Lyckoönskningar till mig själv

Det känns härligt att ljuset börjar komma tillbaka! Det har varit ett intensivt år som har passerat och nu skall jag försöka tänka lite mer på mig själv. Jag önskar mig och skall försöka att:
– andas djupare
– äta långsammare
– sova mer
– vila oftare
– skratta högre och dricka champagne titt som tätt

Vad tror ni om det?

God fortsättning

God fortsättning! Det är alltid lite av en känsla av pånyttfödelse när årets sista dag har passerat. Om inte tideräkningen fanns är det egentligen bara en ny dag som nalkas men just för att det är ett nytt år känns det alltid bra. Nyårsafton firades i stillhet med en enkel middag som avslutades med chokladmousse. Det här receptet, Kubansk chokladmousse med en hint av rom, fungerar varje gång.

Förändringarnas år 2020

Förändring, förundran och förfäran. Det blev ett märkligt år att blicka tillbaka på och med alla känslorna blottlagda. Aldrig hade man väl kunnat ana att en pandemi nästan skulle lamslå en hel värld och att jag skulle sitta hemma och arbeta en stor del av året. Måtte det bli förändring till det bättre nästa år.

I vår familj har det varit ett år av förändring och flyttar. Förra året på nyårsafton satt jag hos vännerna och blickade upp mot några fågelholkar med Mälaren i fonden. Jag önskade mig nya boplatser till flera familjemedlemmar och helst också för egen del ett hus med utsikt och vattenkontakt om jag fick önskedrömma. Någon måste har viftat med ett trollspö för jag blev bönhörd och mer därtill. I början av året flyttade Elisabeth från Göteborg till liten egen lägenhet strax utanför Stockholm. Ett par månader senare lämnade Oscar Stockholm för att flytta ihop med Mathilda som studerar i Umeå. En åtråvärd arbetsplats hade hållit honom kvar långt borta från flickvännen men han tog ett modigt beslut att lämna storstaden utan nytt fast arbete. På vägen mot ett nytt fast arbete tror jag han gjorde flera värdefulla erfarenheter med egna konsultuppdrag (det är just det där att våga). Precis mitt emellan dessa flyttar, just när pandemin tog sitt grepp om Sverige, fick vi plötsligt erbjudandet att förvärva det efterlängtade huset som jag besökte som fastighetsmäklare många år tidigare. Sedan den dagen när jag körde in och parkerade på tomten med Mälaren i blickfånget har jag velat bo där. Till saken hör att det är ytterligt ovanligt med sjökontakt runt vår gamla hemstad, endast ett fåtal mindre områden ligger i anslutning till Mälaren som mestadels är relativt otillgänglig alternativt är omgärdad av slott och herresäten med arrendetomter. Nu har vi i egentlig mening inte flyttat till vårt hus men det känns som vårt riktiga hem och jag är fylld av förundran att det kunde blir så här.

En flytt som inte var önskvärd och inte alls förenad med glädje var mammas flytt till äldreboende. Hon drabbades av Covid i början på sommaren men återhämtade sig glädjande nog trots sin ålder. Sjukdomen lämnade dock kvar en enorm trötthet och i viss mån förvirring och omöjliggjorde för henne att fortsätta bo kvar ensam i sin lägenhet. Det har i sanning varit en erfarenhet för alla med flytt till äldreboende mitt under en pandemi. Jag har fått erfara och lära mig det som det pratas och skrivs om i massmedia om bristande ansvar som fördelas mellan regioner och kommuner. Mamma är i alla fall omhändertagen och många fantastiska personer arbetar inom äldrevården, det måste sägas.

Ett år med många förändringar har passerat och jag hoppas på ett hoppfullare år 2021, att pandemin skall klinga av. För vår familj har det trots allt varit ett fint år och jag har mycket att känna tacksamhet över även om jag känner en stor trötthet nu. Inför nästa år hoppas jag för egen del på ett lugnare tempo, mer tid för återhämtning och välbehövlig omsorg om både kropp och själ.

