Naturen

Känn ingen sorg

Posted in: Hästar, Naturen on maj 25, 2017

Jag går min favoritrunda. Allt blommar samtidigt i år. Vitsippor, gullviva och liljekonvalj. Slånbärssnåren är alldeles vita. Det doftar underbart. Det är omöjligt att inte tänka på alla härliga ridturer, den här turen kallade vi patiensrundan. Minnena flyter ihop men vissa minnesbilder är kristallklara. När rådjuren hoppade fram framför det unga fuxstoet, min vackra änglahäst som var så duktig när alla änderna flög upp från dammen precis framför. Just den här årstiden är den bästa för ridturer. Inget högt gräs, inga insekter, inte för varmt. Känn ingen sorg…säger jag till mig själv.

I ärlighetens namn måste jag också medge att jag känner en viss lättnad att inte vara hästägare längre. Sommaren är en krävande tid med ständig begränsning av betet eftersom islandshästarna är lättfödda. Flugor, styngflugelarver, bromsar och mygg går illa åt hästarna som kräver mer passning och skötsel än på vintern. Och för första gången på många år kan jag åka iväg på semester utan att planera och fundera på tillsynen. Dessutom har hästar en obegriplig vana att göra sig illa eller bli sjuka just precis när man är bortrest. Nu måste jag bara se till att någon vattnar blommorna!

Vårtecken och andra detaljer

Posted in: Lantliv, Naturen on maj 16, 2017

Visst är det väl så att vi alla har våra egna vårtecken? Vi tolkar och ser saker på olika sätt. När slånbären blommar här brukar det vara löftesrikt om sommarvärme och lediga helger i maj. Igår var det sju grader hela dagen och vindarna var isande kalla. I år har jag hjälp några slånbärskvistar på traven genom att ta in dem i värmen. Lite motvilligt slog de ut till slut. Fårskinnen som jag brukar plocka undan efter vintern ligger kvar i tv-soffan. Djuren här på landet runt omkring tycks inte bry sig om vädret. I hagen på andra sidan vägen är hästarna utsläppta och nordsvensken surar som vanligt när de andra kommer för nära. Jag går mina rundor och tycker egentligen att det är ganska skönt innan sommarvärme och insekter kommer. Tänker på tiden som har varit med hästarna och saknar nog mest bara ridturerna med min vän med de båda hästarna och Elisabeth.

I hagen mittemot vårt köksfönster är våra sommarvänner tillbaka. I år är det några får och två åsnor. Lammen blir fler och fler och skuttar runt i halsbrytande språng och springer kors och tvärs. Det är rogivande att se hur de förflyttar sig hela tiden. Än är de här, än är de där.

Åsnorna är tillgivna och kommer gärna fram till staketet. Står blickstilla och lyssnar på min röst. Snart blir syrenhäcken grön och tät. När blommorna kommer ser vi knappt hagen på andra sidan grusvägen. Hur många gånger har jag inte hört Elisabeth fara fram i tölt där bakom häcken. Takten eller otakten i hovarnas klapper eller vilken häst som kommer har alltid varit lätt att lyssna sig till.

Jag tror att närheten till djur och natur tränar upp våra sinnen. Titta till exempel på de utsökta små detaljera i en liten slånbärsblomma eller de olika färgerna på åsnans huvud. Små saker, stora upplevelser.

Björkarna i byn

Posted in: Naturen on maj 9, 2017

En liten bit bort utmed vägen här i byn finns den här björkdungen. Solen går upp på andra sidan och ljuset är ofta magiskt genom de skira björkarna. Älskar björkar. Kanske för den strama grafiska färgteckningen i svart och vitt och sedan de skira löven i kontrast till det. Björkar är riktiga färgväxlare under året. På våren skiftar de kala grenarna i olika färger av rött och lila. Sånt där kan jag hålla reda på. I år var lövsprickningen sen, nästan två veckor senare än de senaste åren.

Här har vi ridit förbi många gånger på väg till skogen på den här sidan. Det här är inte tallskogen som är på andra sidan dalen som jag brukar skriva om. Den här skogen har en helt annan karaktär. Vild, tätvuxen, nyckfull med branta stup och många kärr. Svårgenomtränglig. Jag vet inte hur många gånger jag har sett älgar här. De vackra mjuka björkarna är lite vilseledande inför vad som komma skall kan man säga. Här i skogen har vi gått bort oss några gånger. Forserat kärr och stenig mark till fots bredvid hästarna och en dag rev en vresig rot bort en av hästarnas skor. Det var länge sedan jag gick förbi björkarna nu och in i trollskogen bakom.

Vandrare

Posted in: Naturen on maj 6, 2017

Vandring och workshops med #vandringsbloggen och #kvinnligaäventyrare här ute på Ängsö idag. Intressant om mindfulness och medveten vandring och imponerande föredrag om vikten (!) av lätt utrustning och packning. Väldigt lärorikt. Många inspirerande personer. Kika till exempel in hos naturfotograf Ida Olsson @iskogochmark på instragram för extraordinära naturbilder med känsla. Och så är jag lite trollbunden av den där hunden med de guldgula ögonen.

