Avsaknad av ställtid

Morgonen var osedvanligt vacker och stillsam. Det stora fartyget gled långsamt förbi tillsammans med ett dovt rytmiskt motorbuller som numera är välbekant för mig. Det tidiga morgonljuset ger en tillvaro utan konturer. Lite som arbetslivet nu. Med dunjackan svept omkring pyjamasen studerar jag sjöfåglarna som har kommit tillbaka nu när isen har släppt. Fåglarna och fartyget sjunger tillsammans långsamhetens lov.

Mina arbetsdagar är långsamma men intensivare än vanligt. Det är en märlig paradox. Jag saknar ställtid och tid för eftertanke. Att färdas långsamt mellan platser och möten. Tid att ställa om. Kanske bäst att omforma arbetsdagarna som numera är så annorlunda. Ge utrymme för mellantid.

Pandemin och det personliga ansvaret

Den pågående pandemin är intressant ur ett psykologiskt och sociologisk perspektiv och ställer oss inför etiska dilemman, även mig. Frågeställningar som rör personligt ansvar, hänsyn och omtanke om andra får nya dimensioner. Om individen, jaget, är viktigare än kollektivet, laget. Kanske måste jag omvärdera människor i min närhet genom att ifrågasätta eller åtminstone fundera över deras val. Det är lite av en ledsam sorgeprocess att att inse att värderingar och personliga val inte alltid är överensstämmande med omgivningen.

Jag blir glad och högaktar dem som har modet och uthålligheten att följa råd och rekommendationer och som gärna delar det ställningstagandet med andra, som avstår onödiga resor och träffar. Det är riktigt bra ledare eller influensers det!

En fin fredagskänsla

Visst är det lite härlig känsla av vår utomhus idag? Snön smälter, det droppar från träden och det är glashalt ute. Jag har slagit ihop jobbdatorn och snart skall vi fira en födelsedag i familjen lite i förskott. Har köpt spännande godsaker från stadens nya fina konditori.

Ett hjärta till er mina läsare för fina och stöttande meddelanden och kommentarer på mitt förra inlägg. Ja, livet är inte lätt ibland. Jag tror generellt att vi behöver prata mer om äldre och åldrande. Kanske krisen i äldrevården är ett resultat av det.

Jag virade ihop ett vårligt hjärta av björkris och hängen från hassel och al. Björkkvistarna är medgörliga och böjliga när de just är avknipsade. Börja med fyra kvistar som tvinnas ihop med ståltråd i botten av hjärtat, för kvistarna uppåt och fäst med ståltråd igen. För två kvistar åt varje håll för hjärtats bågar och fäst dem igen i botten. Nu är stommen klar och då är det bara att vira fler kvistar från olika håll runt stommen. Hängde ni med? Trevlig helg!

Min mamma

Min mamma börjar glida ifrån mig. Hon finns där med en vilja av stål och med absolut bestämdhet men ändå inte. Mamma har alltid varit så rädd för att visa sitt verkliga jag, att visa sig svag och osäker. Ändå är det kanske just den mamman jag ser nu när fasaden krackelerar och hon agerar utan filter. Det är märkligt svårt att stå vid sidan om och vara oförmögen till att riktigt kunna hjälpa när någon hemfaller åt misstänksamhet, ilska och frustration. Att föra samtal om det som för henne är svårt eller känsligt är för krävande och resulterar gång efter gång i oönskad osämja och för mig en känsla av misslyckande. Mamma har uppnått en ansenlig ålder och att vara fullt fungerande då är få förunnat, att agera irrationellt och på gränsen till ovärdigt är nog mer det vanliga. Jag kunde dock aldrig ana att det skulle vara så svårt att själv stå bredvid och samtidigt försöka lösa praktiska göromål när någon blir drabbad av demens som långsamt smyger sig på. Att tillståndet kan utlösa en sådan aggression och ilska hos den drabbade att jag själv måste frambringa all min viljestyrka för att själv hålla mig upprätt.

