Naturen

Vi tog cyklarna genom skogen på grusvägen till Gäddeholms Herrgård. Mellan mangårdsbyggnaden och Mälaren finns en övergiven engelsk park som anlades för över 150 år sedan. Här planterade man då alla lövträd som fanns i den svenska floran.

Stigar i dunkel slingrar under de gigantiska lövkronorna. Korna som numera betar i parken har tagit sin kvällsvila på ängen intill. Jag hade hoppats få se flocken av kor vandra på stigarna under träden.

Stoltheten i parken idag är ett honträd (jag visste inte att det fanns det) av Svartpoppel som är ett av få exemplar i hela Europa. Barken är grov och svart till skillnad från bokarnas stammar som nästan är silverglänsande i kvällssolen.

Parken är en lite undanskymd och bortglömd plats som jag gärna återkommer till. En gravsten till minne av en häst påminner om andra tider då jag tror att kärleken till naturen och djur var djupare än idag.

Det blev ett par fantastiska kvällar igen med vacker solnedgång. Jag har alltid tyckt att den bästa tiden i naturen är nu när luften ännu är krispigt kylig och oönskade småkryp inte riktigt har vaknat. Fågelkvitter och humlesurr är dock som ljuv musik i mina öron och får bruset från omvärldens att stängas ute för en stund.

Morgonpromenad i skogen. Det är fuktigt och dimman ligger tät i sänkorna, luften är syremättad och lätt att andas. Det doftar av jord, barr och mossa. Det majestätiska gröna omslutande rummet inger ett lugn och jag lägger märke till detaljer. Färgskiftningar, dofter, artrikedom och spår av djur. Trädstammarna är ovanligt grönmålade av lavar. Kanske är det den milda vintern som har varit gynnsam. Ek, tall, gran och björk insvepta i ett ljusgrönt hölje. Jag bryter isär en grankotte och doften av terpentin är uppfriskande i sin ursprungliga miljö.

Två älsklingar som är med på promenaden. Tore är en stor storpudel och springer med lätta fjädrande steg. Att ta bilder är svårt för han är bara stilla ett par sekunder åt gången.

På väg till arbetet tog jag en omväg förbi en av mina favoritplatser alldeles här i närheten. Solen var på väg upp och havsviken låg nästan spegelblank. Tänk att några minuter i vacker stillhet kan ge en fin känsla som varar hela dagen.

Jag har alltid varit fascinerad av fyrar som med orubblig rytm ger vägledning i mörker. I höstas var vi intresserade av ett fritidshus som låg bara ett par hundra meter från en fyr med hela östersjön utanför. Tyvärr drog säljarna tillbaka försäljningsuppdraget annars hade jag kanske fått en fyr som granne. Kring den här fyren och udden på betydligt närmare håll har jag minnen från yngre dagar. Samma fyr men så många år som har passerat.

Det är nog inte så många som skulle hålla med om att det var en vacker dag idag. Disigt och konturlöst men milt och vindstilla.

De kvarvarande fuktiga fröställningarna avspeglade sig med grafisk tydlighet mot det spegelblanka vattnet. En dam med hund kommenterar att jag fotograferar men hon håller med om att det är vackert ute trots vädret.

Jag tänker på Ernst som har en förmåga formulera tankar till ord på sitt eget sätt ”Har man bara rätt ögon ser man skönhet överallt”.

Fördelen med att bo i utkanten av storstaden är att det alltid är nära till havet. Jag dras oftast till samma platser oavsett årstid, vandrar helst på upptrampade stigar där jag vet var solen har sin gång. Vindsurfingbrädor och segeljollar la jag knappt märke till då i somras men nu bland pudersnö och iskristaller på stranden blev de en påminnelse om att vår och sommar kommer åter.