Det finns vissa platser som jag alltid längtar tillbaka till. Dit tankarna vandrar om och om igen. Bilderna dyker upp i medvetande gång efter annan. Det är som om varenda sekund är bevarad i minnesbanken för evigt. Island. Norra Island bland hästarna i Unadalur. Unadalur betyder ungefär ”den enstående dalen”. Ja, precis så är det. Vidderna, lugnet, hästarna och naturens storhet. Snart är det två år sedan som jag var med på en av hästinsamlingarna där. Throwback.
Sydkusten och Skåne igen. Ett besök hos Olof Viktors bageri och café är aldrig fel. Ute i ingenstans i Glimminge, där landskapet går över i mjuka kullar och Österlen tar sin början, finns detta ljuvliga ställe. Den kullerstensbelagda innergården med väggar täcka av murgröna skulle ge stylister något längtansfullt i blicken. Smörgåsarna är gigantiska och det är svårt att välja bland bakverken.
Hos min barndomsvän finns Cléo, en mer älskvärd hund står inte att finna. När bilen körs fram går hon in och lägger sig i hundgården. De är kloka våra vänner djuren. Vi drog till Köpenhamn och den korta bilresan över bron är alltid fylld av positiv förväntan.
Tage Andersens butik måste jag alltid gå förbi, ett stenkast från Nyhavn. Det kostar en liten peng att gå in men de originella blomsteruppsättningarna och den lilla innergården lämnar ingen oberörd. Han var före sin tid och jag glömmer aldrig utställningen på Millesgården i början på 90-talet där hans blomsterkonst talade ett alldeles eget språk som gjorde djupt intryck på mig.
Jag formar en krans åt min barndomsvän av pilkvistar, de är mjuka och böjliga och tacksamma att arbeta med. Lindar runt några grenar av murgröna. Som tack plockar jag med mig en härlig bukett hem av kärleksört, blank mörkgrön vinterliguster och murgröna.
Mellan himmel och hav finns sandstranden som jag alltid, alltid längtar till. När det är som vackrast går promenaden dit genom gles tallskog innan sanddynerna tar vid. Förut red vi tillsammans genom sakral tallskog, som är en av mina platser på jorden, men nu får livet ta en annan väg som jag försöker finna.
Återigen är jag som förflyttad till en annan världsdel och en annan tid. Som någon ödelagd gruva i ett annat tidevarv. Det är ensamt, varmt, dammigt, torrt och solen lyser med obarmhärtig styrka.
Vi har kommit till Furilden, eller Furillen, som är en ö utanför Gotlands nordöstra kust. Här bedrevs ett stort kalkbruk fram till 70-talet men idag är det gamla bruket förvandlat till eventverksamhet och hotell och ägs av en entreprenör och tillika fotograf. Här har otaliga modefotograferingar och reklamfilmer spelats in under de senaste åren.
Och jag förstår varför, miljön är helt enastående. En unik kombination av industrimiljö förfinad och grovt tillrättalagd av Sveriges mest namnkunniga arkitekter och designers. Varje detalj är noggrant uttänkt såsom vaserna av obehandlat stål som sitter fast i de grånade teakborden. Vackert, funktionellt.
Hotell och restaurang har öppet under några få sommarveckor. Det finns även en eremitkoja i skogen att hyra för den som söker total avskildhet. På något sett rör jag mig andäktigt i miljön. Vill inte störa. Här råder ett lugn som är påfallande. Utsmyckningen består av torkade grenar från enebuskar förutom några strama solrosor. Det är avskalat, eteriskt, estetiskt. Tillbakadraget. Osannolikt, osvenskt, eller kanske egentligen som den svenska själen, och hit vill jag komma igen. Snart.
Det finns fördelar med att åka nattfärja till Gotland. Vid 3-tiden på morgonen körde vi direkt norrut mot Fårö och med soluppgången framför oss. Det vilda naturreservatet Bräntings Haid var osannolikt vackert i det bleka morgonljuset och de knotiga småväxta tallarna förflyttade mig nästan till Afrikas savanner.
