Att finna sin boplats

 

Mina närmaste vänner får ofta finna sig i att jag lämnar bordet och springer ut med kameran. ”Titta, jag måste bara…” Några fågelholkar i sent eftermiddagsljus blev uppmärksammade denna gång. Ofta påminner jag mina nära och kära om livets små förunderligheter.

Min familj tillhör flyttfåglarnas släkte. Jag önskar innerligt att flera familjemedlemmar finner sina nya boplatser till våren.

 

 

 

Här trivs jag bäst

När jag är ute så här i naturen så känns det bra. Det är oftast mina lyckligaste stunder. Märkligt kan man tycka att något så enkelt och okomplicerat kan ge upphov till djupa känslor av lycka och glädje. Att vara nära barnen, i en förtrolig stund, är också djupt tillfredsställande samt att skratta och samtala tillsammans med vänner.

Jag har lovat mig själv inför det här nya året att vara ute mer i naturen. Jag längtar också efter att under tystnad återigen blicka upp mot sammetssvart stjärnhimmel, vilken jag aldrig ser här i utkanten av storstaden. Och en dröm inför 2020 är att få upplev ett riktigt norrsken.

Vilken underbar sista dag på det gamla året vi fick. Strålande sol från klarblå himmel och en blåglittrande Mälaren i bakgrunden.

Grafiskt gråväder

Det är nog inte så många som skulle hålla med om att det var en vacker dag idag. Disigt och konturlöst men milt och vindstilla.

De kvarvarande fuktiga fröställningarna avspeglade sig med grafisk tydlighet mot det spegelblanka vattnet. En dam med hund kommenterar att jag fotograferar men hon håller med om att det är vackert ute trots vädret.

Jag tänker på Ernst som har en förmåga formulera tankar till ord på sitt eget sätt ”Har man bara rätt ögon ser man skönhet överallt”.

Sommarminnen i gnistrande vinterskrud

Fördelen med att bo i utkanten av storstaden är att det alltid är nära till havet. Jag dras oftast till samma platser oavsett årstid, vandrar helst på upptrampade stigar där jag vet var solen har sin gång. Vindsurfingbrädor och segeljollar la jag knappt märke till då i somras men nu bland pudersnö och iskristaller på stranden blev de en påminnelse om att vår och sommar kommer åter.

Adventsförberedelser

Jag längtar ut till skogen, till skogen som jag känner. Där jag vet var kuddmossa, lummer och björnmossa växer. Där jag vet var älgarna brukar vara och var vildsvinen gömmer sig när det ännu är ljust. Det är dags att ge sig ut och plocka mossa, lingonris och grenar till första advent. Idag köpte jag tre vita hyacinter som väntar på att planteras. En fin tid väntar. Adventsförväntan som Weronica kallar det.

Här på stenhällarna växer kuddmossan. Här i mitt sakrala kyrkorum bland raka furor. En älskad plats som finns bevarad i minnet. Här har små islandshästhovar klivit upp och ner på stenhällarna och på den mjuka mossan för att sedan vända hemåt på grusvägen genom skogen. En annan tid, ett annat liv. Skogen och träden är dock de samma. TREVLIG HELG med önskan om fina skogsturer!

 

November i bokskogen

Frågan är om bokskogen är vackrast under tidig vår eller sen höst? Skir grönska eller avlövade grenar i salar över ett gyllene golv i roströda toner.

Där söderslätten går över i mjuka kullar och där ljusa skogar med bok och lärkträd breder ut sig har jag landat igen för ett kort besök. Det välbekanta öppna landskapet har blivit som mitt andra hem. Plötsligt glimtar solen fram i en spricka mellan molnen på den för årstiden annars jämngrå himlen. November.

I bokskogen kring Svaneholms slott

Det korta besöket i Skåne häromdagen bjöd även på en härlig promenad i bokskogarna runt Svanholms slott. Det pampiga slottet i Skurups kommun började byggas i mitten på 1500-talet och ligger vackert på en udde i Svaneholmssjön.

