Naturen

Krans av grenar från lärk

Leave a Comment

Jag saknar att gå ut och hänga en krans på stalldörren. Faktiskt mest stalldörren. Vårt förra boende var för mig starkt förknippat med hästarna. Det är dem, stallet, naturen och de fantastiska ridvägarna jag saknar, inte huset i sig. Men var sak har sin tid och speciellt vintrarna var ganska slitsamma i stallet med att bära vatten, brodda hästar och pulsa runt i snön eller halka på isblank stallplan. Nu är en ny tid och äntligen är köket klart här hemma. Det är ljust, precis som jag ville ha det. Det är svårt att fotografera i novembermörkret men snart skall jag visa köket i sin helhet. Häromdagen snodde jag ihop en krans av kvistar från lärk. De är omedgörliga och går lätt av men till slut blev det en krans i alla fall. Kristallkronan är på plats och äntligen börjar det bli ett hem.

Ljusfest vid Brunnsviken som avslut på Allhelgonahelgen

1 Comment

Allhelgonahelgen avslutades stämningsfullt med en promenad utmed Brunnsviken ackompanjerad av tusentals marschaller och långa fackeltåg i novembermörkret. Överallt brann ljuskorgar och andra ljusinstallationer och över vattnet gled båtarna långsamt över viken mot Hagaparken på andra sidan. På höjden vid Italienska terassen där fackeltågen samlades var stämningen tät och den annalkande vintern kändes plötsligt uthärdlig.

De många ljusen speglades i Naturhistoriska Riksmuséets fönster som glimmade i dammen bakom Edvard Anderssons växthus. Det var lite av en magisk och förtrollad stämning där i skymningen i parken som är undanskymt belägen mellan nuförtiden viktigare trafikleder. En ensam svan utgjorde en vacker siluett i skymningen.

Aldrig förr har väl ljuset från Gamla Orangeriets välvda fönster varit mer inbjudande än i den mörka och kalla novembernatten.

Aftonrodnad i skärgården

1 Comment

Jag måste visa de här bilderna från skärgårdshelgen. När solen gick ner över öarna var himlen först rosa och sedan alldeles röd. Det blåste och molnen vandrade som färgade slöjor över himlen, havet var blåsvart och oroligt. Bilderna är inte redigerade. Precis så här var det, fast egentligen ännu vackrare i verkligheten. En kväll att minnas. Intensiteten i färgerna ökade efterhand.

Jag har alltid drömt om att få uppleva ett intensivt norrsken. Att blicka upp över ett färgsprakande himlavalv. Det kanske är så här men i andra skimrande toner.

Vi badade bastu men det blåste kallt och det var inte skönt att att gå den korta biten på bryggan för att doppa sig. Nu är sommaren är slut och badstegen är upptagen för säsongen. Plötsligt är kvällarna mörka och ljuset och värmen inomhus är lockande.

Soluppgång i ytterskärgården

2 Comments

De ord jag främst kommer att tänka på är förundran och tacksamhet. Jag hade redan på kvällen före bestämt mig för att gå upp tidigt för att försöka fånga soluppgången. Halv sju är det forfarande nästan helt mörkt och den kuperade stigen över ön är svår att finna för mig som inte är här så ofta. På håll ser jag fiskebodarna som mörka siluetter mot den ljusare himlen som rodnar i öster. Det är alldeles tyst, fåglarna har inte vaknat än.

Himlen och havet bjuder på ett färgsprakande skådespel som börjar subtilt i ljusa pasteller för att övergå till mer mättade toner i rosa, orange och gult. Höstlöv i samma färgskala bildar en naturlig ram. Plötsligt är förtrollningen bruten, himlen är ljus och fåglarna kvittrar. Dags att gå hem och sova ytterligare ett par timmar. Det är ju ändå lördagmorgon.

#throwback thursday

6 Comments

Det finns vissa platser som jag alltid längtar tillbaka till. Dit tankarna vandrar om och om igen. Bilderna dyker upp i medvetande gång efter annan. Det är som om varenda sekund är bevarad i minnesbanken för evigt. Island. Norra Island bland hästarna i Unadalur. Unadalur betyder ungefär ”den enstående dalen”. Ja, precis så är det. Vidderna, lugnet, hästarna och naturens storhet. Snart är det två år sedan som jag var med på en av hästinsamlingarna där. Throwback.

