Infruset

Det är kallt och stilla. Isen har lagt sig tunt över Mälaren och gungar när fartygen passerar. Isrosor bildar symmetriska mönster på fönsterrutorna och mina glasklot är infrusna.

Det blir en lång vinter och våren kommer vara mer efterlängtad än vanligt.

 

 

En återblick och stort grattis till hopplandslaget!

Stort grattis till hopplandslaget (Malin Baryard-Johnsson, Peder Fredricson och Henrik von Eckermann) som har tilldelats Svenska Dagbladets Bragdguld idag efter guldmedaljen i OS! Äntligen ett erkännande till ridsporten som är den tredje största ungdomsidrotten i Sverige.

Eftermiddagens ledare i Svd har rubriken ”Hästtjejerna är Sveriges framtid” och menar att det inte är någon slump att Försvarsmakten rekryterar i stallen. Dessutom kommer många framgångsrika kvinnor i näringslivet från en bakgrund bland hästar.

Att bossa över en häst som väger 400-600 kg och som dessutom är ett flyktdjur är inget för räddhågsna. Dessutom krävs lyhördhet, styrka och hårt arbete i stallet. Belöningen är samspelet med hästen och det starka band som det medför.

Som av en tillfällighet skickade Elisabeth en favoritbild till mig igår. Det är över 20 år sedan hon red den stora tålmodiga fjordingen Luma och som hon ibland fick använda all sin kraft och list för att få in från hagen. En gång blev hon stångad av henne i boxen men det satte inte stopp för hästintresset som fortfarande är starkt. Idag är hon civilingenjör och handplockad av VW i Tyskland och arbetar med uppbyggnad av elbilstillverkningen där.

Tidig morgon och en tanke

Så här års går solen upp precis i gappet långt där borta mellan öarna och vattnet glimmar i guld nedanför bryggan. Jag har vaknat tidigt och har svårt att somna. Dagens tanke och som jag måste påminna mig om är att andas djupt, tänk att något så enkelt kan vara så svårt.

Där mellan gäststugan och huset som inte syns i bilden står det efterlängtade växthuset som nästan är färdigställt. Det är en fin känsla där inne, lugnt och stilla.

Att vika ner sig och göra det enkelt utanför entrén

Det gångna året har varit minst sagt arbetsamt på olika sätt. Min mamma drabbades av covid förra sommaren och det gjorde att hon inte kunde bo kvar i sin lägenhet längre. Flytten till äldreboende blev en stor omställning för henne och där har hon aldrig riktigt funnit sig tillrätta. Det är tungt att veta att någon vantrivs men att det inte finns något annan lösning. Kanske tillhör min mamma en generation där många har vuxit upp i en trygg och beständig värld utan alltför många bekymmer och umbäranden. Sedan kämpade min bror och jag på med att tömma hennes relativt stora bostad som skulle säljas. Sedan följde ytterligare en flytt inom familjen och vår lägenhet förvandlades mer till ett möbellager än en bostad. Möbler har skickats hit och dit och det mesta av bohaget i vårt lilla hus är nu utbytt.

Hur som helst, förra veckan fick jag helt enkelt vika ner mig några dagar och stanna hemma från jobbet, det tillhör inte vanligheterna vilket jag är tacksam för. En lite krasslig kropp sa stopp helt enkelt.

Utanför entrén har jag höstpiffat på enklast möjliga sätt. Tre kraftiga exemplar av silverek i en korg och några vita ljung i den stora zinkbaljan som jag har fått av Lisa. Under ljungen har jag satt tätt med vita påskliljelökar som jag hoppas kommer upp i vår. Två ganska stora glasklot får ofta vara med i planteringarna, jag tycker de skimrar lite suggestiva bland det gröna. Det största står på en sten bland höstsilveraxen som blommar och doftar smultron. En så vacker perenn som blommar nu så här sent på hösten.

Den moraliska kompassen

En bäver strax utanför bryggan.

