Ljusfest vid Brunnsviken som avslut på Allhelgonahelgen

Allhelgonahelgen avslutades stämningsfullt med en promenad utmed Brunnsviken ackompanjerad av tusentals marschaller och långa fackeltåg i novembermörkret. Överallt brann ljuskorgar och andra ljusinstallationer och över vattnet gled båtarna långsamt över viken mot Hagaparken på andra sidan. På höjden vid Italienska terassen där fackeltågen samlades var stämningen tät och den annalkande vintern kändes plötsligt uthärdlig.

De många ljusen speglades i Naturhistoriska Riksmuséets fönster som glimmade i dammen bakom Edvard Anderssons växthus. Det var lite av en magisk och förtrollad stämning där i skymningen i parken som är undanskymt belägen mellan nuförtiden viktigare trafikleder. En ensam svan utgjorde en vacker siluett i skymningen.

Aldrig förr har väl ljuset från Gamla Orangeriets välvda fönster varit mer inbjudande än i den mörka och kalla novembernatten.

Extra skön fredagskänsla

 

Sneakpeak på köket som nästan är klart, bara lite målning återstår. Vilken härlig känsla att komma hem på fredagskvällen och ha ett kök som går att använda. Jag som älskar att baka och laga mat. Tyckte det var en fin symbolik i de vissna blommorna i diskhon i det nya köket. Köket som vi slängde ut hade varit med i femtiofem år. Dahliorna plockade jag för två veckor sedan. Kretslopp. Olika livstider som det mesta i livet. TREVLIG HELG!

I skogen där jag trivs

Det är något helande med skogen. Lugnet och tystnaden. Jag saknar mina skogar. Speciellt den glesa tallskogen med raka furor i oändlighet. Precis som hästarna tycker jag om att ha uppsikt, att låta blicken vila längre bort.  Jag vet hur stigarna svänger, känner varje sten och klippblock. Här finns inga kantareller men kuddmossa och kraftigt mörkgrönt lingonris. Nere i sänkan står ormbunkar som skiftar i gult och orange. Det är tyst men ändå inte. Det susar, knakar och viskar där uppe bland trädkronorna. Fåglarna kvittrar. Älskar träden, de är som mina vänner. Talar till mig.

Det är inte bara jag som mår bra i skogen. Fenomenet ”skogsbad” talar många om och kommer ursprungligen från Japan och heter ”shinrin-yoku”. Det betyder ungefär ”att ta in skogsatmosfären med alla sinnen” vilket fritt har översatts till att skogsbada. När ohälsan ökade dramatiskt i Japan på 80-talet uppmärksammades att kontakten med naturen saknades i människans vardag. På uppdrag av Hälsoministeriet skapades hälsoparker med speciellt utbildade guider. Intressant om vistelse i naturen och om aktuell forskning finns att läsa på www.shinrin-yokusweden.se

Vandrade själv här i skogen häromdagen. Längtade efter att någon älg eller kronhjort skulle visa sig som så många gånger förr men idag blev det inte så. Vildsvin finns också här men de håller sig borta under de ljusa timmarna. Känner mig inte rädd för de vilda djuren här i skogarna, varg har vi bara sett en gång på väldigt långt håll ute på en åkar. Däremot mötte jag en stor ensam svart hund. Den stod blickstilla, fixerade mig med blicken och skällde. Inte aggressivt men inte heller vänligt med viftande svans. Obehagligt. Jag gick sakta fram på skogsvägen och efter en stund sprang den förbi och försvann i skogen.

Walking down memory lane

Jag är en återvändare som har flyttat tillbaka till min barndomstrakt. Inte långt härifrån trampade jag med barnvagnen när barnen var små. Blickade alltid upp mot pampiga Engelbrektskyrkan där de båda är döpta. Parkerade på gatan utanför porten innan alla bilarna tog över innerstaden. Åkte gnisslande hiss med gallergrind och blickade ut mot dyster innergård (fast tyckte jag inte på den tiden). Stiliga antikaffärer utan kunder och små blomster-hål-i-väggen precis som då. Av en slump hamnade vi på mysiga franskinspirerade café Saturnus strax intill häromdagen. Kanelbullarna är fortfarande lika stora och räcker åtminstone till två personer. Walking down memory lane. By the way, min dator fortsätter att krångla så jag bjuder mestadels på mobilbilder som inte är mitt signum alls.

