Det känns som om solen bara är uppe några timmar nu och den vandrar bara en kort väg över vattnet innan den snabbt försvinner ner bakom horisonten. Precis som på hästgården under vintern, då solen gick upp i ena änden av hästhagen och ner i det andra hörnet. Det har varit ett par krispiga morgnar nu med landskapet inbäddat i frost. Vackert och vilsamt. Jag känner tacksamhet att jag kan uppskatta naturen så även i mörkaste november. Första advent i morgon.
Om någon händelsevis efter mitt tidigare inlägg blev intresserad av att besöka unika Torö Stenstrand utanför Nynäshamn så går det inte att missa bokallén vid Herrhamra alldeles i närheten. Förra helgen var där magiskt vackert med grågrönskimrande sakrala stammar och marken täckt av röda löv. Ser ni vad jag förknippar stammarna nedan med? Svar under sista bilderna.
Längst ut vid vägens slut når man Ankarudden där helgöppen restaurang finns. Ankarudden är sista utposten från Torö där båtar under sommartid trafikerar Landsorts fyr på ön Öja lägst ut i Stockholms södra skärgård.
Ett annat tips är antik- och prylbutiken Bingeting strax innan Nynäshamn som också har öppet under helgerna. Jag fyndade tre kristallglas ur gamla serien Helga som jag har letat efter länge. Med det TREVLIG UTFLYKTSHELG!
Elefantfötter!
Sydvästlig vind, minst 7 sekundmeter, höst eller vinter. Ja, det var en sådan dag igår och Torö stenstrand som ligger långt ute i Stockholms södra skärgård var fylld av surfare.
Om man kan bli kär i en strand så blev jag det igår. Jag har länge velat åka hit och igår blev det äntligen av. En perfekt utflykt i denna märkliga och skrämmande tid som råder nu.
Öppen tallskog intill havet är magiskt vackert. Tallarna är små och knotiga och hårt kuvade av vinden. Strand, hav, horisont och himmel.
Min kamera är som en sur gammal märr som bara låter sig hanteras av en person. Så fort någon annan försöker sig på att hantera den börjar den krångla. Autofokusen tar en evighet och hackar fram och tillbaka och ingen lyckas ta skapar bilder och knappt jag heller. Jag tror min gamla Canon håller på att ge upp och det är nog dags att investera i en ny fullformatskamera istället.
Tänk att en så här karg och blåsig plats kan fylla mig med en sådan lycka.
Vilken vacker höst det har varit! Strax innan alla löven föll av tog jag min vanliga cykeltur som först går genom skogen på grusvägen och sedan genom allén vid Gäddeholms Herrgård. Där stod någon och blåste färgsprakande löv i solnedgången.
Det är alltid så härligt ljus i allén och jag stannar alltid upp, säkert på samma ställe, för att ta några bilder. Kom på mig själv att faktiskt längta lite efter riktigt krispigt snölandskap, vi hade ju ingen vinter här i Mellansverige förra året.
Ofta känner jag mig besjälad och trollbunden av naturen. Det är mitt rum för vila och som ger mig tid för eftertanke och kontemplation. Som att känna sig som en liten del av en större helhet och kanske lämna över sig till något allomfattande.
Jag har många gånger drömt om att kunna förmedla det här med mina bilder men det har än så länge inte kommit längre än så här. Har så att säga inte funnit någon med långt blont hår som vill sitta på en tuva i ett mörkt och kallt kärr, eller så har jag inte ansträngt mig tillräckligt.
I höst vill jag inte missa utställningen Trollbunden – John Bauer och den magiska naturen på Waldemarsudde i Stockholm som inte bara visar John Bauers naturromantiska och suggestiva målningar utan även många fler sekelskifteskonstnärer.
Morgonens cykeltur tog mig genom ett dovt men färgrikt landskap och det lilla huset på stenen får alltid min fantasi att gå igång. Några höstfärgade hallonkvistar fick sedan pryda fönstret i vårt eget lilla magiska hus.
