Rotlöshet och tillbaka till framtiden

Ibland kan jag känna mig avundsjuk på de som har tillbringat hela sitt liv i samma stad och där släkt och barndomsvänner finns kvar i närheten. När tillvaron är trygg och välbekant och gamla skolfröknar hälsar och man växlar några ord på Ica. Med åren har jag upplevt en allt större rotlöshet efter flera flyttar. Dessutom är mina få barndomsvänner utspridda i landet. Kanske var det svårt att riktigt trivas, eller egentligen känna den där känslan av tillhörighet och rötter, under uppväxttiden i en anonym stockholmsförort där de flesta föräldrarna var inflyttade, vilsna och inte riktigt etablerade. Jag har aldrig känt någon längtan tillbaka till stockholmsförorten även om min uppväxt var bra på alla sätt och vis. Att vi sedan tillbringade somrarna i en annan del av Sverige där mina morföräldrar och mammas rötter fanns gjorde nog sitt till för en begynnande rotlöshet.

Efter ett par spännande år utomlands när barnen var små flyttade vi till Västerås och för mig var det härligt att bo i en småstad (ja, för mig var det verkligen en småstad) med närhet till allt och korta avstånd. Det livet var enkelt. Nu, efter två år i lägenhet i utkanten av storstaden, är vi äntligen på väg tillbaka till det som kom att bli min fasta punkt, där barnen är uppväxta och vännerna finns. Letandet efter fritidshus tog vida svängar men inget kändes riktigt bra förrän vi slöt cirkeln och tidigare i våras hittade vårt hus utanför småstaden igen. Jag var nog helt enkelt inte beredd att etablera en nytt hem på en för mig främmande plats och dessutom är våra barn förtjusta i den här miljön. Kanske har modet och äventyrligheten fått ge vika för trygghet, vänner och det som känns välbekant. Det som är viktigt i livet och det känns så bra. Tillbaka till framtiden.

Att ha något att längta till

Jag tänker på helgen som passerade och blir varm i hjärtat, jag har något att längta till. Vi har äntligen funnit vår plats på jorden. Egentligen fann jag den redan för sju år sedan så -nej, det var ingen snabb affär. Det är en lång kärlekshistoria som jag skall berätta en annan gång. En ganska oansenlig furudröm som kommer sätta mitt estetiska sinne på hårda prov. Och så måste jag tipsa om tidningen Lantliv och recepten som finns där. Här en paj med sparris och spenat toppad med räkor och crème fraîche.

Valborg

Trevlig Valborgshelg! Våra planer blev ändrade då jag fick en släng av feber och massiv trötthet men förhoppningsvis är det bättre i morgon. Läser sångtexten nedan och inser vilken härlig tid vi har framför oss trots allt. Naturen är en oändlig källa att hämta kraft från.

Vintern rasat ut bland våra fjällar,
drivans blommor smälta ned och dö.
Himlen ler i vårens ljusa kvällar,
solen kysser liv i skog och sjö.
Snart är sommarn här i purpurvågor,
guldbelagda, azurskiftande,
ligga ängarne i dagens lågor,
och i lunden dansa källorne.

Ja, jag kommer! Hälsen, glada vindar,
ut till landet, ut till fåglarne,
att jag älskar dem, till björk och lindar,
sjö och berg, jag vill dem återse,
se dem än som i min barndoms stunder
följa bäckens dans till klarnad sjö,
trastens sång i furuskogens lunder,
vattenfågelns lek kring fjärd och ö.

Årets första gullvivor och långt borta i tanken

Marken är täckt av vitsippor och gullvivor och även några nästan överblommade blåsippor skymtar där bland fjolårslöven. En stenmur, några vindpinade enar men mest slående är de stora gamla björkarna vars grenar skiftar i grönt med blå himmel där ovan. I fonden glittrar vattnet. Avlägset rytmiskt motorljud ger föraning om annalkande fraktfartyg som suggestivt glider förbi långt där ute. Min tanke är på en annan plats. Jag plockar årets första bukett med gullvivor som jag har lovat att ge till mamma.

Att blicka både tillbaka och framåt

Kanske är det tid nu för att uppskatta det som vi faktiskt har och vara rädda om det. Jag tittar tillbaka bland mina bilder och slås av hur mycket rolig jag var med om förra våren.  Som här när jag hälsade på min barndomsvän i Skåne och alla tokigheter, utflykter och fina minnen vi skapar tillsammans. En dryg månad hittills i isolering och det känns som om hela livet har stannat av.  Som jag saknar våra helger tillsammans, vi är ju som systrar, uppvuxna tillsammans i grannhusen. Här en promenad tillsammans bland de färgglada badhytterna i Skanör.

Älskar mina resor till Skåne. De långa sandstränderna, ljuset och den underbara känslan av att få umgås med min barndomsvän, sin själsfrände. Ni måste titta in hos Living by W som listar en fin guide till sevärdheter i Skåne. Många fina tips där och något att blicka framåt mot. Det kommer bättre dagar, det är jag alldeles övertygad om.

Tankar just nu i denna tid

Blommande kvistar från krikonträd.

Dagarna är annorlunda nu och jag inser att jag är en mycket social varelse. Att arbeta hemma utan personliga möten, jag är inne på fjärde veckan nu, är inte speciellt roligt i längden, det passar inte mig. Att sköta själva arbetsuppgifterna går förvånansvärt bra, åtminstone på kort sikt, men jag känner att jobbresor, samtal och förhandlingar ”face-to-face” som jag avstår nu gör att arbetsprocesserna tar längre tid och att vissa beslut kanske skjuts på framtiden vilket naturligtvis inte är bra. Jag arbetar med att utveckla både befintliga och nya kontorslokaler i en relativt stor myndighet. Det innebär normalt resor över hela landet, många kontakter och möten och projekt som skall drivas framåt.

