Nostalgiskt besök på historisk hästmark

Annandag påsk bjöd på en utflykt till Strömsholm och nu menar jag inte slottet utan området på höjden strax intill där den anrika ridskolan ligger. Ridskolan Strömsholm är tillsammans med Flyinge och Wången så kallade riksanläggningar och erbjuder utbildningar inom häst ända från gymnasienivå upp till högskola. Här finns också olika yrkesutbildningar för till exempel hovslagare och beridare. Strömsholm har en lång historia där hästar, ryttare och kuskar tidigare har utbildats för armén ända fram till 1970-talet. Idag utbildas hästarna för Beridna Högvakten här.

Kring området som kallas Stallbacken finns flera äldre byggnader kvar och de gamla ridhusen är vackra om än något bedagade. I det ljusa gula ridhuset med stora spröjsade fönster red jag några lektioner på min första islandshäst. Minns att hon var alldeles stissig i den nya miljön eftersom hon var ganska outbildad då hon hade varit avelssto innan jag köpte henne. Lite längre bort finns ett modernt och stort ridhus där jag har varit domare på islandshästtävlingar och i allaktivitetshuset har jag deltagit i domarseminarium. Det kändes lite märkligt att gå runt i den välbekanta miljön och samtidigt vara så långt borta från hästlivet som jag är idag.

Hoppryttaren Jens Fredricson är stallmästare på både Ridskolan Strömsholm och Flyinge och blev nyligen sensationellt trea i världscupen i hoppning tillsammans med hästen Markan Cosmopolit. Hästen var ursprungligen inköpt och tänkt som skolhäst på ridskolan men visade sig vara för reaktiv och köptes då av ägarna till stallcaféet Markan. Markan är ett klassiskt café med både eget bageri och konditori och ett välkänt utflyktsmål i Västeråstrakten. Både cyklister och motorcykelåkare samsas här med ryttare och hästar som har sina ridvägar i sinnrika gångar mellan stallar och ridhus alldeles intill caféborden.

Här på Markan skrev jag köpekontrakt på min tredje islandshäst som just var veterinärbesiktigad och röntgad på hästsjukhuset strax intill, tror det var ungefär femton år sedan. Alla mina hästar togs över av Elisabeth som jag tror har tävlat nästan alla utom min sista. Vår tävlingsplats för islandshästar finns också här på Strömsholmsområdet.

Elisabeth och jag blev inspirerade till utflykten av hopphästen med samma namn som caféet och hade hoppats på att världscupbakelserna med hästmotiv skulle finnas kvar men de var slut. Vi hade en härlig förmiddag tillsammans med många gemensamma minnen och jag lyckade till och med fånga henne på bild.

Andelsjordbruk och min trädgårdshistoria

Jag har gått med i ett andelsjordbruk! Ja, det låter storslaget men är inte svårare än så att jag har signat up för att hämta en ekologisk grönsakskasse under 20 veckor hos Kärrbo Prästgård utanför Västerås. Tidigare har jag ofta åkt förbi den obemannade sommarbutiken och fyllt en påse med härliga grönsaker men nu är det nya tider på lantbruket där. Det blir spännande att varje vecka se vilka grönsaker som erbjuds, fler än 50 olika grödor kommer att odlas.  När det kommer till min egen trädgård så överlåter jag gärna odlandet av grönsaker till någon annan och jag är så tacksam att det finns närodlade ekologiska grönsaker att köpa. I mina trädgårdstankar finns det bara blommor…

Med lite egen odlingslycka i trädgården kan jag plocka lika fina buketter som den här om drygt tre månader.

För alla luktärtsälskare innebär vecka 12 starten på odlingssäsongen, då är det dags att sätta frön i krukor inomhus, åtminstone i södra Sverige. Jag brukar vänta ytterligare ett par veckor för de gror snabbt och det dröjer inte länge innan det spirar  i krukorna. I år blir det extra roligt att kunna sätta ut plantorna, som tål några minusgrader, i det nya växthuset.

Dahliaknölarna har jag inte kikat på än där de ligger förpackade i kompostpåsar i en låda. Hoppas de har klarat sig, jag har inte beställt några nya knölar. Om en månad börjar ett gediget arbete med att dela de hårda knölarna och sätta dem i krukor eller plastpåsar för att sedan drivas inomhus.

