På villovägar

Efter alla mina år som fastighetsmäklare borde jag om någon veta att allt är inte guld som glimmar. Hur många gånger har jag inte låtit mig förföras av säljarens vackra ord om sin bostad. När den som av en nyförälskad har beskrivits i lyriska ordalag där förnuft och känsla tycks vara varandras motsatser. Då liksom nu är jag godtrogen och med önskan om drömmen inom räckhåll blir jag besviken och förd på villovägar gång efter gång.

Vi letar efter vårt sommarhus eller jag vill egentligen hellre kalla det för ”helgboende”. Där den med åren skingrade familjen kan samlas för otvunget umgänge och återhämtning. Jag söker lugnet och naturen att samla kraft ur. Plocka blommor, blicka ut över vatten, ängar och åkrar. Kanske paddla kajak, binda blomsterkransar, duka upp somriga middagsbord, gunga i hängmattan och lyssna när naturen talar. Nu vill jag drömma sanndrömmar.

 

Galen i choklad och två Stockholmstips

Livet är ganska märkligt ibland och kan plötsligt ta vägar som inte alls har funnits på kartan några år tidigare. Området i Stockholm mellan Gärdet och Karlavägen har poppat upp i mitt liv lite då och då. När det var dags att flytta hemifrån ville jag gärna bo i det området och pappa och jag åkte runt och tittade oss omkring bland alla funkishusen från 30-talet. För pappa var det en vit fläck på kartan och kanske bidrog det till att min första lägenheten inte blev där i det området.

När vår dotter började studera på KTH blev det så istället att hon fick ta över min dröm med en liten lägenhet på Gärdet strax intill skolan. Plötsligt hade jag själv en anledning av strosa runt i de för Stockholm lugna kvarteren runt Tessinparken och Karlaplan.

Nu, på min nya arbetsplats, är jag tillbaka där igen i välkända kvarter. På Erik Dahlbergsgatan, nära Vallhallavägen, ligger Ejes choklad som nästan är en liten institution på Östermalm. Här tillverkas utsökta chokladpraliner för hand. Mina favoriter är de mörka och speciellt den med svartvinbärstryffel. En annan pralin är känd från Denise Rudbergs kriminalromaner och det är vit tryffel med nougat. Den omnämns alltid i hennes böcker.

En annan favorit i området är Vallhallabageriet som tillverkade Stockholms godaste semlor i år, i alla fall enligt Svenska Dagbladet (tror de säljs även nästa vecka också). Bageriet startade som ett litet ”hål i väggen” nästan längst bort på Vallhallavägen mot Gärdet men finns nu även på Östermalmsgatan strax intill köpcentret Fältöversten. Croissanterna är makalöst goda, stora och sprödfluffiga och smakar riktigt smör. Två goda tips från mig och Stockholms nordöstra hörn.

Bortglömda tankar i en bok

Häromdagen när jag öppnade en tjock kokbok föll några pressade penséer ut. Lövtunna och blekta i färgen. Det måste vara närmare två år sedan jag nogsamt la dem mellan bakplåtspapper i mitten av den imponerande kokboken och pressade in den i bokhyllan igen. I någon av alla lådorna i farfars gamla chiffonjé visste jag att jag stoppade undan ramen från Hemtex i höstas. Nu blickar jag från sängen mot penséer från hästgården och samtidigt vilar skira fuktiga kronblad från tulpan mellan sidorna i boken. Undrar när jag hittar dem?

I fäders spår eller historien om ett par oönskade skidor

Det är påfallande ofta som jag blir påmind om att någonting kan vara helt rätt vid en tidpunkt i livet men så totalt fel vid ett annat tillfälle. Det kan gälla allt från hus (boende), jobb till prylar.

På julafton 2012 ställde ett par skidor till riktigt dålig stämning hemma hos oss. Ja, jag säger skidorna, min man eller dotter skall inte lastas för detta. Vi hade inte bott så länge på hästgården och det var drömtillvaron för dottern vars enda intresse var hästar och ridning. Mannen ville överraska henne med en extra julklapp som var just ett par längdåkningsskidor. Mungiporna åkte ner, gråt och tandagnisslan, som min mormor hade sagt och skidorna åkte ut på logen och blev liggande där i närmare fem år. I lördags åkte hon tjejvasan på samma skidor och menade att det var en av hennes bästa dagar i livet. Som en rolig detalj är det fortfarande klassiska höga ridstrumpor som används i skidspåret 🙂 En gång hästtjej, kanske alltid hästtjej. Härlig dag och roligt åt skidorna hade både mannen, dottern och jag i Mora!