Det var vår bil och en till på färjan över till Fårö. Annars kan det vara timslånga köer. Soluppgången strax norr om färjeläget var en sådan där som man bevarar i minnet. Lugnet, ljuset, färgerna, miljön. Det är gott att leva. Vi var ensamma på stranden vid Sudersand där ett par timmars sömn gjorde gott. Medelhavskänsla med kristallklart vatten och varma mjuka vindar redan klockan fem på morgonen. Vid sju på morgonen möter jag en man och hund och han gratulerar till en underbar morgon.
Det är tidig morgon då vi besöker Sveriges största raukfält, Digerhuvud. Det är ljust och den osannolika värmen gör det osvenskt på något vis.
Lite längre söderut, fortfarande på Fårö, blir jag helt betagen av de gamla fiskelägret vid Helgumannen. De gamla bodarna är grånade och allmogebåtarna doftar ännu av tjära.
Den tidiga morgonen gör dagen lång och innehållsrik. Vi tar färjan tillbaka över Fårösund och besöker nästa raukfältet vid Lergravsviken på väg till Bungenäs. Efter 1,5 kilometers promenad från parkeringen är det skönt att slå sig ner med kaffe och vatten vid Nyströms, säkert ett av Gotlands mest fotograferade hus. Det fläktar skönt ovanför havet vid det gamla kalkbrottet som var Gotlands största på 60-talet. I den gamla industrimiljön finns numera flera olika restauranger.
Efter lite letande på vita kalkstensvägar genom ett surrealistiskt landskap som är som insvept i ett vitt damm på grund av torkan kommer vi fram till det gamla kalkbrottet Smöjen vid Hellvi. Här går det att simma in i själva kalkbyggnaden vilken lockar många och så klart min man men inte mig direkt. Den långa klapperstranden intill är mera mitt signum.
Efter kalkbrottet fortsätter Gotlandsäventyret med ett besök som måste få ett eget inlägg, en miljö som är alldeles, alldeles osannolik, men först ett restaurangtips. Fortsättning följer…
Det var några magiska kvällar där på söderslätten. Ljumma vindar och en sommar som på något sett aldrig tar slut. Nästan varje kväll vandrade jag upp från gården och ut på åkern, eller rättare sagt åkerkanten, där emellan mogen raps och vete. Några enstaka kvarvarande vallmo och blåklint lyste klart i det mjuka ljuset. Frökapslar som rasslar. Annars helt stilla.
Vingkraftverken rör sig långsamt, nästan som i slowmotion. Jag har vant mig och kan nästa finna den monotona rörelsen avkopplande, åtminstone på så här långt avstånd.
Det är fler än jag som uppskattar lugnet och solnedgången. Både Cléo och Skrutte gör mig sällskap. Det är precis som om de känner hur mycket jag uppskattar de här stunderna, de bara finns där bredvid mig utan att pocka på uppmärksamhet.
Ni har kanske märkt att det har varit tekniskt haveri här med krasch. Som tur är kunde sonen rädda den trasiga sidan som jag inte ens själv kunde hitta eller kom in på. Han lokaliserade felet som hade smugit sig in i koden någon stans långt där ute i cybervärlden. Han är duktig på det där. Nu återstår lite mer arbete med att återställa till den ursprungliga layouten eller också är det dags att förnya.
Hav, himmel, horisont. Det finns ingen plats där jag känner sådan lycka och frihet som på långa sandstränder. Kanske är det vågornas monotona och rytmiska brus mot stranden som är så välgörande och skänker frid. Jag vet inte. Jag vet bara att känslan är lugn och att jag mår bra där. Att ligga på den tunna sidensarongen och låta sanden forma sig under kroppen. Det är tillräckligt.
Vi är på sydkusten igen, mellan Ystad och Trelleborg. Landskapet är flackare än på Österlen men norr om Ystad är utsikten över havet slående. Sandstränderna är långa, mjuka och inbjudande. Det är vackrast vid Skateholm öster om Beddingestrand och vid Mossbystrands västra kant intill Abbekås. Där växer knotiga tallar intill strandkanten. Här har jag plockat stora tallkottar som påminner om pinjekottar. Strandrågen är stickig men ändå en kär bekant som stryker bara, ännu bleka, sommarben.
