Några gröna minnesvärda moments från mobilen

Vi vandrade ner tillsammans genom Humlegården i söndags. Det tillhör inte vanligheterna att jag går på stan med min dotter som sällskap. Hon är flyttfågeln som ständigt är på väg. Nu bor hon i Göteborg efter ett par år utomlands och en sejour i Dalarna. När hon var ett år flyttade familjen från de just de här kvarteren till Tyskland, hon kanske har det i blodet. Våra barn fick medvetet internationella namn, Elisabeth och Oscar, och märkligt nog blev det så, två globetrotters, eller också är det bara en konsekvens av vår tid. Hur många gånger har jag inte gått här med barnen i barnvagn. Tanken svindlar, det var länge sedan. Är tacksam för några timmar tillsammans i välkända kvarter. Den skira grönskan, de breda grusgångarna och planteringarna är välbekanta.

På väg hem från arbetet genar jag genom skogsdungen. Marken är vit, som täckt av fluffig snö, det yr i luften. Eller som vit rök som lägger sig i sänkor och håligheter. Det är fröställningar från aspar som förvandlar landskapet till vinter. Lite magisk måndagkväll.

Två dahliaplantor börjar anta gigantiska proportioner i vardagsrummet. Risken för nattfrost borde vara över, dags att plantera ut i stora pilkorgar. Jag har fått knölarna av Marianne. Fina underbara sprudlande Marianne som jag lärde känna när hon köpte och sålde bostad via mig som mäklare. Hon introducerade mig till silversmidet och tack vare henne blev jag kvar där i festliga onsdagsgruppen. En ynnest.

Att ha turen att träffa på Beridna Högvakten idag

Om man hör massor av klapprande hovar mitt i centrala Stockholm är det med största sannolikhet Beridna Högvakten som närmar sig. Idag hade min dotter och jag turen att kunna beskåda den gamla vackra traditionen som sprider pompa och ståt i Stockholm, ofta vid statsbesök och andra ceremonier. Beridna Högvakten är ett samarbete mellan Försvaret och Föreningen Beridna Högvakten som genom ideella resurser står för hälften av kostnaderna, bland annat inköp av hästarna. Jag är medlem sedan många år och får en informativ medlemstidning ett par gånger om året.

De majestätiska vita hästarna, skimmlarna, är av rasen Kladruper och föds upp i Tjeckien där de ursprungligen användes som högresta körhästar. Det är svårt att hitta vita hästar i Sverige med lämpligt psyke som passar för den ärofyllda uppgiften att leda vaktparaden.

Feeling blue

När livet bjuder på motstånd är jag den som tar i ännu hårdare, stretar i selen och kämpar än mer. Ibland kanske det skulle vara bättre och att se tiden an men jag är otålig och vill se resultat. Mitt tålamod är inte det bästa. Tålamod. Jag brukar säga att det är både min sämsta och bästa egenskap. En stark drivkraft men som också dränerar mig själv. Nu är jag trött och har bestämt mig för att vara snällare mot mig själv. Försöker säga ”nej” och sätta gränser och idag har jag varit på massage. Välbehövligt, spänd i axlar och nacke. Tränar på att andas. In genom näsan, långsamt långt ner i magen. Ut. Att något så enkelt kan vara så svårt.

Vintergrönan växer vild utmed min nya promenadväg som går utmed vattnet. Där kommer jag hämta kraft ofta.

 

Det är inte lätt att packa (för mig)!

Hur svårt kan det egentligen vara att packa för fyra dagar? Tydligen jättesvårt! Jag har alltid avskytt att packa och har alltid gjort det i sista minuten men det här gången var jag ute i god tid och tänkte igenom både kläder och accessoarer. Några reafynd som skinnskorna från Din Sko och sidenblusen från Sand gjorde mig glad. Allra gladast var jag nog för guldsnäckorna till öronen från Gina Tricot, också det reafynd. De andra smyckena utom renskinnsarmbandet har jag tillverkat i silversmedjan. Den lilla tandkrämstuben kommer från Åhlens, så snygg förpackning och riktigt stark mintsmak. Sedan har jag upptäckt att jag saknar en handväska eller rättare sagt en handväska i en viss färg och storlek, hur nu det är möjligt? I morgon bär det iväg på tjejresa till Alicante.

#throwbackthursday

På dagen exakt fem år sedan. En annan plats, en annan tid, ett annat liv. Mobilbilder från hästryggen. Min dotter rak i ryggen som en fura, koncentrerad på unghästen. Erill, med den långa vackra vita manen, min sagohäst som lämnade i förtid på hösten samma år. Andvari, pensionären som jag lånade, finns inte heller längre men hans liv blev långt. Och björkarna som jag älskade, som skiftade i färg utifrån årstid. Jag levde i samklang med naturen då, en lycklig tid. Lyckliga år som jag bevarar i minnet och gärna påminner mig om.