Jag är nygammal med egen trädgård. För mer än tio år sedan bodde vi i en sekelskiftesvilla med tillhörande stor trädgård. Där fanns äpple- och päronträd i överflöd och en välvuxen hallonhäck som säkert var 50 meter lång. Då arbetade jag som fastighetsmäklare och hade barn i skolåldern så i trädgården gjordes bara det viktigaste som att hålla snyggt och välansat. Vi hade några rosor och en rejäl perennrabatt som krävde sitt men det var i stort sett allt förutom hallon och fruktträd.

Därefter flyttade vi till en hästgård ett par mil utanför stan och då blev hagarna mitt trädgårdsrum där jag plockade blommor. Utmed grusvägen växte krolliljor och en enorm syrenhäck omgärdade huset men något trädgårdsliv var inte något som prioriterades då.

Varje dag går mina tankar tillbaka till alla våra hästar som vi hade och livet med dem. För mig var det en lycklig tid på hästgården där jag levde i samklang naturen, djuren och deras behov. Min vackra ljusa Asi blev min sista häst då och den här bilden på honom tycker jag så mycket om.

Nåja, var sak i livet har sin tid och nu skulle jag inte orka med det tunga slitet med ständig passning, mockning och att bära hö och vatten. Idag lever jag det gröna livet i vår trädgård vid sjön. Är så innerligt glad för den.

Franska tulpaner och minnen

Det är något alldeles speciellt med franska tulpaner. Så eleganta skönheter som gracilt bugar sig inför sina beundrare. Jag är en av dem och som njuter av deras skönhet som ofta varar länge. Det är snart två veckor sedan jag fyllde år och jag njuter fortfarande av tulpanerna.

Mitt första minne av franska tulpaner är från Lausanne i Schweiz. Jag som aldrig har varit någon språktalang var inneboende hos den stränga lärarinnan i franska. Måltiderna var utsökta men konversationen skedde på franska vilket gjorde att jag mestadels satt tyst och bara önskade att de långa middagarna som avslutades med ost skulle ta slut. (Förresten är det inte väldigt gott med en bit ost att avsluta middagen med?) Schweizare kunde, i alla fall på den tiden, vara kanska konservativa och nedlåtande till främlingar och jag kände mig allt annat än välkommen och tillfreds. Efter en månad där när vistelsen väl var slut köpte jag en stor bukett franska tulpaner till värdinnan. Tydligen blev hon så förvånad att denna i hennes ögon okultiverade varelse från Sverige kom med en så elegant bukett att hon bjöd mig på kaffe i salongen. Och samlade med mig på engelska för första gången!

Colours: Persika, aprikos, körsbärsblom och ljus syren

Colours. Persika, aprikos, apelsin, körsbärsblom, rosenkvarts, ljus syren och ametist. Milda, mjuka, ofta med svärta. Gryning, skymning, blomster. Bilderna flimrar förbi och minnet åker berg- och dalbana mellan känslor med lågt och högt tonläge.

Jag rensar i bildarkivet som är minst sagt omfångsrikt efter flera års fotograferande. Hittar bilder som jag knappt har ägnat uppmärksamhet, inte hunnit vila i stunden då. Kulörer, det svenska ordet som vi knappt använder till vardags, känns främmande. ´Färg´ betyder egentligen något annat. Mina bilder är färgstarka, inte som jag upplever mig själv. Kanske därför jag egentligen trivs bäst bakom kameran. Hemmet vilar i för mig neutrala vilsamma toner.

Ovan: Ängsö, Västerås. Nedan: Ekholmen, Stockholms skärgård. Islandshästen Asi. Utblick Mälaren, Västerås. Fröholmen, Västerås.

Ovan: Körsbärsblom, Stockholm. Nedan: Utsikt från ladan, Kungsbyn. Islandshästen Asi. Utblick Mälaren, Västerås

Ovan: Maränger och morfars gamla tyllar. Nedan: Födelsedagsbukett vid hästhagarna, Kungsbyn. Solnedgång över sjön Storuman. Intill bryggan, Fröholmen, På stranden, Biarritz

Årets adventljusstake

Årets adventsljusstake är inte en utan fyra ljusstakar i form av tennstjärnor. De kommer från min mamma som i sin tur har fått dem från sin mamma, min mormor. Jag har svaga minnen av att mormor hade dem i mitten på matsalsbordet kring juletid. I salen, som mormor sa, var det ganska mörkt och dystert och det var sällan vi egentligen vistades i det rummet hemma hos mormor och morfar.

