliga färger, former och storlekar av solrosor för en liten peng. Min tanke går alltid till den omtänksamma lantbrukaren som åtar sig det här merarbetet som är så uppskattat av så många.

Oftast ser jag bara några öron som sticker upp mot den vackra kvällshimlen där solen går ner. Den lilla hästgården är en gömd pärla på slätten med havet i söder. Så tacksam för dagarna här och vänskapen som finns.

Den Engelska Trädgården utanför Kivik

Årets Skåneresa bjöd traditionsenligt på en utflykt till Österlen. I år försökte vi finna för oss nya sevärdheter och matställen. Den Engelska Trädgården blev ett trevligt stopp strax utanför Kivik i Svinaberga vid Svabesholms Kungsgård där också café och andra butiker finns. Otroligt vackra sidenklänningar och tunikor fanns till exempel hos Oriental and Vintage. Jag går fortfarande och nästan ångrar att jag inte köpte en vacker fodrad sidenklänning som satt perfekt.

Trädgården i prunkande engelsk stil är ganska liten men lagom att besöka när man vill hinna med mer på en dag. Här finns bland annat rosenträdgård, ett woodland och täta häckar. I anslutning finns en mindre trädgårdshandel som säljer flera av växterna som finns i trädgården. På listan till min egen trädgård skrev jag upp alliumlöken ”Summer Drummer” som är hög och ståtlig och blommar på sensommaren.

Caféguiden: Budhas kafferosteri, Lycksele

Min familj ömsom skrattar, retas eller uppskattar det när jag alltid ska besöka ett bättre café utmed vägen till alla resmål. Oftast har jag White Guide som referens och där kan de högst listade caféerna antingen vara mer inriktade åt bakverk och överdådiga smörgåsar eller åt finsmakarkaffe.

I lilla Lycksele besökte vi Budhas Kafferosteri som bjöd på både kaffekunskap utsökt kaffe som specialitet. Kul ställe med engagerad ägare. Vi blev guidade och köpte med nymalet kaffe till sonen i Storuman. ”Som att dricka kaffe på Södermalm” blev recensionen.

Ett annat cafétips är Väderstad Centralkonditori som är väl värt en kort avstickare från E4:an mellan Linköping och Ödeshög. I Växjö är PM Bröd och sovel så snyggt och sparsmakat så här intog jag efter jobbmöte en tidig middag bestående av små sandwichar och ett glas vin instället för traditionellt kaffe. Bakverken var frestande och imponerade men jag nöjde mig med en chokladpralin med svartvinbärsmak som nog var den godaste jag har smakat. Det är kul med ambitiösa caféer som man faktiskt kan finna lite varstans.

Utmed Vildmarksvägen

På vägen hem från Storuman åkte vi en liten nätt omväg på 25 mil mellan Vilhelmina och Strömsund som kallas Vildmarksvägen. En sträcka vid norska gränsen som går över kalfjället vid Stekenjokk är endast öppen mellan mitten på juni och början på oktober.

Vädret var mulet och regnet hängde i luften men det gav det storslagna landskapet en ödesmättad och monokrom inramning utan starka färger. Vackrast var vägen utmed sjöarna och med Marsfjället och Klimpfjäll i bakgrunden.

Utmed Vildmarksvägen finns flera höga vattenfall och grottor men vi stannade vid Trappstegsforsarna där bruset av vattnet var öronbedövande och luften fuktig av vattendroppar.

Uppe på fjället var det stoppförbud då vi var inne i ett renbetesområde men tyvärr fick jag inte se några renar utmed vägen. Sikten var dålig och molnen låg strax ovanför oss men snön skymtade högre upp på sluttningarna. Suggestivt och vackert.