Att tipsa fastighetsmäklare om andra karriärmöjligheter och arbetsuppgifter

Badhus vid Bråvikens norra strand.

Trots att det är det roligaste arbetat jag har haft är jag så otroligt tacksam och glad över att jag inte arbetar som fastighetsmäklare längre. Eftersom vi letar fritidshus följer jag bostadsmarknaden i min tidigare stad där jag arbetade och jag ser hur oerhört tufft det är för mäklarna nu. Det är ingen bra kombination med till antalet fler och fler mäklare och väldigt få hus och bostadsrätter till salu.  Så gott som alla fastighetsmäklare arbetar på 100% provisionslön och då är det helt enkelt så att lönen kan bli väldigt låg eller till och med helt obefintlig vissa månader. Jag ser också hur själva fastighetsmäklarna omsätts snabbt. Många arbetar något år eller två, byter arbetsgivare eller lämnar yrket helt. Det resulterar i en tragisk utveckling där brist på erfarenhet och kunskap urholkar själva yrket. Mest tråkigt är det ändå att unga mäklare, och äldre med för den delen, inte kan livnära sig på sitt jobb och yrke. Utbildningar vid högskolorna kostar staten stora summor  där helt enkelt för många mäklare utbildas och dessutom resulterar i att många  lämnar yrket efter en alltför kort karriär.

Fastighetsmäklare är ofta den som förmedlar badhus och badhytter trots att de normalt inte är att betrakta som fast egendom eftersom de oftast står på någon annans mark till ex samfälld mark.

Flera gånger har jag fått mail av besvikna unga fastighetsmäklare som undrar hur de skall komma vidare i yrkeslivet och om jag kan ge tips på alternativa karriärmöjligheter. Vid ett tillfälle löd mitt svar så här om hur jag själv fann nya möjligheter:

”Jag arbetade som mäklare under 16 år men med tiden tyckte jag att det blev mer och mer slitsamt. Konkurrensen ökade och det blev svårare att få in objekt att förmedla. Det blev ständigt fler och fler mäklare på orten och min provisionsbaserade lön minskade samtidigt som jag arbetade minst lika mycket som tidigare. Jag var trött, hade funderat på att byta jobb, och gjort några halvhjärtade försök att byta bana utan att få napp på något nytt. Då bröt jag benet och blev liggande sysslolös på soffan och det var droppen som gjorde att jag 1. hade tid att fundera 2.  hade tid att leta/söka jobb 3. inte ville starta om på nytt och arbeta utan lön 2-3 månader efter benbrottet. I grannstaden fann jag arbete på Skatteverket inom fastighetstaxering. Absolut inte det arbete jag hade tänkt mig men det lät ganska skönt att komma bort från sälj/prestation/provisionslön. Arbetet var visserligen självständigt men passade inte min utåtriktade personlighet. Jag sökte vidare inom Skatteverket och började arbeta som lokalförsörjare.  Det innebär att leta lämpliga hyreslokaler till myndigheten, förhandla hyresavtal och medverka till lokalanpassningar. Arbetsuppgifterna är stimulerande och omväxlande och innebär många resor inom Sverige. Liknande arbetsuppgifter finns på de flesta andra stora myndigheterna som Arbetsförmedlingen, Tullverket, Polisen, Migrationsverket och Försäkringskassan. De här jobben kan benämnas som lokalsamordnare, lokalförsörjare, lokalstrateg eller lokalspecialist. Jag vet att flera fd fastighetsmäklare arbetar med de här arbetsuppgifter på olika myndigheter. De flesta som jag arbetar med är fastighetsekonomer och har då läst en likande utbildning som fastighetsmäklarna från högskolan i Gävle.

Jag har ganska många fd fastighetsmäklarkollegor som arbetar med helt andra arbetsuppgifter idag. När jag tänker efter har nog de flesta gått till anställningar hos kommunen och fastighetskontoret där. Det finns många olika typer av arbetsuppgifter där, till exempel som avtalsadministratör och lokalstrateg mm. Någon tipsade mig om att söka som bygglovshandläggare, det är ett bristyrke, och tyckte att jag skulle passa som det. Några mäklare finns på Lantmäteriet som är närbesläktat med fastighetstaxering. En av mina fd kollegor arbetar på fastighetsbolaget Castellum som uthyrare (visar lokaler och skriver avtal med lokalhyresgäster mm), någon annan som förvaltare där. En arbetar  som säljare av nyproduktion på Riksbyggen, en annan arbetar som gruppchef inom administration på Riksbyggen och en arbetar med nyproduktion och tillval hos PEAB.