I en vacker hage intill Ängsö Slott utanför Västerås går en flock ardennerhästar och betar i kvällssolen. Det är ovanligt att se så många av den numera nästan ovanliga hästrasen som i början av 1900-talet var den vanligaste hästrasen i Sverige. Det sägs till och med att rasen som då användes i jordbruket var en bidragande orsak till välståndet som byggdes upp i Sverige under den tiden.
Ängsö Slott byggdes på 1400-talet och har ägts av släkten Piper från 1700-talet fram till 1970-talet. Familjen Piper arrenderar och bebor fortfarande delar av slottet som idag ägs av Wästmannastiftelsen där den karakteristiska huvudbyggnaden är museum. Mest känt är nog ändå Ängsö Slott för färgstarka skrönor och spökhistorier.
I naturreservatet kring Ängsö Slott erbjuder Häst- och Grönsaksbonden barbackaturer på de stora lugna hästarna. Ridturen går förbi den medeltida kyrkan och fortsätter genom kulturlandskapet och förstås genom den vackra allén som är lite av ett signum i trakten. De kraftfulla hästarna skrittar lugnt och värdigt genom det natursköna landskapet och blir rikt belönade med äpplen efter turen. En enastående vacker kväll.
Tidigare har jag följt med på slädtur med Hans Johansson , Häst- och Grönsaksbonden och fina ardennern Carisma. Bilder från en magisk vinterdag här.
Vi tog cyklarna genom skogen på grusvägen till Gäddeholms Herrgård. Mellan mangårdsbyggnaden och Mälaren finns en övergiven engelsk park som anlades för över 150 år sedan. Här planterade man då alla lövträd som fanns i den svenska floran.
Stigar i dunkel slingrar under de gigantiska lövkronorna. Korna som numera betar i parken har tagit sin kvällsvila på ängen intill. Jag hade hoppats få se flocken av kor vandra på stigarna under träden.
Stoltheten i parken idag är ett honträd (jag visste inte att det fanns det) av Svartpoppel som är ett av få exemplar i hela Europa. Barken är grov och svart till skillnad från bokarnas stammar som nästan är silverglänsande i kvällssolen.
Parken är en lite undanskymd och bortglömd plats som jag gärna återkommer till. En gravsten till minne av en häst påminner om andra tider då jag tror att kärleken till naturen och djur var djupare än idag.
Det blev ett par fantastiska kvällar igen med vacker solnedgång. Jag har alltid tyckt att den bästa tiden i naturen är nu när luften ännu är krispigt kylig och oönskade småkryp inte riktigt har vaknat. Fågelkvitter och humlesurr är dock som ljuv musik i mina öron och får bruset från omvärldens att stängas ute för en stund.
Älskar skogen! Har just lärt mig att det finns en bakterie, mycobacterium vaccae, i jorden som kan påverka serotoninnivån i kroppen. Kanske därför jag mår så bra i skogen bland doft av mylla, jord, löv och mossa. Längtar alltid ut och det spelar ingen roll om vädret är dåligt. Så här har både lördagen och söndagen tillbringats. Jag plockade ett stort fång blåbärsris som jag stack ner några torkade solbollar i och som fick pryda glasbordet framför soffan.
Morgonpromenad i skogen. Det är fuktigt och dimman ligger tät i sänkorna, luften är syremättad och lätt att andas. Det doftar av jord, barr och mossa. Det majestätiska gröna omslutande rummet inger ett lugn och jag lägger märke till detaljer. Färgskiftningar, dofter, artrikedom och spår av djur. Trädstammarna är ovanligt grönmålade av lavar. Kanske är det den milda vintern som har varit gynnsam. Ek, tall, gran och björk insvepta i ett ljusgrönt hölje. Jag bryter isär en grankotte och doften av terpentin är uppfriskande i sin ursprungliga miljö.
Två älsklingar som är med på promenaden. Tore är en stor storpudel och springer med lätta fjädrande steg. Att ta bilder är svårt för han är bara stilla ett par sekunder åt gången.