En av fördelarna med att bli äldre, åtminstone för mig, är att jag litar på min moraliska kompass. Jag känner mig trygg i mina beslut och värderingar som rör moral och etik. Om handlingar, händelser, beslut, inbjudningar, anställningar  och vid många andra tillfällen. Att veta när rätt att rätt och när fel är fel. När jag var yngre var jag mer osäker och funderade kanske mer på vad andra skulle tycka eller om jag tänkte fel.  Under årens lopp har jag också vid flera tillfällen fått bekräftelse på att kompassen är riktigt inställd, att den visar rätt. Det är en tacksam känsla att kunna vila i en trygghet att förnuft och känsla är sammanlänkade. Dagens tanke. Med de lite allvarsamma funderingarna önskar jag er alla där ute en fantastisk helg!

Med ett stråk av vemod

Gula björklöv singlar stilla ner och lägger sig som en matta i en ny kulör över gräset. Dimman vilar i luften. Hösten är utan tvekan här. Jag snubblar över otaliga sladdar medan jag plockar undan hundskålar, tvättar filtar och byter en hängande router mot en väggljusstake som har hängt där förut. Några träningskläder stoppas undan. Det är tyst och tomt. Mammahotellet har motvilligt stängt för säsongen och de långväga men ändå nära har rest hem. Med osynliga band är mammahjärtat för alltid sammanbundet med två hjärtan på för långt avstånd. Ett stråk av vemod blandat med tacksamhet inför sommaren och tiden som har varit.

En färgstark fredagsbukett från trädgården

Flera olika dahlior, bl a Cornel Bronze och Maaike, stjärnflocka, rosenskära, chokladblomma, vit klematis, vildvin, ormbunke, spjutbräken och kvistar från hassel.

Bild: Oscar Nilsson

Igår kväll var vi bjudna på mysig middag och jag plockade den här höstiga buketten i trädgården och tog med. Den här helgen är en riktig festhelg och i eftermiddag skall vi, både unga och gamla, till Steem Hotel och fira min svärmor som har fyllt jämt. Nu skall jag strax ut i trädgården igen och plocka en bukett till, den får nog gå i ljusa toner. Trevlig helg!

Ett ögonblick bland dahliorna

Vid flera tillfällen har en trollslända vilat på de här dahliorna och under tiden jag har hämtat kameran så har den alltid hunnit flyga iväg så nu åkte mobilen fram. Älskar de tunna skimrande vingarna. Idag fyller mamma år och den här buketten i mustiga augustifärger plockade jag till henne.

Sensommarkänsla med några älskade vyer

Jag har just avslutat den första arbetsveckan efter semestern och blickar tillbaka på några bilder från det vackra landskapet i Skåne som jag tycker så mycket om. Det är något speciellt med ljuset över vidderna, speciellt tidig morgon och kväll.

När jag är här på besök hos min barndomsvän har jag lite svårt att släppa att vi inte köpte ett hus, sommarboende, här. Ödet ville annorlunda och det vita stenhuset några hundra meter från stranden bestämde sig ägarna för att inte sälja strax innan kontraktsskrivningen. Sliding doors. Nu blev det bra i alla fall som det ofta blir i livet.

Det öppna landskapet med vita stenhus, röda tegelhus, böljande fält, vallmo, gemytlighet och sandstränderna är det mitt hjärta klappar för. Flera ortsnamn associerar till landskapets karaktär. Vitaby, Brantevik.

Utmed väg 19 mellan Fågeltofta och Skåne Tranås finns en fin självplock av solrosor. Här finna alla upptänkliga färger, former och storlekar av solrosor för en liten peng. Min tanke går alltid till den omtänksamma lantbrukaren som åtar sig det här merarbetet som är så uppskattat av så många.

Oftast ser jag bara några öron som sticker upp mot den vackra kvällshimlen där solen går ner. Den lilla hästgården är en gömd pärla på slätten med havet i söder. Så tacksam för dagarna här och vänskapen som finns.

På stranden med de bästa

Precis så här är det när vi träffas. Glädje och full fart framåt. Jag har precis kommit hem från Skåne efter att ha besökt min fina barndomsvän. Här är hon och hennes hund Flisan på stranden. Härliga Flisan är en korthårig Collie. Pälsen är trefärgad och färgen heter Blue merle.

Det är något speciellt med sandstränder och det finns många fina i Skåne. Den här heter Mossbylund och ligger på sydkusten mellan Abbekås och Ystad.