Havet är stilla och det är förvånandsvärt tomt på den långa sandstranden. Endast några flanörer och hundar som springer löst fast det egentligen inte är tillåtet just här. Bilderna gör inte sanden rättvisa, den är nästan vit i verkligheten. Blått, vitt, turkost. Havsfärger.
Ibland så stannar tiden och vissa stunder blir bevarade i minnet. För mig är det ofta det visuella intrycket som ger den känslan men det kan också vara en viss sinnesstämning. Någon gång kan det även vara en resturangupplevelse där smak och estetik harmonierar tillsammans med sällskap och miljö.
Helgen bjöd på avkoppling i vackraste skärgårdsmiljö. Brygghäng med sol och bad för ovanlighetens skull, fint sällskap och god mat. Dessutom en färgstark solnedgång över spegelblankt vatten. Ovanligt och alldeles alldeles underbart.
När tiden inte riktigt räcker till för strövtåg ute i naturen har min fina vän Lisa hållit koll på backsipporna. Denna ljuvliga fridlysta blomma med sina stora mjuka blå klockor. I Lisas hästhage finns en enebacke och där på sönderslänten, och bara där, växer det mängder av backsippor. I olika nyanser av lila och blått står de och nickar mot solen. Blå stunder.
Oftast visar jag bilder med utsikten mot dalen i söder men mot norr, åt andra hållet, går byvägen upp mot kyrkan. På samma sida som kyrkan ligger tre små röda torp på rad. Trädgårdarna är poetiskt vackra och omgärdade med gärdsgård. Jag kikar ofta in och beundrar träd, blomster och buskar. Häromdagen fångade den här otroliga busken med klarröda blommor min blick. Det är nästan svårt att hinna ta in all rikedom som naturen bjuder på just precis nu.
Det kanske inte är speciellt smart att köpa 23 dahliaknölar när man inte har en trädgård och precis skall flytta dessutom. Eller också är det det, att planera för framtiden och lyfta blicken över flyttlådor, färgburken och gamla tapeter som tas ner från väggarna. Jag är nog den personlighetstypen numera som går ”all in”, det finns inget att vänta på längre helt enkelt. Och nu ville jag prova på att odla dahlior, inte mer med det. Längtar efter att hålla stora flikiga blommor i ljusa pastellfärger i händerna. Ha ha, ja vi får väl se om det blir några. Jag har valt knölar som jag hoppas skänker mig blommor i rosa, orange och aprikosa toner. Namnen är poetiska så som Dianas Memory, Pink Isa, Café au Lait, Pink Lady, Nicholas, Créme de Cassis och Bright Eyes.
Dahliaknölarna tycks trivas i söderfönstret inomhus. Detaljerade odlingsråd, inspiration och tips har jag fått hos Gardenflow. Kika in där för maximal trädgårdsinpiration och fantastiska bilder. Undersköna dahliabuketter skapar Weronica, Living by W.
Gissa vad det här är? Begynnelsen till backsippor som ståtar här och var i hästhagarna. Snart får vi beundra den mjuka ludna midnattsblå blomman som är fridlyst. Längtar. Och så blev det lite häsmys med dottern hos Lisa. Och till sist slöt sig cirkeln fast tvärt om så att säga för jag skickade äntligen in min avregistrering som sportdomare för islandshästar. Engagemang och intresse räcker inte för att gå ”all in” och då väljer jag istället att lämna helt. Var sak har sin tid.
Det stora blå.
På inget annat ställe känner jag mig så lycklig som intill havet och horisonten. Det händer något i mig när jag blickar ut över vattnet och evigheten. Lungorna och kroppen fylls av syre och jag upplever en intensiv lycka och känsla av frihet. Det var så påtagligt igen på Island i somras. Där horisonten och havet var närvarande i varje minut och andetag när vi bilade utmed kusten runt ön. Syre, luft, rymd, vind och vatten. Har aldrig känt mig så plötsligt och märkligt lycklig som där. Förunderligt.
Samma känsla igen på sandstranden på sydkusten. Vinden var bitande kall och i sanden fanns bågformade spetsmönster av iskristaller. Doften av tång var obefintlig och utsuddad av snöstjärnor i luften. En endaste kort stund av glittrande hav och friska vindar fyllde mig med obeskrivlig livslust och energi. Underbart är kort. Blott en dröm.
