För en tid sedan träffade jag en vän som jag inte har träffat på länge. Trots att åren har gått är det som om tiden har stått stilla. Samtalen tar vid där de slutade för länge sedan. Det känns ändå tryggt och precis som förr. Och i samma stund får jag frågan som vilar i just detta. Men hur kommer det sig att du Karin bloggar? Då känner jag att tiden tagit ett plötsligt skutt framåt.
Jag tar det från början. Det är faktiskt min Oscar och hans fina flickvän som sa till mig en dag för fyra år sedan att jag måste börja blogga. Använda alla bilder och idéer som jag har. Göra något av det. Hon var envis fast på ett diskret sätt. Tjatade faktiskt. Eller också var det jag som var ovillig. Det var ju inte jag liksom. Jag var ju den personen som min vän från förr kände. Diskret och kanske lite hemlighetsfull. Privat.
Jag tänkte på det där. Ok, jag vill lära mig om fotografering och bildbehandling, lära mig mer om min dator och sociala medier, utveckla min känsla för bilder och utveckla min kreativa sida på ett för mig lustfyllt sätt. Det kunde en blogg trots allt vara bra för. Oscar som är bra på det mesta som har med it, design och utveckling att göra satte upp bloggen på en eftermiddag och sedan blev jag sporrad att sätta igång. Det var inte svårare än så.
Att blogga har hela tiden varit mitt eget nöje och för min egen utvecklings skull. Ledsen att erkänna det kanske. Jag har aldrig försökt anpassa mig och visa bilder och skriva om det som lockar väldigt många läsare. För en gångs skull i mitt liv har jag inte brytt mig om prestation utan jag har gjort något för att det har gett mig själv något på djupet. Naturen, blommor, hästar, mat, design och glimtar från mina år som fastighetsmäklare. Ja, så blev det faktiskt. Jag finner tillfredställelse genom att fotografera och hålla på med bilderna, att skriva texter där jag reflekterar över livet och få dela det med en skara likasinnade som ger mig fin feedback. Tack!
Jag har lärt mig mer om bildbehandling, om sociala medier, att trixa med bilder hit och dit. I början hade jag svårt med texterna, det var inte mitt element, det var bilderna, fotografierna, som var drivkraften. Nu tycker jag det är roligt att skriva och har nog utvecklat den sidan hos mig själv. Har mycket lättare att formulera beslut- och avtalstexter på mitt arbete, det flyter på mycket enklare numera. Dessutom har jag via bloggen lärt känna trevliga personer och fått möta personer som jag inte hade träffat annars. En artikel och några bilder är publicerade i tidningar.Jag fick till och med erbjudande om arbete som fotograf av bostäder genom att visa upp bilder som har varit med här.
Så blev det fast det inte riktigt var jag som den jag var då.
Och tack alla ni som kikar in här, det blev för er!
Bilderna är från den gånga helgen när dimman sänkte sig här över dalen samtidigt som solen gick ner. Det flacka landskapet ute på naturreservatet Ängsö gav oss en långsam skymning i milt tonade färger.
