Supermånen från köksfönstret

Eftermiddagskaffet med goda vänner serverades tillsammans med vacker utsikt från köksfönstret. Supermånen eller blodmånen steg upp mellan talltopparna och himlen skiftade i hela färgspectrat under en halvtimme.

I morgon måndag inträffar superblodmåne dvs supermåne och total månförmörkelse på samma gång. Månshowen startar ca 3.30 och med maximal effekt ca klockan 6.12, total månförmörkelse. Omkring kl 06.45 skall månens ena kant lysas upp av solen för att därefter lysas upp av solen i sin helhet. Kanske blir det svårt att sova i natt, av någon anledning brukar det vara så för mig vid fullmåne.

Att välja samma väg

Vägens mjuka kurvor är välbekanta. Jag blickar ut över det öppna mälarlandskapet, känner lugnet. Det är vilsamt med bara åker, skog, horisont och himmel. Något enstaka hus här och där. Ett minimum av intryck, tryggheten i det invanda. Jag väljer gärna välkända stigar, tar samma väg om och om igen. Andra, precis likt vissa hästar, vandrar inte samma väg dag efter dag.

Blå himmel, svarta stränder

Ett vykort från stranden på södra Teneriffa. Det är något speciellt med svarta lavastränder. Det grafiska uttrycket, när den svarta sanden möter det vita vågskummet, tilltalar mig. De runda stenarna skimrar som svarta diamanter i solen. Dessutom bildas färger som de kring en såpbubbla. Det är magiskt och vackert. Nästan ödesmättat. Mina tankar går till mötet med suggestiva Black beach på Island.

Jag har med mig några silversmycken med ädelstenar i havsblå toner. En nyckfull våg blöter ner både mig och smycken.

Det är nästa bara under semesterveckor som jag läser böcker. Har lite svårt att finna både ro och tid för det annars. De här böckerna har jag med mig den här gången. En synnerligen välblandad trave. Herr Ranelids uppsyn kan reta mig i tv-rutan men jag ville ge mannen en ärlig chans och se den här boken är en fantastisk, detaljrik, myllrande barndomsskildring.  Och My Feldts härliga bok går rakt in i hjärtat.

 

En frostig morgon och att finna nya stigar

Jag vandrar helst på välbekanta upptrampade stigar men ibland måste nya vägar banas. Egentligen är jag uppvuxen här men det känns så väldigt länge sedan nu. Där på andra sidan Edsviken bortom den frostbitna vassen skymtar Ulriksdals Slott.

Blicken fastnar alltid på björkar, både sommar som vinter. Älskar det trädet. Mjukt och sirligt grönt på sommaren och grafiskt svartvitt som framträder under de andra årstiderna. Har beställt och väntar på en matta med just det namnet. Björk. Egentligen har jag längtat efter den mattan i många år och nu är det dags.

Blickar upp mot Kevinge Gård. När jag växte upp utbildades sjuksköterskor här i den vackra byggnaden som numera är privatbostad. En av mina vänner studerade här. Återblickar.

Med pigga öron och vit man som utsikt

Det kunde lika gärna ha varit en bild för två, tre eller fyra år sedan. Då en vanlig sysselsättning en söndag eller vilken annan dag som helst i veckan. Idag en ovanlig ynnest som jag njöt av varje sekund. Stora trygga Steinn frá Armoti tog mig på tur i skogen och genom charmiga bruksorten Skebobruk. Vi har ridit förbi vackra trähus utsmyckade med snickarglädje och rymliga punchverandor med hundratals fönsterrutor. Sneda uthuslängor, gamla arbetarbostäder och smedjor. Så vackert så jag egentligen ville filma från hästryggen. Nu blev det i stället bara ett par snabba mobilbilder för att inte ta alltför mycket koncentration från själva ridningen. En härlig dag med fint sällskap av Josefin som driver hästverksamhet med bland annat urtjusiga hingstar.