#throwback thursday

Det finns vissa platser som jag alltid längtar tillbaka till. Dit tankarna vandrar om och om igen. Bilderna dyker upp i medvetande gång efter annan. Det är som om varenda sekund är bevarad i minnesbanken för evigt. Island. Norra Island bland hästarna i Unadalur. Unadalur betyder ungefär ”den enstående dalen”. Ja, precis så är det. Vidderna, lugnet, hästarna och naturens storhet. Snart är det två år sedan som jag var med på en av hästinsamlingarna där. Throwback.

Hav, sandstrand, tallar och annat som får hjärtat att slå

Sydkusten och Skåne igen. Ett besök hos Olof Viktors bageri och café är aldrig fel. Ute i ingenstans i Glimminge, där landskapet går över i mjuka kullar och Österlen tar sin början, finns detta ljuvliga ställe. Den kullerstensbelagda innergården med väggar täcka av murgröna skulle ge stylister något längtansfullt i blicken. Smörgåsarna är gigantiska och det är svårt att välja bland bakverken.

Hos min barndomsvän finns Cléo, en mer älskvärd hund står inte att finna. När bilen körs fram går hon in och lägger sig i hundgården. De är kloka våra vänner djuren. Vi drog till Köpenhamn och den korta bilresan över bron är alltid fylld av positiv förväntan.

Tage Andersens butik måste jag alltid gå förbi, ett stenkast från Nyhavn. Det kostar en liten peng att gå in men de originella blomsteruppsättningarna och den lilla innergården lämnar ingen oberörd. Han var före sin tid och jag glömmer aldrig utställningen på Millesgården i början på 90-talet där hans blomsterkonst talade ett alldeles eget språk som gjorde djupt intryck på mig.

Jag formar en krans åt min barndomsvän av pilkvistar, de är mjuka och böjliga och tacksamma att arbeta med. Lindar runt några grenar av murgröna. Som tack plockar jag med mig en härlig bukett hem av kärleksört, blank mörkgrön vinterliguster och murgröna.

Mellan himmel och hav finns sandstranden som jag alltid, alltid längtar till. När det är som vackrast går promenaden dit genom gles tallskog innan sanddynerna tar vid. Förut red vi tillsammans genom sakral tallskog, som är en av mina platser på jorden, men nu får livet ta en annan väg som jag försöker finna.

Läs mer…

Är det någon mer än jag som har klimatångest?

Den varma sommaren har lämnat mig med inte bara solbränna utan också med en diffus känsla av obehag. Jag tror jag har klimatångest. Känner oro för vår planet. Uppvärmning, smältande isar, höjda havsnivåer och för att vi är för många här på jordklotet helt enkelt.

Det är svårt det där med vad som är bäst för miljön. Min dotter har skrivit en debattartikel som publicerades i Ny Teknik häromdagen, går att läsa här. Den handlar om upplevd avsaknad av tydliga miljömål på fordonsmarknaden. Inte ett lätt ämne att ge sig in i. Det finns många forskningsresultat som går åt olika håll.

Själv tänker jag mycket på konsumtionen och hur vi kan minska den. Jag är ingen förebild på något vis men anstränger mig att bli bättre. Försöker verkligen rannsaka mig själv inför varje eventuell köpinpuls. Behöver jag verkligen detta? Blir oerhört trött på influensers och bloggare som i varje inlägg  radar upp köplänkar på löpande band och sedan rättfärdigar sig med det är läsarens beslut att inhandla något eller inte. Jo, förvisso, men visst uppmuntrar det till konsumtion.

Fröställningar från blomstermorot. Alla bilderna är från en ljuvlig soluppgång på Fårö.