Hav, sandstrand, tallar och annat som får hjärtat att slå

Sydkusten och Skåne igen. Ett besök hos Olof Viktors bageri och café är aldrig fel. Ute i ingenstans i Glimminge, där landskapet går över i mjuka kullar och Österlen tar sin början, finns detta ljuvliga ställe. Den kullerstensbelagda innergården med väggar täcka av murgröna skulle ge stylister något längtansfullt i blicken. Smörgåsarna är gigantiska och det är svårt att välja bland bakverken.

Hos min barndomsvän finns Cléo, en mer älskvärd hund står inte att finna. När bilen körs fram går hon in och lägger sig i hundgården. De är kloka våra vänner djuren. Vi drog till Köpenhamn och den korta bilresan över bron är alltid fylld av positiv förväntan.

Tage Andersens butik måste jag alltid gå förbi, ett stenkast från Nyhavn. Det kostar en liten peng att gå in men de originella blomsteruppsättningarna och den lilla innergården lämnar ingen oberörd. Han var före sin tid och jag glömmer aldrig utställningen på Millesgården i början på 90-talet där hans blomsterkonst talade ett alldeles eget språk som gjorde djupt intryck på mig.

Jag formar en krans åt min barndomsvän av pilkvistar, de är mjuka och böjliga och tacksamma att arbeta med. Lindar runt några grenar av murgröna. Som tack plockar jag med mig en härlig bukett hem av kärleksört, blank mörkgrön vinterliguster och murgröna.

Mellan himmel och hav finns sandstranden som jag alltid, alltid längtar till. När det är som vackrast går promenaden dit genom gles tallskog innan sanddynerna tar vid. Förut red vi tillsammans genom sakral tallskog, som är en av mina platser på jorden, men nu får livet ta en annan väg som jag försöker finna.

Läs mer…

Furillen, Gotland

10 Comments

Återigen är jag som förflyttad till en annan världsdel och en annan tid. Som någon ödelagd gruva i ett annat tidevarv. Det är ensamt, varmt, dammigt, torrt och solen lyser med obarmhärtig styrka.

Vi har kommit till Furilden, eller Furillen, som är en ö utanför Gotlands nordöstra kust. Här bedrevs ett stort kalkbruk fram till 70-talet men idag är det gamla bruket förvandlat till eventverksamhet och hotell och ägs av en entreprenör och tillika fotograf. Här har otaliga modefotograferingar och reklamfilmer spelats in under de senaste åren.

Och jag förstår varför, miljön är helt enastående. En unik kombination av industrimiljö förfinad och grovt tillrättalagd av Sveriges mest namnkunniga arkitekter och designers. Varje detalj är noggrant uttänkt såsom vaserna av obehandlat stål som sitter fast i de grånade teakborden. Vackert, funktionellt.

Hotell och restaurang har öppet under några få sommarveckor. Det finns även en eremitkoja i skogen att hyra för den som söker total avskildhet. På något sett rör jag mig andäktigt i miljön. Vill inte störa. Här råder ett lugn som är påfallande. Utsmyckningen består av torkade grenar från enebuskar förutom några strama solrosor. Det är avskalat, eteriskt, estetiskt. Tillbakadraget. Osannolikt, osvenskt, eller kanske egentligen som den svenska själen, och hit vill jag komma igen. Snart.

Vykort från Gotland

6 Comments

Det finns fördelar med att åka nattfärja till Gotland. Vid 3-tiden på morgonen körde vi direkt norrut mot Fårö och med soluppgången framför oss. Det vilda naturreservatet Bräntings Haid var osannolikt vackert i det bleka morgonljuset och de knotiga småväxta tallarna förflyttade mig nästan till Afrikas savanner.

Det var vår bil och en till på färjan över till Fårö. Annars kan det vara timslånga köer. Soluppgången strax norr om färjeläget var en sådan där som man bevarar i minnet. Lugnet, ljuset, färgerna, miljön. Det är gott att leva. Vi var ensamma på stranden vid Sudersand där ett par timmars sömn gjorde gott. Medelhavskänsla med kristallklart vatten och varma mjuka vindar redan klockan fem på morgonen. Vid sju på morgonen möter jag en man och hund och han gratulerar till en underbar morgon.