Krans av grenar från lärk

Jag saknar att gå ut och hänga en krans på stalldörren. Faktiskt mest stalldörren. Vårt förra boende var för mig starkt förknippat med hästarna. Det är dem, stallet, naturen och de fantastiska ridvägarna jag saknar, inte huset i sig. Men var sak har sin tid och speciellt vintrarna var ganska slitsamma i stallet med att bära vatten, brodda hästar och pulsa runt i snön eller halka på isblank stallplan. Nu är en ny tid och äntligen är köket klart här hemma. Det är ljust, precis som jag ville ha det. Det är svårt att fotografera i novembermörkret men snart skall jag visa köket i sin helhet. Häromdagen snodde jag ihop en krans av kvistar från lärk. De är omedgörliga och går lätt av men till slut blev det en krans i alla fall. Kristallkronan är på plats och äntligen börjar det bli ett hem.

Ljusfest vid Brunnsviken som avslut på Allhelgonahelgen

Allhelgonahelgen avslutades stämningsfullt med en promenad utmed Brunnsviken ackompanjerad av tusentals marschaller och långa fackeltåg i novembermörkret. Överallt brann ljuskorgar och andra ljusinstallationer och över vattnet gled båtarna långsamt över viken mot Hagaparken på andra sidan. På höjden vid Italienska terassen där fackeltågen samlades var stämningen tät och den annalkande vintern kändes plötsligt uthärdlig.

De många ljusen speglades i Naturhistoriska Riksmuséets fönster som glimmade i dammen bakom Edvard Anderssons växthus. Det var lite av en magisk och förtrollad stämning där i skymningen i parken som är undanskymt belägen mellan nuförtiden viktigare trafikleder. En ensam svan utgjorde en vacker siluett i skymningen.

Aldrig förr har väl ljuset från Gamla Orangeriets välvda fönster varit mer inbjudande än i den mörka och kalla novembernatten.

Aftonrodnad i skärgården

Jag måste visa de här bilderna från skärgårdshelgen. När solen gick ner över öarna var himlen först rosa och sedan alldeles röd. Det blåste och molnen vandrade som färgade slöjor över himlen, havet var blåsvart och oroligt. Bilderna är inte redigerade. Precis så här var det, fast egentligen ännu vackrare i verkligheten. En kväll att minnas. Intensiteten i färgerna ökade efterhand.

Jag har alltid drömt om att få uppleva ett intensivt norrsken. Att blicka upp över ett färgsprakande himlavalv. Det kanske är så här men i andra skimrande toner.

Vi badade bastu men det blåste kallt och det var inte skönt att att gå den korta biten på bryggan för att doppa sig. Nu är sommaren är slut och badstegen är upptagen för säsongen. Plötsligt är kvällarna mörka och ljuset och värmen inomhus är lockande.

Soluppgång i ytterskärgården

De ord jag främst kommer att tänka på är förundran och tacksamhet. Jag hade redan på kvällen före bestämt mig för att gå upp tidigt för att försöka fånga soluppgången. Halv sju är det forfarande nästan helt mörkt och den kuperade stigen över ön är svår att finna för mig som inte är här så ofta. På håll ser jag fiskebodarna som mörka siluetter mot den ljusare himlen som rodnar i öster. Det är alldeles tyst, fåglarna har inte vaknat än.

Himlen och havet bjuder på ett färgsprakande skådespel som börjar subtilt i ljusa pasteller för att övergå till mer mättade toner i rosa, orange och gult. Höstlöv i samma färgskala bildar en naturlig ram. Plötsligt är förtrollningen bruten, himlen är ljus och fåglarna kvittrar. Dags att gå hem och sova ytterligare ett par timmar. Det är ju ändå lördagmorgon.

#throwback thursday

Det finns vissa platser som jag alltid längtar tillbaka till. Dit tankarna vandrar om och om igen. Bilderna dyker upp i medvetande gång efter annan. Det är som om varenda sekund är bevarad i minnesbanken för evigt. Island. Norra Island bland hästarna i Unadalur. Unadalur betyder ungefär ”den enstående dalen”. Ja, precis så är det. Vidderna, lugnet, hästarna och naturens storhet. Snart är det två år sedan som jag var med på en av hästinsamlingarna där. Throwback.