Förutom att ifrågasätta varje eventuellt inköp har jag även en annan strategi för att konsumera mindre.  Ett kanske lite annorlunda angreppssätt. Jag försöker handla kläder, skor, accessoarer mm så dyrt som möjligt, eller så dyrt som jag har råd till. Då blir det med automatik färre saker inköpta.  Dessutom blir jag ofta mer nöjd med inköpen och använder dem fler gånger. Kanske är det till och med så, eller förhoppningsvis i alla fall, att de är producerade på ett mer etiskt sätt också.

Jag äter inte kött så ofta, kanske en gång i veckan. Helst köper jag närproducerat naturbetat kött som lamm, vilt eller ekologiskt nötkött. Inhandlar kött här. Som bästa bonden Ulf skriver i månadsbrevet till sina kunder:  ”Så bra det känns att det endast behövs staket, vatten och mineraler för att få  kött från marker där vi bor.” Det känns så fint att äta kött som är producerat på det sättet.

Jag har tänkt att utmana mig själv under det närmaste dryga halvåret. Har bestämt mig för att inte köpa några snittblommor alls och inga och krukväxter fram till i vår när det går att plocka ängsblommor och andra blomster ute i naturen igen. Fram tills dess blir det mossa, kvistar från gran och tall och annat som kommer direkt från naturen. Inget som är odlat i växthus, ofta med konstgödsel och som är transporterat över halva jordklotet. Några veckor finns kvar att hitta blomster i naturen men sedan får jag plocka fram min kreativitet för att dekorera här hemma.

 

På sommarbete

Jag är på sommarbete. Semester. Vilar mestadels i skuggan likt de här ridskolehästarna. Har tillbringat några härliga dagar i Skåne och varit med på keramikkurs de luxe hos Ateljé 1030. Återkommer med bilder och tips på andra härligheter från sydkusten.

Tänker på min mormor och morfar

Min morfar var konditor. Finkonditor med mästarbrev som hänger inramat i trappen hos min bror. Morfars händer var stora och knotiga men kunde skriva sirliga namnsdagsnamn på tårtorna. Sans Rival, Schwartswald, Banan och Frukt. Rosen New Dawn fanns alltid med på frukostbrickan när någon namnsdag skulle firas i jungfruveckan. Mormor och morfar kom körandes från stan i den blå PV:n och med bakelse eller tårta till namnsdagsbarnet.

Mormor plockade alltid med sig blommor in till lägenheten i stan. Hennes favoritvas var tung och gjord av brons. Aldrig någonsin att jag tänkte på inskriptionen då. ”M.S.K.F.  2:a pris för praktiska redskap 1937” Troligen var det morfar eller hans bror som också var konditor som fick pris i någon konditortävling. Att vara konditor på den tiden var fint. Nästan som att vara kändiskock idag. Funderar på vad bokstäverna betyder. Jag frågar men ingen vet. M.S. någonting och därefter kanske Konditor Förening.

Vit skogsklematis, rosa New Down, okänd röd ros, Isop, Sommarflox, Spjutbräken och blad från ek och murgröna.

Jag plockar blommor och grönt, det som har klarat torkan, och tänker på mormor och morfar när jag arrangerar de få blommorna och det gröna i mormors med tiden ärgade vas. Semester och tid för tankar.

Mjuklandning och semestertider

Semestertider. Några veckor med lediga dagar och tid för reflektion och eftertanke. Stanna upp och tänka efter men också blicka framåt.

Semestern började fint med mjuklandning i en kollegas trädgård till tonerna av fågelkvitter. Debriefing under ljus sommarhimmel. Den vackra trädgården är som balsam för själen. Lördagseftermiddagen tillbringas tillsammans med gamla vänner för att heja fram Sverige i fotboll. Jag är inte speciellt intresserad av fotboll men samvaron med vännerna är välgörande. Det är värdefullt och jag är tacksam för de här stunderna. Viktiga och något jag är mån om, kanske värdefullare ju äldre jag blir.