Marken var täckt av röda blad från bokarna och ljuset silade ner mellan det färgsprakande lövverket. Sakralt och meditativt. Som jag saknar att bo intill skogen som är min trösteplats som bjuder till lugn och vila. Känna dofterna och lyssna på naturens viskningar utan att störas av bilar eller andra ljud.

Finaste sällskapet, min barndomsvän och hennes hund Flisan som är en korthårig collie. Härliga samtal och närvaro i varandras sällskap. Livskvalité och tacksamhet.

Jag är förtjust i äldre tegelbyggnader och de diskreta dekorationer på fasaderna som materialet medger. De för Skåne så karakteristiska trapphusgavlarna är nästan den enda utsmyckningen på det här renässansslottet.

En härlig söndagseftermiddag

Tore. Underbar och älskad av alla. Vilken lycka det är att följa Oscar och flickvännens storpudelvalp som har blivit tio månader nu. Att fotografera en kvicksilverpigg unghund var inte helt lätt och jag lyckades inte så bra med mina bilder. Här måste jag träna på kamerans inställningar helt klart.

Vilken härlig söndag det var. På helgen söker jag mig till lugnet ute i naturen. Det är som allra vackrast nu men jag har ändå svårt att njuta till fulla av hösten. Jag har inte riktigt förmågan att trycka bort tankarna om att mörkret och vintern är i antågande.

Oscar lyckades bättre med bilderna och jag mutade Tore med några godbitar. Jag har ingen tidigare erfarenhet av just pudlar men jag älskar redan deras intelligens och lättlärdhet. De kan vara lite smarta och luriga också och jag förstår precis var uttrycket ”att göra en pudel” kommer ifrån.

Mormor och hennes korallhalsband

När jag var barn älskade jag att sitta tillsammans med mormor och titta på hennes smycken. Redan då hade korallhalsbandet en magisk dragningskraft på mig. Många år senare, innan hon av ålderdom var förändrad, gav hon det till mig. Allt sedan dess har det haft en speciell plats i mitt hjärta.

Mormor hade en ”guld-och-silver-väska” som hon förvarade alla smycken i och alltid tog med sig på resa. Hon satt med den intill sig i bilen, handen på bilbältet över magen men aldrig det isatt i spännet. Sådan var hon, slagfärdig och med bestämda åsikter. Hon skulle aldrig sätta sig på ett flygplan och menade att om Gud hade velat att människorna skulle flyga hade han gett dem vingar. Så sa hon även om hon inte var speciellt religiös. För oss barn berättade hon historier som egentligen kanske inte skulle nå barnaöron. Jag var alltid fylld av obehag när vi åkte förbi den där ladan där någon hade hängt sig som hon berättade om. För det mesta stod hon i köket och lagade mat och bakade bröd. Det var alltid någon gryta som puttrade på spisen medan hon sjöng långa sångtexter och berättade ramsor. Av mormor lärde vi oss att göra öländska kroppkakor vilket är kalasmat för alla i släkten. Tack mormor för allt!

Vi har det skönt och vilsamt i byn Pythagorion på Samos södra sida. Bilderna är tagna vid stranden precis utanför vårt hotell som är inrymt i en 200-årig stenbyggnad.

Bevarade sommarminnen

Sommarens skatter fyller vaser och krukor. Fjädrar, torkade blommor, fröställningar, grässtrån och strandråg. Jag samlar ihop allt och ställer på farfars gamla chiffonjé. Egentligen håller jag på att rensa ut och plocka undan för att skapa en mer minimalistisk stil här hemma men ett tag till får det här vara med. Är tacksam för årstidernas växlingar och allt som naturen bjuder på. Nu har jag just tagit in de första rönnbären och törs knappt tänka på att färgstarka höstlöv kommer härnäst.