Tack till Lena som tog med mig på en spännande och äventyrlig dag.

Nightwatcher

Posted in: Livet, Naturen on maj 2, 2017

Det är något alldeles speciellt det där att fodra hästarna sent på kvällen ute i hagen. Jag kommer sakna de stjärnklara stunderna där ute i mörkret och tystnaden. Mörka konturer av hästar som kommer lunkande. En hund som skäller i fjärran.

En inte helt angenäm väntan

Posted in: Livet, Naturen on april 10, 2017

Jag går lite som i väntans tider fast tvärtom. Det är en ganska oangenäm känsla av en kommande förlust som jag inte riktigt vet hur jag skall hantera eller ens hur det kommer att kännas.

Ibland måste man ta ett beslut som instinktivt känns fel men som egentligen är helt rätt och det enda riktiga att göra. Framtiden är det som ligger framför och inte den tid som har varit. Måste spela framåt, inte bakåt.

Solen tittade fram några minuter strax innan middagstid. Sprang ut med kameran precis bara bakom huset på grusvägen. Aldrig är ljuset så vackert som efter en dag med regntung himmel och mörka moln. Som små soltussar vajar videkvistarna i vinden som numera aldrig mojnar känns det som.

Knopparna sväller på syrenhäckens strama grenar som sträcker sig mot skyn. Glittar efter det nyss komna regnet. Undrar hur tidigt blommorna kommer i år?

Det är en trygghet i naturens gilla gång och årstidernas växlingar. Alltid framåt, inte bakåt.

Skogen igen och ljusa kvällar

Posted in: Blomster, Hemma, Lantliv, Naturen on april 3, 2017

Rikedom från naturen. Hämtar lite mossa i skogen på stenhällarna bland de raka furorna. Det är en ljus och sakral känsla där bland de glesa träden. Har fina minnen härifrån tillsammans med Elisabeths dåvarande tävlingshäst Lofur. Värdigt klev han upp och ner på de små stenhällarna. Han som kom från Island där det inte finns någon skog, han älskade verkligen att kliva runt här i den svenska urskogen.

Planterar lite vårblommor bland mossan i en gammal korg. De kyliga nätterna och den fuktiga mossan gör att blommorna håller sig fina länge.

Skymningen är så där långsam nu igen. Skillnaden mellan dag och natt blir inte så tydlig. Tänder ett ljus i skålen med form av ett äggskal som jag har gjort på keramikkursen. Det är svårt det där med keramik, det mesta blir inte bra men den här är jag nöjd med.

En pilkrans

Posted in: Blomster, Lantliv, Naturen on mars 31, 2017

Önskar trevlig helg med en påskinspirerad krans. Ja, som ni har märkt tycker jag om att göra kransar. Det är lite som meditation för mig. Tid och rum försvinner. Flow. Blicken och tanken är fokuserad på arbetet som händerna gör. Inte så mycket planering. Det blir som det blir. Resultatet är inte så viktigt. Därför använder jag nästan alltid material som kan plockas i naturen. Det här är pilkvistar som jag har knipsat av hos min vän Gunilla i Skåne. Hon skulle precis hamla pilarna på typiskt skånskt vis men jag hann ta några grenar innan. Grenarna har legat i vatten några dagar för att bli mjuka och böjliga. Fjädrarna från fasan har jag hittat i hästhagarna och vakteläggen har jag haft i många år.

Bakslag

Posted in: Naturen, Vår on mars 22, 2017

Jag upplever en del bakslag nu. I stort och smått. Vädret bryr jag mig inte om. Det går med säkerhet mot vår och sommar ändå. I övrigt är jag inte lika säker. Men som pappa alltid sa: efter regn kommer solsken. Han brukade ha rätt på sitt lågmälda vis.

En utstakad led

Posted in: Funderingar, Naturen on mars 2, 2017

Ibland önskar man att livet vore lika enkelt att följa som en utstakad led på en söndagspromenad. Med tydliga anvisningar om riktning och sträcka och med vackra blickfång utmed färdvägen.

Utan tydliga vägskäl som tvingar till beslutsamhet och svåra val.

Och med rastplatser med vacker utsikt och tid för vila och eftertanke.

Ibland är färdvägen brant och kanske nyckfullt slirig. Ibland är riktningen tryggt utstakad utan tveksamhet om färdriktningen.

Plötsligt kanske riktningen tar en tvär sväng och landskapet ändrar skepnad…

…nya dörrar öppnas och kanske stängs.

Nya utsikter eller trygghet i vältrampad skog och mark?

Några funderingar under en söndagspromenad i naturreservatet Ängsö. I bostadshuset på den här gården bor någon som jag som jag känner stor tacksamhet inför, som väntade tills ambulansen kom när jag låg i vid dikeskanten med brutet ben för snart ett och ett halvt år sedan. Är glad att min fotled är så bra nu.