Decembermix

I morgon ska jag ta fram mitt stora stjärnmått och baka pepparkakor. Av tradition måste det bli några islandshästar i form av pepparkakor också. Åh vad jag kan sakna den tiden när Elisabeth var liten och det var något magiskt över att tillsammans skära ut hästar för hand ur degen. Nu finns färdiga utstickare i form av töltande islandshästar.

Men var är solen? Den här bilden tog jag för två veckor sedan när jag hade monterat en ljusslinga i ett litet avhugget träd som var placerat på trappen. Det var mer än 14 dagar sedan som solen visade sig. Tror inte det har bjudits på en endaste soltimme hittills under december månad. Snålt, riktigt snålt. Mer sol tack, dags att knapra d-vitamin i tablettform varje dag!

Egentligen är det väl vi som är de nya grannarna men våra nya grannar tipsade om att förvandla en torr vedkubbe till en gigantisk marschall. Djupa snitt med motorsåg runt om en vedkubbe och en skvätt olja i fördjupning i mitten och sen brinner stubben lugnt och fint med en låga från mitten. Här i vårt område tändes en stor eld vid första advent då det har varit för torrt för majbrasa de senaste två åren. En ny tradition kanske men dock med dunkla förtecken.

Kanske off topic här men måste tipsa om mina två sminkfavoriter som alltid finns i badrumsskåpet. Fick komplimanger för den diskreta beigerosa ögonskuggan häromdagen. Jag använder suveräna Caviar Stick från Laura Mercier som är en hållbar skugga som sitter på plats hela dagen och inte lägger sig i några veck. Till vardags använder jag bara färgen Au naturel över hela ögonlocket. Ibland blir det lite mer tryck med bruna Cobblestone. Mascaran Lash Power Mascara, long wearing formula från Clinique sitter kvar hela dagen utan att lägga sig under ögat. Den håller sig till och med kvar där den ska under en hel dag ute i regnet. Tvättas enkelt bort med ljummet vatten, 40 grader. (Inte sponsrat inlägg).

Det ljuvligt lockiga fårskinnet kommer från Kärrbo Prästgård här utanför Västerås. De håller sin butik med fårskinnsprodukter öppen varje lördag under advent mellan kl 13 och 16. I morgon skall jag föröka åka förbi där.

Vackraste blomstren i adventistid måste vara julros och amaryllis. Jag börjar med en aprikos amaryllis i november för att därefter njuta ev en vit och sist toppa med en röd under juldagarna. Fantastiskt fint tillsammans med kvistar av tall. I morgon eller på söndag skall vi gå till skogen och plocka mossa, lingonris och nedblåsta grenar täckta med lav. Efter all blåst de senaste veckorna brukar det finnas många torra grenar på marken. Tidigare har vi plockat lummer på ett hemligt ställe men nu blir jag inte klok på om den är fridlyst eller ej när jag läser på olika sidor.

 

Andra advent

Det är råkallt och disigt. Andra advent. Vattnet ligger spegelblankt. Ljusslingor lyser upp. Endast en notering lika kort som dagen är idag.

Det blev bara fönstershopping

Bilderna blev i alla fall stämningsfulla. Häromdagen åkte jag förbi Slottsträdgården Ulriksdal, bilen hittar på något vis dit av sig själv. Men väl framme gick jag inte in när jag såg hur mycket folk som var där. Jag har respekt för situationen som råder och vi är försiktiga här hemma. Istället njöt jag av de juldekorerade fönstren som var så vackra i det blå skymningsljuset.

Skogen flyttar in och tankens kraft

Nu har jag tagit in ett par små granar och ljusslingorna glittrar i mörkret. Doften av gran och tall är härlig och påminner mig om ridturer i fuktmättad skog. För fyra år sedan hade vi hyrt det här huset över sommaren med förhoppningen att vi skulle få köpa det. Ägaren var dock fast besluten att inte sälja och vi beslutade att inte hyra huset längre då det var för smärtsamt att stanna kvar i en älskad men tillfällig förbindelse.

