Är det fel att bara vara?

”Ingenting.” ”Men vad gör ni då egentligen?” ”Ingenting.”

Just nu funderar jag över varför semestrar tydligen måste vara fullspäckade med aktiviteter och upplevelser. Vi får frågor och kommentarer om vad vi egentligen gör, eller rättare sagt inte gör. Det tycks nästan provocerande med dagar utan aktiviteter och reellt innehåll.

Tydligen skall semester idag innehålla åtminstone yoga i Indien men helst vågsurfing, segling i Kroatien eller i alla fall cykling på Mallorca. Hur har det blivit så här? Måste vi fylla vår lediga tid med nya upplevelser och utmaningar än de som vårt dagliga arbete normal medför?

När jag är ledig vill jag vila både kroppen och huvudet. Jag vill bara sova, vila, samtala, läsa, reflekterar, fundera och träna efter bästa förmåga. Äta måttligt och sunt. Att anstränga mig i övermod och tänja på gränser är inte ledighet och semester för mig.
Är det så att vi även för oss själva försöker prestera på semester och ledig tid? Att vi kanske lurar oss själva att tro att innehåll och känslan av upplevelser är viktigare än känslan av att vila i sinnet. Att vi mäter vår lycka, och kanske den i andras ögon, med upplevelser och saker?

Agaveodling på Gran Canaria

Några väl blandade boktips

En trave böcker får oftast följa med på semestern. Nästan alltid ett par romaner, en faktabok och någon bok om psykologi eller personlig utveckling. Denna gång blev urvalet på biblioteket ovanligt intressant så jag måste tipsa om de här favoriterna.

Även om man inte direkt har bestämts sig för att förändra kostvanorna är Dr Michael Mosleys bok ”Förbättra din tarmflora” högintressant om de senaste forskningsresultaten om hur matsmältningen fungerar. I slutet av boken finns dessutom massor av näringstäta recept som jag blir lockad av att prova.

En alldeles underbar och speciell roman om kärlek och livets överraskningar är Muriel Barberys ”Igelkottens existens”. Fantastiskt språk (sänder en tacksam tanke till översättarna), humor och underfundigheter. Mannen och jag läser sällan samma böcker men här blev han övertalad av mig att läsa denna och det var härligt att ligga bredvid och höra honom ömsom klucka av skratt ömsom brista ut i gapskratt.

Prästen och religionspsykologen Owe Wikströms böcker brukar vara fyllda av klokheter som oundvikligen leder till reflektion över det egna livet. Så även ”Från ett cafébord i Paris” som reflekterar över bland annat vänskap och olika typer av samtal. En fin liten bok som är lätt att ta till sig.

Finländska Monika Fagerholms prisbelönta ”Underbara kvinnor vid vatten” gjorde stort intryck på mig så det är med stor förväntan jag just har börjat läsa ”Lola uppochner”. Boken startar med flera myllrande personbeskrivningar och jag inser att här tar det en stund att komma in i själva berättelsen. Det känns lovande och på semester har jag inget emot tjocka tegelstenar på knappt 500 sidor.

Vi tillbringar en vecka på södra Gran Canaria och så här vacker var den långa sandstranden vid morgonens promenad i soluppgången. Förresten är det inte fantastiskt med bibliotek där allehanda böcker kan lånas? Känns så rätt i tiden på något vis. Jag har hittat en liten biblioteksfilial där jag bor och bibliotekarien är så underbart trevlig och hjälpsam. Böcker som biblioteket inte har beställs in. Just nu väntar jag på Sofia Woods kokbok ”Chez Wood” och  Anna Potters blomsterbok ”The Flower Fix”.

Här trivs jag bäst

När jag är ute så här i naturen så känns det bra. Det är oftast mina lyckligaste stunder. Märkligt kan man tycka att något så enkelt och okomplicerat kan ge upphov till djupa känslor av lycka och glädje. Att vara nära barnen, i en förtrolig stund, är också djupt tillfredsställande samt att skratta och samtala tillsammans med vänner.

Jag har lovat mig själv inför det här nya året att vara ute mer i naturen. Jag längtar också efter att under tystnad återigen blicka upp mot sammetssvart stjärnhimmel, vilken jag aldrig ser här i utkanten av storstaden. Och en dröm inför 2020 är att få upplev ett riktigt norrsken.

Vilken underbar sista dag på det gamla året vi fick. Strålande sol från klarblå himmel och en blåglittrande Mälaren i bakgrunden.

GOTT NYTT 2020!

God fortsättning! Vi firade in det nya året tillsammans med våra härliga matlagningsvänner! Känner tacksamhet för den fina gemenskapen. Vi började med champagne och avslutade med champagne och däremellan blev det bastu och dopp (nästan) i Mälaren, god mat och dryck!

Med regn mot 3:e advent

Den här gamla bilden får symbolisera en regnig och snöfattig decembermånad. Det går ju inte att fotografera nu för det är så mörkt hela dagarna och så allt detta regnande. Känns ungefär som om jag har gått i ide och helst vill sova fram tills vårsolen tittar fram.

Når vi bodde på hästgården i den charmiga lilla byn utanför Västerås satt de här röda julkulor i syrenerna ovanför brevlådorna en dag. Tyckte att det var så fint, både kitschigt och sparsmakat på en och samma gång. TREVLIG 3:E ADVENTSHELG!