De vackra ljusstakarna i form av stjärnor är undertill stämplade med Svenskt Tenn och är säkert inhandlade på 30 eller 40-talet. Tenn var materialet på modet vid den tiden och jag har flera vackra tennföremål som kommer från mormor och morfars hem.

Ett kärt doftminne

Hennes egentliga namn var Lilly men det visste knappt någon för alla använde hennes smeknamn som jag låter vila i minnet.

Det sägs att doftminnet är starkare än synminnet och att just doftminnen från barndommen kan vara kristallklara och detaljerade.

Min barndomsväns eleganta mamma bar alltid parfymen Dior Diorissimo som med sin diskreta men tydligt doft av liljekonvalj anades som ett signum i rummet. Åh, andäktiga minnen av skimrande blågrå ögonskugga, knäkorta kjolar, välskötta naglar och klackar mot marmorgolvet i hallen sköljde över mig som en våg när jag plockade årets första bukett av liljekonvaljer. Det var en fin tid när vi småflickor sprang mellan villorna och delade förtroliga hemligheter i vårt universum insvepta i en doft av liljekonvalj hemma hos henne.

I Frankrike anses liljekonvaljen vara en helig blomma och den skall ha varit en stor inspirationskälla för modeskaparen Christian Dior. För honom var blomman en symbol för lycka och glädje och det sägs att han sydde in en liljekonvalj i varje klänningsfåll innan visning.

I mina gamla trakter i närheten av Ängsö Slott

Tidigare när jag hade islandshästar bodde vi alldeles intill naturreservatet Ängsö och det var också där jag för många år sedan tog upp islandshästridningen igen. Fortfarande dras jag till den vackra naturen kring Ängsö Slott och det som finns i omgivningarna där omkring. En promenad i slottsträdgården är aldrig fel och den grönskande tunneln är alltid speciell att vandra igenom, så vacker i alla årstider.

Numera finns här inte längre turridning med islandshästar men Häst- och Grönsaksbonden erbjuder både ridning och vagnsturer med sina stora lugna Ardennerhästar i den fina miljön. På sensommaren säljer han ekologiskt odlade grönsaker bakom det gamla stallet.

Om man fortsätter förbi Slottet och kör vidare på den slingriga vägen kommer man till Ängsö Fisk. Hur det är idag i dessa speciella tider vet jag inte men normalt finns här fiskförsäljning med gösfiléer som specialitet  och ett trevligt café som är öppet på sommaren. Förbi uppfarten till Ängsö Fisk går vägen till Långholms Brygga där det går att parkera och härifrån utgår några vandringsleder. Direkt bakom parkeringen går en stig in i skogen och efter bara ungefär en kilometer finns en fin liten grillplats precis vid vattnet. Det är fint att äta medhavd matsäck ute på bryggan också.

På väg tillbaka till Västerås och vårt hus, eller på väg från Stockholm, stannar jag ofta och köper ekologiska ägg vid Springsta Säteri och Äggbod. Här säljs olika typer och storlekar av ägg och jag köper alltid de ekologiska, de smakar ljuvligt. På sensommaren brukar det även finnas äppelmust från gården och blåbär från skogarna intill. Sista avstickaren blir till Kärrbo Prästgård. Här finns en bod som säljer ekologiskt kött, både från lamm och nöt. Alla djuren på gården lever ett gott liv, korna går till exempel utomhus hela året och fåren har ett fantastiskt stort och ljust fårhus där de kan välja om de vill vara inne eller ute. På gården finns även en bod som säljer jättefina fårskinn, garn och andra produkter från fåren. Gårdens yngsta dotter Greta är med som en av bönderna i Bonde söker fru i år så det blir lite extra roligt att titta på det programmet i höst.

Själv var jag med som fastighetsmäklare när några tomter skulle säljas bredvid gården för många år sedan. Det var inte en av mina bästa dagar kommer jag ihåg, var genomförkyld och vandrade i leran upp till den avstyckade marken i vad det kändes som en evighet. Sedan tror jag den gode bonden sålde tomterna själv och idag är det en hel liten by av hus intill gården. Precis så som jag tror att många vill bo idag.