Minns att jag då gjorde den här drömfångaren och på något sätt försökte jag med den göra drömmen om huset till vår verklighet. Sedan passerade några år och flera gånger åkte jag ut hit och kikade och drömde. Ringde ägaren med jämna mellanrum men fick alltid samma nedslående svar. Men så blev det i alla fall så att nästan på dagen idag för ett år sedan fick vi en hint om att huset kanske ändå skulle kunna bli vårt. Varje dag är jag så innerligt tacksam att drömmen blev sann.

Fredagskväll, klapp på axeln och faran med duktighetsfällan

Fredagskväll och dags att ge sig själv en klapp på axeln. Det har varit mycket på sista tiden och jag har styrt upp, klarat av och fått massor gjort både på det privata planet och på jobbet. Men… det frestar på. Igår pratade jag men en vän som är väldigt lik mig själv på det planet och vi gav spontant varandra en klapp på axeln, uppmuntran och berömmande ord. Vi konstaterade att det var bäst att göra det själva eftersom vi knappt får höra det från någon i vår omgivning.

Det finns en lömsk fara med att vara kapabel och duktig, en sådan person som andra kan lita på, som får saker gjort. Det är lätt att bli utnyttjad, att andra lutar sig tillbaka av bekvämlighet, kanske av vana. Sakerna blir ju omhändertagna och fixade. Med tiden blir det en självklarhet och tacksamma ord, beröm och uppskattning lyser med sin frånvaro. Då har man hamnat i duktighetsfällan, ett otacksamt tillstånd som egentligen man har lite sig själv att skylla. Dags att låta saker och ting bero, sätta ner foten och säga ifrån eller helt enkelt sluta med att vara så himla duktig jämt. Yes och med det trevlig helg!

Just precis nyss tog jag initiativ till ett glas bubbel i solnedgången som ett avslut på arbetsveckan. Det är svårare nu under rådande pandemi med små belöningar annars kan massage, ett spabesök eller ett mysigt restaurangbesök fungera som en liten ventil och avkoppling. Nu är det till och med svårt att träffa kära vänner som alltid annars är en källa till glädje! Några små fladdermöss cirkulerade ovan oss nere vid vattnet. Tänk naturen är alltid en stor källa till lycka och förundran.

Thank God it’s friday

Tack- förlåt. Tittar på Lahle som besöker Skavlan på TV. De orden tillsammans med ”hjälp” präntades in hos mig när jag var på konfirmationsläger och det var länge sedan, riktigt länge sedan. Det är inte svårare än så men de här tre orden ”tack” som i tacksamhet, ”förlåt” för att vi alla gör fel ibland och ”hjälp” för att vi behöver be om hjälp då och då.

Djupa tankar som kommer fram när jag nyss har suttit nere vid vattnet vid magisk solnedgången. Trevig helg!

Mitt ”Sliding Doors”

På dagen idag för exakt tre år sedan var vi på visning i ett vitputsat stenhus med charmiga stallfönster och växthus, bara ett par hundra meter från stranden på sydkusten. Vi bestämde oss direkt och allt var klart för att skriva köpekontrakt. Precis just då hoppade säljaren av och bestämde sig för att inte sälja huset.

Kommer ni ihåg filmen ”Sliding Doors” som gick på bio i slutet av 90-talet? Med Gwyneth Paltrow i huvudrollen där två parallella handlingar utspelar sig beroende på om hon precis lyckades klämma sig in i tunnebanevagnen och åka med eller inte. Livets tillfälligheter eller hur olika val kan bli avgörande för fortsättningen.

Kanske var det lite så med det där huset på sydkusten vid havet. Ibland kan jag inte låta blir att tänka på hur livet hade utformat sig om jag hade haft ett hus i Skåne istället för flytt till Stockholm och sedan hus vid Mälaren utanför småstaden. Hur hade mitt andra parallella liv blivit?

Älskar havet, sandstränderna, landskapet, ljuset, bokskogen, röda tegelhus och de vitputsade stenhusen. Vindpinade pilträd, murgröna och rosor som blommar i november Och så min barndomsvän som finns där.

Där går hon och hennes hund och min man. Två (eller rättare sagt tre) som jag håller av. Men det blev ju bra ändå. Vi fick vårt hus, gläntan utanför småstaden, som vi hade längtat efter. Tacksam för livet.