Det sägs att man åldras och så småningom lämnar livet på samma vis som man har levt. Jag tänker på min pappa som fick tre månader kvar att leva efter sin cancerdiagnos. Han var samlad och lugn under den tid han hade kvar och kunde till och med säga att allt kändes så bra just precis då. Han berättade sakligt för mig om hur han önskade att hans begravning skulle bli. Precis så som han hade levt sitt liv med ett ständigt närvarande lugn och en återhållsam förnöjsamhet som följeslagare. Mamma däremot, tycks på alla upptänkliga sätt streta emot, inte vilja öppna sig och ta emot den hjälp som ges utan förminskar och förnekar sina tillkortakommanden. Stackars mamma, jag önskar bara att du kunde finna någon slags acceptans för livets gång och kanske känna och visa ett uns av tacksamhet för allt som livet har givit dig.

Islossning

Den gångna veckan har inneburit lite av en islossning för mig. Min mamma har flyttat till äldreboende och min bror och jag har rensat och tömt hennes lägenhet och nu är vi så gott som klara. Jag måste säga att jag hade missbedömt omfattningen av det hela. Vi har arbetat med det flera hela dagar och de senaste veckorna konstant nästan varje vardagskväll. Hur är det möjligt att det kan innebära så mycket arbete i form av rensning, sortering och uppdelning av bohag och hela tiden med hänsyn till mammas önskemål? Nu har i iallafall flyttlass gått till mamma, auktionsfirma har hämtat och likaså Myrorna. I Stockholm kan man dessutom få hjälp med bortforsling till återvinning vilket har varit till stor hjälp. Jag tror mamma är riktigt nöjd även om hon inte riktigt har förmågan att säga det. Nu har jag lovat mig själv att aldrig spara och samla så mycket för egen del och rensningen i mina egna lador har redan börjat. En av mina vänner men finländsk ursprung konstaterade krasst och osentimentalt att ”svepningen har inga fickor”.

Isen ligger spegelblank men jag har ett splittrat (!) förhållande till just is. Är livrädd att gå ut på isar men tycker samtidigt det är något av det vackraste som finns. Nästa helg skulle vi egentligen har firat min mans jämna födelsedag tillsammans på Ishotellet i Jukkasjärvi. Vi har alla i familjen velat åka dit sedan länge och nu får vi uppenbarligen vänta ett år till. Sånt är livet!

Januarimix

Här hemma äter vi soppa ofta och speciellt nu när vi har träffat vänner utomhus. Gulaschsoppa på ekologiskt lammkött är en favorit men häromdagen när det var tomt i kylskåpet gjorde jag en ärtsoppa på frysta gröna ärtor. En bortglömd klassiker som blev jättegod. Créme Ninon är det franskklingande namnet och recept finns här.

Tulpaner är verkligen ett tidigt vårtecken och här en bunt vita doftande pussmunstulpaner från Slottsträdgården Ulriksdal. Det är något alldeles speciellt med tulpaner som doftar och i de vanliga butikerna brukar ljusgula dubbla Verona finnas. Stick ner näsan i buketten och känn doften av växthus och citron som är så löftesrik.

Ljuset börjat komma tillbaka och här på soffan under den tjocka filten ligger jag ibland och läser. Boken på bordet är klassikern Trädgårdens glasade rum av duktiga Peter Englander. Drömmen om växthus eller vinterträdgård skall bli verklighet och jag tycks inte vara ensam om de planerna!

Det har väl inte undgått någon att fritidshuset i form av furudrömmen är tillbaka i en uppdaterad version. Hela interiörer i furu eller något annat ljus träslag dominerar i inredningsmagasinen. Vi skrattar och konstaterar att vi försöker radera bort den gulnade furun i fritidshuset från 80-talet men i gäststugan, ateljén, klär vi väggar och golv med hela furuplank som visserligen ska vitlaseras.

Äntligen snö i mellansverige och vi kastar ut mattor, plädar och älskade fårskinnsfällar i snön. Bra tips är att hänga dem ute ett par timmar först för att bli riktigt kalla annars blir de bara blöta och den där uppfriskande och rena känslan uteblir.