På det privata planet har jag undvikit att gå i affärer in i det längsta. Det har gjort att jag nu storhandlar mat bara var fjortonde dag jämfört med var och varannan dag tidigare. Bättre koll på utgifterna är en positiv följd och kanske fortsätter jag att handla på det här viset hädanefter. Inga småinköp har heller skett, inga restaurangbesök, varken AW med arbetskamrater, uteluncher eller mysiga restaurangbesök med mannen. Jag förstår att många branscher är svårt sargade när säkerligen de flesta gör som vi, det vill säga vi gör absolut ingenting. Hela samhället bygger liksom på aktivitet och konsumtion.

Tavlan i bakgrunden är målad av fantastiska Emma Malm,  Emma Artist.

I morgon skulle jag ha åkt tåg till Skåne till min barndomsvän, vi är som systrar, för att gå på blomsterkurs tillsammans hos Gouteva. Nu får min vän gå själv tillsammans med någon annan. Jag avstår förstås den resan vilket gör mig ledsen men jag sparar en del pengar och för klimatet gör det gott då jag kanske hade flugit hem på söndagen. Nu tänker jag också på vänner som är piloter och funderar på vilken framtid de går till mötes liksom många av oss. Vi hade även en konsert inbokad i Ystad kyrka med Tommy Nilsson och den är flyttad till hösten.

Min mamma som bor ensam med hjälp av hemtjänst är jag riktigt orolig för. Jag borde naturligtvis inte besöka henne men samtidigt kommer flera personer från hemtjänsten varje dag. Hon är ensam och lider stort av att känna sig så isolerad då jag i princip är den enda utifrån som i normala fall besöker henne ofta. Jag måste ändå träffa henne för att hjälpa med att betala räkningar och deklarera. Att det kan bli så här konstigt, hon är närmare 90 år och har aldrig upplevt något liknande under sitt långa liv.

Jag är ändå tacksam att vi ännu är friska i familjen. Det kan ändra sig i morgon. Jag är tacksam att jag har ett arbete och något efterlängtat att se fram emot även om det säkerligen kommer bli en annorlunda och svårare tid framöver för många av oss. Men det kommer att bli bra.

Att överlämna sig till något större

Egentligen har jag inte känt någon större lust att resa de senaste åren. Det har förvånat mig eftersom resor alltid har varit ett intresse och stor inspirationskälla tidigare. När jag var ung (ha ha, länge sedan) sökte jag flera gånger in för att bli flygvärdinna, det var ett avundsvärt arbete då med förhållandevis bra lön och förmåner. Till slut blev jag antagen men strax därefter kom det någon politiskt kris i världen och anställningen blev inte av.

Det är konstigt nog bara Island jag längtar till. Märkligt att en så vindpinad och för många oinställsam ö angränsande till Norra Ishavet kan utgöra en sådan lockelse. För mig är det något med luften och naturen där som får mig att känna mig fri och levande. Hästarna strövar i stora flockar och är en integrerad del av naturen, det går inte att skilja det ena från det andra. Kanske är det känslan att överlämna sig till något större som är en befrielse i den tid vi lever i, något som ger ro i själen.

I september för lite mer än tre år var jag med om flera hästinsamlingar på norra Island. Hästarna vandrar fritt uppe i bergen under sommaren och samlas traditionsenligt under festliga former in på höstkanten. Det var en upplevelse när över 600 hästar sprang ner från bergen och samlades in i fållor för att till slut hamna hos rätt ägare. I höst är vi några stycken som redan bokat resa dit igen, långt innan oro för virus fanns. Vi får se hur det blir. Men som islänningarna stoiskt själva säger ”Det blir som det blir – sjukdomar, väder och vind kan man inte rå över.”

Helgen inleds med en känsla av obehag

Vårmånaden mars och helgen inleds med en vag känsla av oro. Det är svårt att inte åtminstone mentalt påverkas av viruset som cirkulerar i omgivningen. Folk tar fram handdesinfektion i affären och ordet Corona hörs överallt. Jag blir lätt ångestfylld och vill helst inte röra mig ute bland folk men det går inte att undvika i arbetslivet. Jag inser att mitt liv här i utkanten av storstaden gör mig mer otrygg än vad som är befogat men saknar lantluften mer än någonsin. Nog om det. Helgen skall gå i vilans tecken och lungorna skall fyllas med frisk luft, mys med pälsklingen Tore och god mat. Det kan vara sämre. TREVLIG HELG!

 

 

Storheten i att bli äldre

Vid middagsbordet berättade jag för min man att jag hade åkt över med en semla till min mamma eftersom det är fettisdagen. Jag kände mig nog trots allt lite duktig och snäll vilket han också fick höra. Klok som han är menade han att det är väl lite meningen med att bli äldre, att kunna vara generös både med sig själv och sin tid, sina resurser och att finnas till för andra. Jamen precis, han har ju så rätt i det. Barnen är vuxna, utflugna och vi har i princip bara oss själva att ta hänsyn till. Och ja, vi försöker hjälpa båda unga och gamla i vår närhet. Tänk om åtminstone vi alla som inte är mitt i familje-och-barn-racet tillsammans kan komma överens om att vara lite mer generösa, lite mindre egocentriska och lite mer hjälpsamma. När jag ser mig omkring och även tittar tillbaka kan jag se äldre som är missunnsamma och nästan avundsjuka på sina vuxna barn. Nej, så vill inte jag bli.