Som tips tycker jag att du skall undersöka möjligheterna i din närhet hos kommunen, olika fastighetsbolag (PEAB, NCC, Riksbyggen, Klövern, Hemfosa, Stenvalvet, Castellum m fl) och statliga myndigheter (de arbetena annonseras inte ut traditionellt, kolla arbetsförmedlingens sida eller myndigheternas egna sidor).  Hoppas att mina tips leder dig till en ny spännande inriktning nu. Lycka till!”

Älskade badhus och annat som får hjärtat att slå

Det finns några saker i livet som får mitt hjärta att slå volter samtidigt som tid och rum försvinner. En ovanlig känsla av att känna både upprymdhet och lugn samtidigt. Pastellfärgade små badhytter på rad och något så enkelt som såpbubblor är sådant som talar till mig. Min kära väninna i Skåne kör alltid snabbt av vägen och parkerar så fort vi närmar oss några badhus även om det så är mitt i vintern. Nu var var det vindstilla, ljummet och en försmak av sommar vilket gjorde att den blev en lång promenad utmed stranden i Skanör.

Såpbubblor. Ofta står det en förpackning någonstans hemma, jag vet, barnsligt kanske. När jag hade fyllt femtio och hade fest hyrde vi en gigantisk såpbubblemaskin som välkomnade alla gästerna med en sky av skimrande bubblor mot den mörka kvällshimlen. Kan faktiskt ha det på min begravning också. Såpbubblor, som livet faktiskt. Skört, skimrande och med plötsligt slut eller något som långsamt seglar iväg för vinden och löses upp vid kanten till himlavalvet.

Annars är jag svag för handgjorda chokladpraliner, champagne, blommor och islandshästar. Det är ganska enkelt att göra mig glad.

Vad klappar ditt hjärta för?

Försommarkänsla i Västra hamnen

Malmö brukar vi passera på väg till Köpenhamn men för ovanlighetens skull stannade vi där i Västra hamnen för att äta middag. Vacker solnedgång över Öresund och med bron som en suggestiv siluett i fjärran. Kvällen var mild, en försmak av sommar. Män i shorts, tunnklädda joggare och uteserveringarna fyllda. Själv saknade jag solglasögonen med ögon ännu ovana av både tidsomställning och försommarljus. Det blev en innehållsrik helg på sydkusten fylld av vackra vyer och blomstrande inspiration.

Känslosamma minnen

Gårdagen blev känslosam på ett egendomligt sätt. Två planerade men av varandra helt oberoende händelser eller möten manade fram bilder och minnen från både min barndom och tiden med egna hästar.

Fuxen med vit man och svans var min ögonsten, min stolthet och den hästen av alla som kom att stå mig närmast. Min enda uppfödning, vacker som en saga, sinnebilden av en islandshäst. Vänlig, godmodig och välvillig med lovande gångarter. Tyvärr lämnade han livet för tidigt vid sex års ålder. Sjukdomsförloppet var brutalt och hastigt och min älskling fick somna in. Det gick inte att ta in. Elisabeth och jag var som bedövade i flera veckor. Han var oersättlig. Efter det blev livet med hästarna inte riktigt det samma igen. Någon fattades mig.

På bilderna här är han bara två år. 2010. Jag trodde vi skulle ha många år framför oss tillsammans men så blev det inte.

Men, tanken svindlar, tänk ändå så mycket liv och glädje det var i de åren som vi fick med honom. Erill i mitt hjärta.

På villovägar

Efter alla mina år som fastighetsmäklare borde jag om någon veta att allt är inte guld som glimmar. Hur många gånger har jag inte låtit mig förföras av säljarens vackra ord om sin bostad. När den som av en nyförälskad har beskrivits i lyriska ordalag där förnuft och känsla tycks vara varandras motsatser. Då liksom nu är jag godtrogen och med önskan om drömmen inom räckhåll blir jag besviken och förd på villovägar gång efter gång.

Vi letar efter vårt sommarhus eller jag vill egentligen hellre kalla det för ”helgboende”. Där den med åren skingrade familjen kan samlas för otvunget umgänge och återhämtning. Jag söker lugnet och naturen att samla kraft ur. Plocka blommor, blicka ut över vatten, ängar och åkrar. Kanske paddla kajak, binda blomsterkransar, duka upp somriga middagsbord, gunga i hängmattan och lyssna när naturen talar. Nu vill jag drömma sanndrömmar.