Tid för semlor och den här semmelkladdkakan är riktigt riktigt god. Bara att röra ihop allt i en bunke, rosta mandlar och vispa grädde. Precis så enkelt som ett recept skall vara!

SEMMELKLADDKAKA, 8 bitar

150 g smör
100 g riven mandelmassa
2 tsk nystötta kardemummakärnor
2 dl strösocker
3 st ägg
2 1/2 dl ekologiskt vetemjöl
2 tsk vaniljsocker
1 krm salt

Sätt ugnen på 175 grader. Smält smöret och blanda i alla de övriga ingredienserna. Häll i form med löstagbar kant, 20-24 cm i diameter, med bakpapper i. Grädda mitt i ugnen ca 20-25 minuter. Låt svalna.

Topping:

75 g mandelflagor
2 dl vispgrädde
florsocker

Rosta mandeln i het stekpanna, passa noga, den bränns snabbt. Vispa grädden och bred ut över kakan. Strö på mandel och strö över florsocker. Njut!

Och till sist en tacksamhetens tanke till naturen som är min stora källa till avkoppling och glädje. Gnistrande landskap av uppspolad is och vass på strandkanten bildade skulpturer i det sällsynta solskenet för några dagar sedan. På Island finns en strand som kallas Diamond Beach, skrolla ner i flödet på instagram hos den isländska naturfotografen Ása Steinars så förstår ni vad jag menar.

Lyckoönskningar till mig själv

Det känns härligt att ljuset börjar komma tillbaka! Det har varit ett intensivt år som har passerat och nu skall jag försöka tänka lite mer på mig själv. Jag önskar mig och skall försöka att:
– andas djupare
– äta långsammare
– sova mer
– vila oftare
– skratta högre och dricka champagne titt som tätt

Vad tror ni om det?

God fortsättning

God fortsättning! Det är alltid lite av en känsla av pånyttfödelse när årets sista dag har passerat. Om inte tideräkningen fanns är det egentligen bara en ny dag som nalkas men just för att det är ett nytt år känns det alltid bra. Nyårsafton firades i stillhet med en enkel middag som avslutades med chokladmousse. Det här receptet, Kubansk chokladmousse med en hint av rom, fungerar varje gång.

Förändringarnas år 2020

Förändring, förundran och förfäran. Det blev ett märkligt år att blicka tillbaka på och med alla känslorna blottlagda. Aldrig hade man väl kunnat ana att en pandemi nästan skulle lamslå en hel värld och att jag skulle sitta hemma och arbeta en stor del av året. Måtte det bli förändring till det bättre nästa år.

I vår familj har det varit ett år av förändring och flyttar. Förra året på nyårsafton satt jag hos vännerna och blickade upp mot några fågelholkar med Mälaren i fonden. Jag önskade mig nya boplatser till flera familjemedlemmar och helst också för egen del ett hus med utsikt och vattenkontakt om jag fick önskedrömma. Någon måste har viftat med ett trollspö för jag blev bönhörd och mer därtill. I början av året flyttade Elisabeth från Göteborg till liten egen lägenhet strax utanför Stockholm. Ett par månader senare lämnade Oscar Stockholm för att flytta ihop med Mathilda som studerar i Umeå. En åtråvärd arbetsplats hade hållit honom kvar långt borta från flickvännen men han tog ett modigt beslut att lämna storstaden utan nytt fast arbete. På vägen mot ett nytt fast arbete tror jag han gjorde flera värdefulla erfarenheter med egna konsultuppdrag (det är just det där att våga). Precis mitt emellan dessa flyttar, just när pandemin tog sitt grepp om Sverige, fick vi plötsligt erbjudandet att förvärva det efterlängtade huset som jag besökte som fastighetsmäklare många år tidigare. Sedan den dagen när jag körde in och parkerade på tomten med Mälaren i blickfånget har jag velat bo där. Till saken hör att det är ytterligt ovanligt med sjökontakt runt vår gamla hemstad, endast ett fåtal mindre områden ligger i anslutning till Mälaren som mestadels är relativt otillgänglig alternativt är omgärdad av slott och herresäten med arrendetomter. Nu har vi i egentlig mening inte flyttat till vårt hus men det känns som vårt riktiga hem och jag är fylld av förundran att det kunde blir så här.

