Kvällstur till Engelska Parken

Vi tog cyklarna genom skogen på grusvägen till Gäddeholms Herrgård. Mellan mangårdsbyggnaden och Mälaren finns en övergiven engelsk park som anlades för över 150 år sedan. Här planterade man då alla lövträd som fanns i den svenska floran.

Stigar i dunkel slingrar under de gigantiska lövkronorna. Korna som numera betar i parken har tagit sin kvällsvila på ängen intill. Jag hade hoppats få se flocken av kor vandra på stigarna under träden.

Stoltheten i parken idag är ett honträd (jag visste inte att det fanns det) av Svartpoppel som är ett av få exemplar i hela Europa. Barken är grov och svart till skillnad från bokarnas stammar som nästan är silverglänsande i kvällssolen.

Parken är en lite undanskymd och bortglömd plats som jag gärna återkommer till. En gravsten till minne av en häst påminner om andra tider då jag tror att kärleken till naturen och djur var djupare än idag.

Vårkväll vid vattnet

Det blev ett par fantastiska kvällar igen med vacker solnedgång. Jag har alltid tyckt att den bästa tiden i naturen är nu när luften ännu är krispigt kylig och oönskade småkryp inte riktigt har vaknat. Fågelkvitter och humlesurr är dock som ljuv musik i mina öron och får bruset från omvärldens att stängas ute för en stund.

Tankar energi i skogen

Älskar skogen! Har just lärt mig att det finns en bakterie, mycobacterium vaccae, i jorden som kan påverka serotoninnivån i kroppen. Kanske därför jag mår så bra i skogen bland doft av mylla, jord, löv och mossa. Längtar alltid ut och det spelar ingen roll om vädret är dåligt. Så här har både lördagen och söndagen tillbringats. Jag plockade ett stort fång blåbärsris som jag stack ner några torkade solbollar i och som fick pryda glasbordet framför soffan.

Mindfulness i skogen

Morgonpromenad i skogen. Det är fuktigt och dimman ligger tät i sänkorna, luften är syremättad och lätt att andas. Det doftar av jord, barr och mossa. Det majestätiska gröna omslutande rummet inger ett lugn och jag lägger märke till detaljer. Färgskiftningar, dofter, artrikedom och spår av djur. Trädstammarna är ovanligt grönmålade av lavar. Kanske är det den milda vintern som har varit gynnsam. Ek, tall, gran och björk insvepta i ett ljusgrönt hölje. Jag bryter isär en grankotte och doften av terpentin är uppfriskande i sin ursprungliga miljö.

Två älsklingar som är med på promenaden. Tore är en stor storpudel och springer med lätta fjädrande steg. Att ta bilder är svårt för han är bara stilla ett par sekunder åt gången.

Ny dag med en vacker morgon

På väg till arbetet tog jag en omväg förbi en av mina favoritplatser alldeles här i närheten. Solen var på väg upp och havsviken låg nästan spegelblank. Tänk att några minuter i vacker stillhet kan ge en fin känsla som varar hela dagen.

Jag har alltid varit fascinerad av fyrar som med orubblig rytm ger vägledning i mörker. I höstas var vi intresserade av ett fritidshus som låg bara ett par hundra meter från en fyr med hela östersjön utanför. Tyvärr drog säljarna tillbaka försäljningsuppdraget annars hade jag kanske fått en fyr som granne. Kring den här fyren och udden på betydligt närmare håll har jag minnen från yngre dagar. Samma fyr men så många år som har passerat.

Höst och vinter i pergolan

 

 

I söndags besökte jag Artipelag för första gången. Med enastående utsikt över Baggensfjärden i Stockholms skärgård är själva platsen och naturen runt omkring en upplevelse i sig. Artipelag är en mötesplats för konst, event och upplevelser och vi träffade mina svärföräldrar med flera för att gå på konsert. Utanför fanns ett magiskt och suggestivt konstverk i form av torkade blad, bär och fröställningar ”Höst och vinter i pergolan”. Så vackert i motljuset genom glasrutorna i pergolan. En riktigt härlig söndagseftermiddag!

 

Att finna sin boplats

 

Mina närmaste vänner får ofta finna sig i att jag lämnar bordet och springer ut med kameran. ”Titta, jag måste bara…” Några fågelholkar i sent eftermiddagsljus blev uppmärksammade denna gång. Ofta påminner jag mina nära och kära om livets små förunderligheter.

Min familj tillhör flyttfåglarnas släkte. Jag önskar innerligt att flera familjemedlemmar finner sina nya boplatser till våren.

 

 

 

Här trivs jag bäst

När jag är ute så här i naturen så känns det bra. Det är oftast mina lyckligaste stunder. Märkligt kan man tycka att något så enkelt och okomplicerat kan ge upphov till djupa känslor av lycka och glädje. Att vara nära barnen, i en förtrolig stund, är också djupt tillfredsställande samt att skratta och samtala tillsammans med vänner.

Jag har lovat mig själv inför det här nya året att vara ute mer i naturen. Jag längtar också efter att under tystnad återigen blicka upp mot sammetssvart stjärnhimmel, vilken jag aldrig ser här i utkanten av storstaden. Och en dröm inför 2020 är att få upplev ett riktigt norrsken.

Vilken underbar sista dag på det gamla året vi fick. Strålande sol från klarblå himmel och en blåglittrande Mälaren i bakgrunden.

Grafiskt gråväder

Det är nog inte så många som skulle hålla med om att det var en vacker dag idag. Disigt och konturlöst men milt och vindstilla.

De kvarvarande fuktiga fröställningarna avspeglade sig med grafisk tydlighet mot det spegelblanka vattnet. En dam med hund kommenterar att jag fotograferar men hon håller med om att det är vackert ute trots vädret.

Jag tänker på Ernst som har en förmåga formulera tankar till ord på sitt eget sätt ”Har man bara rätt ögon ser man skönhet överallt”.

Sommarminnen i gnistrande vinterskrud

Fördelen med att bo i utkanten av storstaden är att det alltid är nära till havet. Jag dras oftast till samma platser oavsett årstid, vandrar helst på upptrampade stigar där jag vet var solen har sin gång. Vindsurfingbrädor och segeljollar la jag knappt märke till då i somras men nu bland pudersnö och iskristaller på stranden blev de en påminnelse om att vår och sommar kommer åter.