It must have been love

Idag har vi fått sorgebudet att världsartisten Marie Fredriksson har lämnat jordelivet. Från tidigt vuxenliv har hon varit min ständiga följeslagare i både glädje och sorg genom text, musik och en fantastisk röst som har berört. Djupa, vemodiga men ändå trösterika texter om liv, kärlek och storheten och svårigheten i att vara människa.

Tro – Ännu doftar kärlek – Den sjunde vågen – Den bästa dagen – Ett hus vid havet – Efter stormen – Om du såg mig nu – Het vind

TACK FÖR ALLT

Ett Stockholmsfenomen eller ett symtom av vår tid?

Jag vet inte om det beror på mig men plötsligt tycker jag att vuxna människor är väldigt högljudda runt omkring mig. Många gånger nästan skriker man till varandra utan att ta hänsyn till omgivningen. Har inte tänkt på det tidigare, funderar på om det är ett konsekvens av att alla kanske är konstant uppskruvade och mer stressade här i storstaden.

I går, tidig söndagsmorgon på badhuset, kommer två medelålders kvinnor in i bastun och högljutt samtalar om familjeproblem och tonåringar. Jag sitter bredvid och tar del av samtal om berusade tonåringar, körkortsproblematik och diverse diagnoser. Rösterna är höga och genomträngande med magstöd. Men hallå…. vi sitter i en bastu där i alla fall jag vill ha lung och ro och kanske tid för eftertanke. Jag känner mig som en riktig gnällspik men ber dem dämpa sig. De ber om ursäkt och fortsätter samtala i för den aktuella miljön med mer lämplig och dämpad ton.

Precis samma fenomen förra helgen på förmiddagen när jag besökte Slottsträdgården. En grupp väninnor (inga ungdomar direkt) har stämt träff och samtalar med höga röster när de tar sig runt genom växthusen. Utan att ta hänsyn till omgivningen vräker de sig fram mellan blomsterraderna under en ständigt pågående högljudd självcentrerad svada. Var har hänsyn och omtanke tagit vägen?

Livets förunderligheter

När det stormar och regnet piskar mot rutan, i olika verkligheter, är det skönt att ta en minut och förlora sig i bladmönstret på en vit cyklamen som står på fönsterbrädan. Att följa bladets nerver med blicken, att fundera på den gröna färgens olika toner och upptäcka att flera vita knoppar döljer sig i dunklet under bladen. Livets förunderliga mysterier i det lilla. Med den tanken önskar jag TREVLIG HELG!

Den svåra konsten att vara snäll

Jag är alldeles för snäll för mitt eget bästa. Fixar och donar och ser till andra mer än mig själv. Bjuder på middagar, skjutsar hit och dit. När så andra tar mig för givet och förväntar sig stöd och hjälp utan att ge mig en chans att planera och vara delaktig i processen då blir jag riktigt trött. Än värre när andra i närheten ringer och beklagar sig och låter sin egen frustration gå ut över mig.  När samtalet är en monolog, inte en dialog. Är faktiskt trött på att känna mig som en soptunna för andras mentala skräp och osorterade ryggsäckar. Hädanefter kommer jag att välja min samvaro med de som ger mig kärlek, värme och omtänksamhet. Det kan vara så enkelt som ett hjärta i ett sms, en blomma som tack för middagen eller en uppriktig kram och några ärligt uppskattande ord. Som lyssnar på hur jag faktiskt mår och vilka önskningar, behov och drömmar jag har. Tack för idag!

Hygge för att överleva november

November är inte min favoritmånad, vill helst bara att den skall passera så snabbt som möjligt. December är trots allt lite bättre med julglitter, glöggmys, traditionsenlig julkonsert och stundade ledighet. Jag har några strategier för att hösten och framför allt november skall kännas bättre.

Jag plockar fram plädar, fårskinn och textilier i massor. Det långhåriga isländska fårskinnet är en favorit liksom två mörkgrå med mjuka lockar. De ser ut som skinn från gotländska får men kommer från favoritbonden på Kärrbo Prästgård. Dags att ta fram dem liksom en stor chunky yllepläd som är som att krypa ner i ett varmt bad. Den grå pläden från Klippan sveper jag oftast in mig i framför TV-n.

Ljus och ljuslyktor är aldrig fel på hösten och vintern. Tänder några ljus så fort jag kommer hem från jobbet och helt plötsligt blir det mysigt att vara hemma och inomhus. Åhlens har stora höga blockljus som varar länge. De har jag placerat ut på flera fönsterbrädor här hemma.

Trotsa vädret och gå ut med kameran är sällan fel även om det är kallt eller till och med småregnar. Att aktivt leta upp vackra motiv är meditativt och att sjunka ner i en fotosession är djupt avkopplande och frigör endorfiner hos mig.

Att plocka fram varma tröjor, handledsvärmare och sockor är mysigt och värmer skönt. HM har prisvärda cashmere tröjor (den grå polotröjan) och även Uniqlo är bra på lammull (den vita) och cashmere. Vantar och sockor i fina mönster finns hos Öjebro vantfabrik. Handledsvärmare har jag beställt av en arbetskamrat men de brukar gå att finna hos den lokala hemslöjdsbutiken. Min tröja med islandsmotiv är en gammal favorit från HM men just nu finns en snygg prisvärd hos Lindex eller snygg snygg kofta hos Jumperfabriken.