 

Vårvinter och att samla kraft

Äntligen har ljuset kommit åter. Jag samlar på solen strålar och söker upp dem där de varar som längst. Soluppgång, solnedgång. Snart stundar förändringens tid och jag behöver kraften. Mina arbetsdagar har inte varit till fyllest och därför vandrar jag vidare. På tal om ljus så är mina drömmars lampa på plats i vardagsrummet. En lång, nästan hemlig, kärlekshistoria som äntligen blev sann… jag håller den hemlig ett tag till.

Vintervita vidder

För mig är det vilsamt med frånvaron av skarpa konturer och vidderna gör det lätt att andas. Som vanligt vandrar jag upp på åkern för att blicka ut över söderslätten. Hundväder i ordets rätta bemärkelse. Jag är ensam. De flesta skulle inte gå ut, än mindre ta med sig kameran, men för mig ter sig det böljande åkerlandskapet intagande och mer tydligt än vanligt. De olika grödorna bildar ett grafiskt mönster, dock utan skarpa kontraster. Känslan är mjuk.

Rosorna, gula och aprikosfärgade, blommade på julafton med färger som jag minns från solnedgången över slätten i somras. Bilder från sommarkvällen från åkerkanten här.

Supermånen från köksfönstret

Eftermiddagskaffet med goda vänner serverades tillsammans med vacker utsikt från köksfönstret. Supermånen eller blodmånen steg upp mellan talltopparna och himlen skiftade i hela färgspectrat under en halvtimme.

I morgon måndag inträffar superblodmåne dvs supermåne och total månförmörkelse på samma gång. Månshowen startar ca 3.30 och med maximal effekt ca klockan 6.12, total månförmörkelse. Omkring kl 06.45 skall månens ena kant lysas upp av solen för att därefter lysas upp av solen i sin helhet. Kanske blir det svårt att sova i natt, av någon anledning brukar det vara så för mig vid fullmåne.

Härlig är jorden

Eftermiddagen har tillbringats med mamma på begravning. Under detaljrika takmålningar av Albertus Pictor i medeltidskyrkan har mina tankar långsamt vilat i avlägsna men ljusa barndomsminnen. Minnen av min för länge sedan vidarevandrad pappa och nu hans vapendragare och arbetskollega blandas med tankar om livets förgänglighet och tacksamhet för det som trots allt är nu. Härlig är jorden.

Nytagna bilder ut mot farleden vid Fröholmen, Västerås.

Att välja samma väg

Vägens mjuka kurvor är välbekanta. Jag blickar ut över det öppna mälarlandskapet, känner lugnet. Det är vilsamt med bara åker, skog, horisont och himmel. Något enstaka hus här och där. Ett minimum av intryck, tryggheten i det invanda. Jag väljer gärna välkända stigar, tar samma väg om och om igen. Andra, precis likt vissa hästar, vandrar inte samma väg dag efter dag.

Gott Nytt År 2019

Gott Nytt År 2019!
Vi firade nyår med vårt härliga matlagningsgäng och många glada skratt blev det. Eftermiddagen började med bastu och dopp i Mälaren. Jag är ingen vinterbadare men det gick faktiskt att komma ner i vattnet som var fyllt av små isflak från den tunna isen på Mälaren. Uppfriskande och uppiggande! Vid tolvslaget blickade vi över viken och beundrade fyrverkerierna över staden. Egentligen är jag emot fyrverkerier och tänker på alla hundar, hästar och miljön som verkligen inte mår bra av dem.

Nyårsafton och nyårsdagen är inte mina favoritdagar. Summeringar, bokslut, listor och löften känns mest ångestfyllt och inget jag vill hålla på med. Det är skönt när helgen är över och dagarna kommer och går som vanligt. Tack för det gångna året och jag ser med tillförsikt fram emot ett nytt år.