Det är tidig morgon då vi besöker Sveriges största raukfält, Digerhuvud. Det är ljust och den osannolika värmen gör det osvenskt på något vis.

Lite längre söderut, fortfarande på Fårö, blir jag helt betagen av de gamla fiskelägret vid Helgumannen. De gamla bodarna är grånade och allmogebåtarna doftar ännu av tjära.

Den tidiga morgonen gör dagen lång och innehållsrik. Vi tar färjan tillbaka över Fårösund och besöker nästa raukfältet vid Lergravsviken på väg till Bungenäs. Efter 1,5 kilometers promenad från parkeringen är det skönt att slå sig ner med kaffe och vatten vid Nyströms, säkert ett av Gotlands mest fotograferade hus. Det fläktar skönt ovanför havet vid det gamla kalkbrottet som var Gotlands största på 60-talet. I den gamla industrimiljön finns numera flera olika restauranger.

Efter lite letande på vita kalkstensvägar genom ett surrealistiskt landskap som är som insvept i ett vitt damm på grund av torkan kommer vi fram till det gamla kalkbrottet Smöjen vid Hellvi. Här går det att simma in i själva kalkbyggnaden vilken lockar många och så klart min man men inte mig direkt. Den långa klapperstranden intill är mera mitt signum.

Efter kalkbrottet fortsätter Gotlandsäventyret med ett besök som måste få ett eget inlägg, en miljö som är alldeles, alldeles osannolik, men först ett restaurangtips. Fortsättning följer…

Solnedgång och magiska kvällar

2 Comments

Det var några magiska kvällar där på söderslätten. Ljumma vindar och en sommar som på något sett aldrig tar slut. Nästan varje kväll vandrade jag upp från gården och ut på åkern, eller rättare sagt åkerkanten, där emellan mogen raps och vete. Några enstaka kvarvarande vallmo och blåklint lyste klart i det mjuka ljuset. Frökapslar som rasslar. Annars helt stilla.

Vingkraftverken  rör sig långsamt, nästan som i slowmotion. Jag har vant mig och kan nästa finna den monotona rörelsen avkopplande, åtminstone på så här långt avstånd.

Det är fler än jag som uppskattar lugnet och solnedgången. Både Cléo och Skrutte gör mig sällskap. Det är precis som om de känner hur mycket jag uppskattar de här stunderna, de bara finns där bredvid mig utan att pocka på uppmärksamhet.

Himmel, hav och sand mellan tårna

2 Comments

Ni har kanske märkt att det har varit tekniskt haveri här med krasch. Som tur är kunde sonen rädda den trasiga sidan som jag inte ens själv kunde hitta eller kom in på. Han lokaliserade felet som hade smugit sig in i koden någon stans långt där ute i cybervärlden. Han är duktig på det där. Nu återstår lite mer arbete med att återställa till den ursprungliga layouten eller också är det dags att förnya.

Hav, himmel, horisont. Det finns ingen plats där jag känner sådan lycka och frihet som på långa sandstränder. Kanske är det vågornas monotona och rytmiska brus mot stranden som är så välgörande och skänker frid. Jag vet inte. Jag vet bara att känslan är lugn och att jag mår bra där. Att ligga på den tunna sidensarongen och låta sanden forma sig under kroppen. Det är tillräckligt.

Vi är på sydkusten igen, mellan Ystad och Trelleborg. Landskapet är flackare än på Österlen men norr om Ystad är utsikten över havet slående. Sandstränderna är långa, mjuka och inbjudande. Det är vackrast vid Skateholm öster om Beddingestrand och vid Mossbystrands västra kant intill Abbekås. Där växer knotiga tallar intill strandkanten. Här har jag plockat stora tallkottar som påminner om pinjekottar. Strandrågen är stickig men ändå en kär bekant som stryker bara, ännu bleka, sommarben.

Havet är stilla och det är förvånandsvärt tomt på den långa sandstranden. Endast några flanörer och hundar som springer löst fast det egentligen inte är tillåtet just här.  Bilderna gör inte sanden rättvisa, den är nästan vit i verkligheten. Blått, vitt, turkost. Havsfärger.