Blå himmel, svarta stränder

Ett vykort från stranden på södra Teneriffa. Det är något speciellt med svarta lavastränder. Det grafiska uttrycket, när den svarta sanden möter det vita vågskummet, tilltalar mig. De runda stenarna skimrar som svarta diamanter i solen. Dessutom bildas färger som de kring en såpbubbla. Det är magiskt och vackert. Nästan ödesmättat. Mina tankar går till mötet med suggestiva Black beach på Island.

Jag har med mig några silversmycken med ädelstenar i havsblå toner. En nyckfull våg blöter ner både mig och smycken.

Det är nästa bara under semesterveckor som jag läser böcker. Har lite svårt att finna både ro och tid för det annars. De här böckerna har jag med mig den här gången. En synnerligen välblandad trave. Herr Ranelids uppsyn kan reta mig i tv-rutan men jag ville ge mannen en ärlig chans och se den här boken är en fantastisk, detaljrik, myllrande barndomsskildring.  Och My Feldts härliga bok går rakt in i hjärtat.

 

En frostig morgon och att finna nya stigar

Jag vandrar helst på välbekanta upptrampade stigar men ibland måste nya vägar banas. Egentligen är jag uppvuxen här men det känns så väldigt länge sedan nu. Där på andra sidan Edsviken bortom den frostbitna vassen skymtar Ulriksdals Slott.

Blicken fastnar alltid på björkar, både sommar som vinter. Älskar det trädet. Mjukt och sirligt grönt på sommaren och grafiskt svartvitt som framträder under de andra årstiderna. Har beställt och väntar på en matta med just det namnet. Björk. Egentligen har jag längtat efter den mattan i många år och nu är det dags.

Blickar upp mot Kevinge Gård. När jag växte upp utbildades sjuksköterskor här i den vackra byggnaden som numera är privatbostad. En av mina vänner studerade här. Återblickar.

Med pigga öron och vit man som utsikt

Det kunde lika gärna ha varit en bild för två, tre eller fyra år sedan. Då en vanlig sysselsättning en söndag eller vilken annan dag som helst i veckan. Idag en ovanlig ynnest som jag njöt av varje sekund. Stora trygga Steinn frá Armoti tog mig på tur i skogen och genom charmiga bruksorten Skebobruk. Vi har ridit förbi vackra trähus utsmyckade med snickarglädje och rymliga punchverandor med hundratals fönsterrutor. Sneda uthuslängor, gamla arbetarbostäder och smedjor. Så vackert så jag egentligen ville filma från hästryggen. Nu blev det i stället bara ett par snabba mobilbilder för att inte ta alltför mycket koncentration från själva ridningen. En härlig dag med fint sällskap av Josefin som driver hästverksamhet med bland annat urtjusiga hingstar.

Krans av grenar från lärk

Jag saknar att gå ut och hänga en krans på stalldörren. Faktiskt mest stalldörren. Vårt förra boende var för mig starkt förknippat med hästarna. Det är dem, stallet, naturen och de fantastiska ridvägarna jag saknar, inte huset i sig. Men var sak har sin tid och speciellt vintrarna var ganska slitsamma i stallet med att bära vatten, brodda hästar och pulsa runt i snön eller halka på isblank stallplan. Nu är en ny tid och äntligen är köket klart här hemma. Det är ljust, precis som jag ville ha det. Det är svårt att fotografera i novembermörkret men snart skall jag visa köket i sin helhet. Häromdagen snodde jag ihop en krans av kvistar från lärk. De är omedgörliga och går lätt av men till slut blev det en krans i alla fall. Kristallkronan är på plats och äntligen börjar det bli ett hem.

Ljusfest vid Brunnsviken som avslut på Allhelgonahelgen

Allhelgonahelgen avslutades stämningsfullt med en promenad utmed Brunnsviken ackompanjerad av tusentals marschaller och långa fackeltåg i novembermörkret. Överallt brann ljuskorgar och andra ljusinstallationer och över vattnet gled båtarna långsamt över viken mot Hagaparken på andra sidan. På höjden vid Italienska terassen där fackeltågen samlades var stämningen tät och den annalkande vintern kändes plötsligt uthärdlig.

De många ljusen speglades i Naturhistoriska Riksmuséets fönster som glimmade i dammen bakom Edvard Anderssons växthus. Det var lite av en magisk och förtrollad stämning där i skymningen i parken som är undanskymt belägen mellan nuförtiden viktigare trafikleder. En ensam svan utgjorde en vacker siluett i skymningen.

Aldrig förr har väl ljuset från Gamla Orangeriets välvda fönster varit mer inbjudande än i den mörka och kalla novembernatten.

Aftonrodnad i skärgården

Jag måste visa de här bilderna från skärgårdshelgen. När solen gick ner över öarna var himlen först rosa och sedan alldeles röd. Det blåste och molnen vandrade som färgade slöjor över himlen, havet var blåsvart och oroligt. Bilderna är inte redigerade. Precis så här var det, fast egentligen ännu vackrare i verkligheten. En kväll att minnas. Intensiteten i färgerna ökade efterhand.