En flytt som inte var önskvärd och inte alls förenad med glädje var mammas flytt till äldreboende. Hon drabbades av Covid i början på sommaren men återhämtade sig glädjande nog trots sin ålder. Sjukdomen lämnade dock kvar en enorm trötthet och i viss mån förvirring och omöjliggjorde för henne att fortsätta bo kvar ensam i sin lägenhet. Det har i sanning varit en erfarenhet för alla med flytt till äldreboende mitt under en pandemi. Jag har fått erfara och lära mig det som det pratas och skrivs om i massmedia om bristande ansvar som fördelas mellan regioner och kommuner. Mamma är i alla fall omhändertagen och många fantastiska personer arbetar inom äldrevården, det måste sägas.

Ett år med många förändringar har passerat och jag hoppas på ett hoppfullare år 2021, att pandemin skall klinga av. För vår familj har det trots allt varit ett fint år och jag har mycket att känna tacksamhet över även om jag känner en stor trötthet nu. Inför nästa år hoppas jag för egen del på ett lugnare tempo, mer tid för återhämtning och välbehövlig omsorg om både kropp och själ.

Decembermix

I morgon ska jag ta fram mitt stora stjärnmått och baka pepparkakor. Av tradition måste det bli några islandshästar i form av pepparkakor också. Åh vad jag kan sakna den tiden när Elisabeth var liten och det var något magiskt över att tillsammans skära ut hästar för hand ur degen. Nu finns färdiga utstickare i form av töltande islandshästar.

Men var är solen? Den här bilden tog jag för två veckor sedan när jag hade monterat en ljusslinga i ett litet avhugget träd som var placerat på trappen. Det var mer än 14 dagar sedan som solen visade sig. Tror inte det har bjudits på en endaste soltimme hittills under december månad. Snålt, riktigt snålt. Mer sol tack, dags att knapra d-vitamin i tablettform varje dag!

Egentligen är det väl vi som är de nya grannarna men våra nya grannar tipsade om att förvandla en torr vedkubbe till en gigantisk marschall. Djupa snitt med motorsåg runt om en vedkubbe och en skvätt olja i fördjupning i mitten och sen brinner stubben lugnt och fint med en låga från mitten. Här i vårt område tändes en stor eld vid första advent då det har varit för torrt för majbrasa de senaste två åren. En ny tradition kanske men dock med dunkla förtecken.

Kanske off topic här men måste tipsa om mina två sminkfavoriter som alltid finns i badrumsskåpet. Fick komplimanger för den diskreta beigerosa ögonskuggan häromdagen. Jag använder suveräna Caviar Stick från Laura Mercier som är en hållbar skugga som sitter på plats hela dagen och inte lägger sig i några veck. Till vardags använder jag bara färgen Au naturel över hela ögonlocket. Ibland blir det lite mer tryck med bruna Cobblestone. Mascaran Lash Power Mascara, long wearing formula från Clinique sitter kvar hela dagen utan att lägga sig under ögat. Den håller sig till och med kvar där den ska under en hel dag ute i regnet. Tvättas enkelt bort med ljummet vatten, 40 grader. (Inte sponsrat inlägg).

Det ljuvligt lockiga fårskinnet kommer från Kärrbo Prästgård här utanför Västerås. De håller sin butik med fårskinnsprodukter öppen varje lördag under advent mellan kl 13 och 16. I morgon skall jag föröka åka förbi där.

Vackraste blomstren i adventistid måste vara julros och amaryllis. Jag börjar med en aprikos amaryllis i november för att därefter njuta ev en vit och sist toppa med en röd under juldagarna. Fantastiskt fint tillsammans med kvistar av tall. I morgon eller på söndag skall vi gå till skogen och plocka mossa, lingonris och nedblåsta grenar täckta med lav. Efter all blåst de senaste veckorna brukar det finnas många torra grenar på marken. Tidigare har vi plockat lummer på ett hemligt ställe men nu blir jag inte klok på om den är fridlyst eller ej när jag läser på olika sidor.