Älskar skogen! Har just lärt mig att det finns en bakterie, mycobacterium vaccae, i jorden som kan påverka serotoninnivån i kroppen. Kanske därför jag mår så bra i skogen bland doft av mylla, jord, löv och mossa. Längtar alltid ut och det spelar ingen roll om vädret är dåligt. Så här har både lördagen och söndagen tillbringats. Jag plockade ett stort fång blåbärsris som jag stack ner några torkade solbollar i och som fick pryda glasbordet framför soffan.
Morgonpromenad i skogen. Det är fuktigt och dimman ligger tät i sänkorna, luften är syremättad och lätt att andas. Det doftar av jord, barr och mossa. Det majestätiska gröna omslutande rummet inger ett lugn och jag lägger märke till detaljer. Färgskiftningar, dofter, artrikedom och spår av djur. Trädstammarna är ovanligt grönmålade av lavar. Kanske är det den milda vintern som har varit gynnsam. Ek, tall, gran och björk insvepta i ett ljusgrönt hölje. Jag bryter isär en grankotte och doften av terpentin är uppfriskande i sin ursprungliga miljö.
Två älsklingar som är med på promenaden. Tore är en stor storpudel och springer med lätta fjädrande steg. Att ta bilder är svårt för han är bara stilla ett par sekunder åt gången.
På väg till arbetet tog jag en omväg förbi en av mina favoritplatser alldeles här i närheten. Solen var på väg upp och havsviken låg nästan spegelblank. Tänk att några minuter i vacker stillhet kan ge en fin känsla som varar hela dagen.
Jag har alltid varit fascinerad av fyrar som med orubblig rytm ger vägledning i mörker. I höstas var vi intresserade av ett fritidshus som låg bara ett par hundra meter från en fyr med hela östersjön utanför. Tyvärr drog säljarna tillbaka försäljningsuppdraget annars hade jag kanske fått en fyr som granne. Kring den här fyren och udden på betydligt närmare håll har jag minnen från yngre dagar. Samma fyr men så många år som har passerat.
I söndags besökte jag Artipelag för första gången. Med enastående utsikt över Baggensfjärden i Stockholms skärgård är själva platsen och naturen runt omkring en upplevelse i sig. Artipelag är en mötesplats för konst, event och upplevelser och vi träffade mina svärföräldrar med flera för att gå på konsert. Utanför fanns ett magiskt och suggestivt konstverk i form av torkade blad, bär och fröställningar ”Höst och vinter i pergolan”. Så vackert i motljuset genom glasrutorna i pergolan. En riktigt härlig söndagseftermiddag!
Mina närmaste vänner får ofta finna sig i att jag lämnar bordet och springer ut med kameran. ”Titta, jag måste bara…” Några fågelholkar i sent eftermiddagsljus blev uppmärksammade denna gång. Ofta påminner jag mina nära och kära om livets små förunderligheter.
Min familj tillhör flyttfåglarnas släkte. Jag önskar innerligt att flera familjemedlemmar finner sina nya boplatser till våren.
När jag är ute så här i naturen så känns det bra. Det är oftast mina lyckligaste stunder. Märkligt kan man tycka att något så enkelt och okomplicerat kan ge upphov till djupa känslor av lycka och glädje. Att vara nära barnen, i en förtrolig stund, är också djupt tillfredsställande samt att skratta och samtala tillsammans med vänner.
Jag har lovat mig själv inför det här nya året att vara ute mer i naturen. Jag längtar också efter att under tystnad återigen blicka upp mot sammetssvart stjärnhimmel, vilken jag aldrig ser här i utkanten av storstaden. Och en dröm inför 2020 är att få upplev ett riktigt norrsken.
Vilken underbar sista dag på det gamla året vi fick. Strålande sol från klarblå himmel och en blåglittrande Mälaren i bakgrunden.
Det är nog inte så många som skulle hålla med om att det var en vacker dag idag. Disigt och konturlöst men milt och vindstilla.
De kvarvarande fuktiga fröställningarna avspeglade sig med grafisk tydlighet mot det spegelblanka vattnet. En dam med hund kommenterar att jag fotograferar men hon håller med om att det är vackert ute trots vädret.
Jag tänker på Ernst som har en förmåga formulera tankar till ord på sitt eget sätt ”Har man bara rätt ögon ser man skönhet överallt”.
Fördelen med att bo i utkanten av storstaden är att det alltid är nära till havet. Jag dras oftast till samma platser oavsett årstid, vandrar helst på upptrampade stigar där jag vet var solen har sin gång. Vindsurfingbrädor och segeljollar la jag knappt märke till då i somras men nu bland pudersnö och iskristaller på stranden blev de en påminnelse om att vår och sommar kommer åter.
Jag längtar ut till skogen, till skogen som jag känner. Där jag vet var kuddmossa, lummer och björnmossa växer. Där jag vet var älgarna brukar vara och var vildsvinen gömmer sig när det ännu är ljust. Det är dags att ge sig ut och plocka mossa, lingonris och grenar till första advent. Idag köpte jag tre vita hyacinter som väntar på att planteras. En fin tid väntar. Adventsförväntan som Weronica kallar det.
Här på stenhällarna växer kuddmossan. Här i mitt sakrala kyrkorum bland raka furor. En älskad plats som finns bevarad i minnet. Här har små islandshästhovar klivit upp och ner på stenhällarna och på den mjuka mossan för att sedan vända hemåt på grusvägen genom skogen. En annan tid, ett annat liv. Skogen och träden är dock de samma. TREVLIG HELG med önskan om fina skogsturer!
Frågan är om bokskogen är vackrast under tidig vår eller sen höst? Skir grönska eller avlövade grenar i salar över ett gyllene golv i roströda toner.
Där söderslätten går över i mjuka kullar och där ljusa skogar med bok och lärkträd breder ut sig har jag landat igen för ett kort besök. Det välbekanta öppna landskapet har blivit som mitt andra hem. Plötsligt glimtar solen fram i en spricka mellan molnen på den för årstiden annars jämngrå himlen. November.