Jag har alltid drömt om att få uppleva ett intensivt norrsken. Att blicka upp över ett färgsprakande himlavalv. Det kanske är så här men i andra skimrande toner.

Vi badade bastu men det blåste kallt och det var inte skönt att att gå den korta biten på bryggan för att doppa sig. Nu är sommaren är slut och badstegen är upptagen för säsongen. Plötsligt är kvällarna mörka och ljuset och värmen inomhus är lockande.

Soluppgång i ytterskärgården

De ord jag främst kommer att tänka på är förundran och tacksamhet. Jag hade redan på kvällen före bestämt mig för att gå upp tidigt för att försöka fånga soluppgången. Halv sju är det forfarande nästan helt mörkt och den kuperade stigen över ön är svår att finna för mig som inte är här så ofta. På håll ser jag fiskebodarna som mörka siluetter mot den ljusare himlen som rodnar i öster. Det är alldeles tyst, fåglarna har inte vaknat än.

Himlen och havet bjuder på ett färgsprakande skådespel som börjar subtilt i ljusa pasteller för att övergå till mer mättade toner i rosa, orange och gult. Höstlöv i samma färgskala bildar en naturlig ram. Plötsligt är förtrollningen bruten, himlen är ljus och fåglarna kvittrar. Dags att gå hem och sova ytterligare ett par timmar. Det är ju ändå lördagmorgon.

#throwback thursday

Det finns vissa platser som jag alltid längtar tillbaka till. Dit tankarna vandrar om och om igen. Bilderna dyker upp i medvetande gång efter annan. Det är som om varenda sekund är bevarad i minnesbanken för evigt. Island. Norra Island bland hästarna i Unadalur. Unadalur betyder ungefär ”den enstående dalen”. Ja, precis så är det. Vidderna, lugnet, hästarna och naturens storhet. Snart är det två år sedan som jag var med på en av hästinsamlingarna där. Throwback.

Hav, sandstrand, tallar och annat som får hjärtat att slå

Sydkusten och Skåne igen. Ett besök hos Olof Viktors bageri och café är aldrig fel. Ute i ingenstans i Glimminge, där landskapet går över i mjuka kullar och Österlen tar sin början, finns detta ljuvliga ställe. Den kullerstensbelagda innergården med väggar täcka av murgröna skulle ge stylister något längtansfullt i blicken. Smörgåsarna är gigantiska och det är svårt att välja bland bakverken.

Hos min barndomsvän finns Cléo, en mer älskvärd hund står inte att finna. När bilen körs fram går hon in och lägger sig i hundgården. De är kloka våra vänner djuren. Vi drog till Köpenhamn och den korta bilresan över bron är alltid fylld av positiv förväntan.

Tage Andersens butik måste jag alltid gå förbi, ett stenkast från Nyhavn. Det kostar en liten peng att gå in men de originella blomsteruppsättningarna och den lilla innergården lämnar ingen oberörd. Han var före sin tid och jag glömmer aldrig utställningen på Millesgården i början på 90-talet där hans blomsterkonst talade ett alldeles eget språk som gjorde djupt intryck på mig.

Jag formar en krans åt min barndomsvän av pilkvistar, de är mjuka och böjliga och tacksamma att arbeta med. Lindar runt några grenar av murgröna. Som tack plockar jag med mig en härlig bukett hem av kärleksört, blank mörkgrön vinterliguster och murgröna.

Mellan himmel och hav finns sandstranden som jag alltid, alltid längtar till. När det är som vackrast går promenaden dit genom gles tallskog innan sanddynerna tar vid. Förut red vi tillsammans genom sakral tallskog, som är en av mina platser på jorden, men nu får livet ta en annan väg som jag försöker finna.

Läs mer…

Furillen, Gotland

Återigen är jag som förflyttad till en annan världsdel och en annan tid. Som någon ödelagd gruva i ett annat tidevarv. Det är ensamt, varmt, dammigt, torrt och solen lyser med obarmhärtig styrka.

Vi har kommit till Furilden, eller Furillen, som är en ö utanför Gotlands nordöstra kust. Här bedrevs ett stort kalkbruk fram till 70-talet men idag är det gamla bruket förvandlat till eventverksamhet och hotell och ägs av en entreprenör och tillika fotograf. Här har otaliga modefotograferingar och reklamfilmer spelats in under de senaste åren.

Och jag förstår varför, miljön är helt enastående. En unik kombination av industrimiljö förfinad och grovt tillrättalagd av Sveriges mest namnkunniga arkitekter och designers. Varje detalj är noggrant uttänkt såsom vaserna av obehandlat stål som sitter fast i de grånade teakborden. Vackert, funktionellt.

Hotell och restaurang har öppet under några få sommarveckor. Det finns även en eremitkoja i skogen att hyra för den som söker total avskildhet. På något sett rör jag mig andäktigt i miljön. Vill inte störa. Här råder ett lugn som är påfallande. Utsmyckningen består av torkade grenar från enebuskar förutom några strama solrosor. Det är avskalat, eteriskt, estetiskt. Tillbakadraget. Osannolikt, osvenskt, eller kanske egentligen som den svenska själen, och hit vill jag komma igen. Snart.