Diamond beach nearby

Igår kväll mötte mig ett nytt landskap vid strandkanten. Isen på Mälaren här utanför har släppt för flera dagar sedan men skärvor av porös och sönderfallande drivis hade glidit upp på stranden och stenarna.

Isblocken var splittrade i tunna glittrande likformiga stavar likt baguetteslipade diamanter uppsköljda ur vattnet, kanske med hjälp av svallen från fraktfartygen. Det är något speciellt när en form upprepar sig och bildar ett symmetriskt mönster i oändlighet.

För mig är det är omöjligt att inte associera just till baguetteslipade diamanter. Min förlovningsring bestod just av ett band av sådana men tyvärr kan jag inte använda den ringen längre eftersom den är för liten och så sliten att den är för kostsam att renovera. Jag har alltid tyckt om enkelheten och det återhållsamma diskreta just med den slipningen av ädelstenen. Fasetterna är färre än vid briljantslipning vilket gör att ljusbrytningen blir mindre men kanske mer distinkt. Ok, här blev det en fördjupning av slipning av ädelstenar men det hör ihop med åren med kurser i silversmide.

På sydöstra Island finns den riktiga stranden som kallas Diamond Beach. Det är en glaciärsjö, Jökulsárlón, där glaciären ovan släpper ifrån sig isberg som långsamt slås sönder och glider ut mot havet. På de svarta stränderna runt omkring glittrar isbitar förföriskt. Jag tror det är den mest överväldigande naturupplevelse jag har varit med om. Vördnadsfullt på något vis. Bilder här.

En fläkt från barndomens somrar

När skolan slutade i början på juni åkte vi till sommarstället och stannade där ända till skolan började igen i slutet av augusti. Sommarlovet var långt som en evighet i ett barns tideräkning. Bilen fylldes med allt och inget och till och med krukväxterna packades nogsamt ned.

Det blev ett efterlängtat återseende med välbekanta övervintrade leksaker och böcker. Vi hade samma kläder på oss varje sommar och obegripligt nog passade de i storlek flera år i rad. Dåtidens träningsoverall var i blå bomullstrikå med ett fransigt V på bröstet. Jag minns att min bror och jag hade likadana.

Mormor och morfar var oftast där. Morfar arbetade i Norrköping på dagarna men körde ut i sin älskade blå PV på kvällarna. Ibland hade han med sig överblivna bakelser från konditoriet. Tidigt på morgonen gick han ner i köket och bryggde kaffe och under tiden smög jag in i deras sovrum och kröp ner i mormors säng. Där låg man tryckt in till väggen och lyssnade andäktigt medan mormor berättade hisnande historier om sin barndom. Det var för barnaöron ocesurerade berättelser om hennes stora familj, hundar och om han som hänge sig i ladan. Mormor kunde berätta hon och jag vet egentligen inte vad som var sant eller påhittat.

Det var obegripligt mycket av städning, vädring och bäddande av sängar på somrarna. Sådant där som man nu inte ägnar någon egentlig tid åt, som inte är värdefullt eller värdeskapande idag.

Jag påmindes om barndomens somrar när jag såg tvätten långsamt vaja i vinden, urtvättade bomullskläder som säkerligen kommer bli återkommande sommarvänner.

 

Adventsförberedelser

Jag längtar ut till skogen, till skogen som jag känner. Där jag vet var kuddmossa, lummer och björnmossa växer. Där jag vet var älgarna brukar vara och var vildsvinen gömmer sig när det ännu är ljust. Det är dags att ge sig ut och plocka mossa, lingonris och grenar till första advent. Idag köpte jag tre vita hyacinter som väntar på att planteras. En fin tid väntar. Adventsförväntan som Weronica kallar det.

Här på stenhällarna växer kuddmossan. Här i mitt sakrala kyrkorum bland raka furor. En älskad plats som finns bevarad i minnet. Här har små islandshästhovar klivit upp och ner på stenhällarna och på den mjuka mossan för att sedan vända hemåt på grusvägen genom skogen. En annan tid, ett annat liv. Skogen och träden är dock de samma. TREVLIG HELG med önskan om fina skogsturer!