Att överlämna sig till något större

Egentligen har jag inte känt någon större lust att resa de senaste åren. Det har förvånat mig eftersom resor alltid har varit ett intresse och stor inspirationskälla tidigare. När jag var ung (ha ha, länge sedan) sökte jag flera gånger in för att bli flygvärdinna, det var ett avundsvärt arbete då med förhållandevis bra lön och förmåner. Till slut blev jag antagen men strax därefter kom det någon politiskt kris i världen och anställningen blev inte av.

Det är konstigt nog bara Island jag längtar till. Märkligt att en så vindpinad och för många oinställsam ö angränsande till Norra Ishavet kan utgöra en sådan lockelse. För mig är det något med luften och naturen där som får mig att känna mig fri och levande. Hästarna strövar i stora flockar och är en integrerad del av naturen, det går inte att skilja det ena från det andra. Kanske är det känslan att överlämna sig till något större som är en befrielse i den tid vi lever i, något som ger ro i själen.

I september för lite mer än tre år var jag med om flera hästinsamlingar på norra Island. Hästarna vandrar fritt uppe i bergen under sommaren och samlas traditionsenligt under festliga former in på höstkanten. Det var en upplevelse när över 600 hästar sprang ner från bergen och samlades in i fållor för att till slut hamna hos rätt ägare. I höst är vi några stycken som redan bokat resa dit igen, långt innan oro för virus fanns. Vi får se hur det blir. Men som islänningarna stoiskt själva säger ”Det blir som det blir – sjukdomar, väder och vind kan man inte rå över.”

Helgen inleds med en känsla av obehag

Vårmånaden mars och helgen inleds med en vag känsla av oro. Det är svårt att inte åtminstone mentalt påverkas av viruset som cirkulerar i omgivningen. Folk tar fram handdesinfektion i affären och ordet Corona hörs överallt. Jag blir lätt ångestfylld och vill helst inte röra mig ute bland folk men det går inte att undvika i arbetslivet. Jag inser att mitt liv här i utkanten av storstaden gör mig mer otrygg än vad som är befogat men saknar lantluften mer än någonsin. Nog om det. Helgen skall gå i vilans tecken och lungorna skall fyllas med frisk luft, mys med pälsklingen Tore och god mat. Det kan vara sämre. TREVLIG HELG!

 

 

Storheten i att bli äldre

Vid middagsbordet berättade jag för min man att jag hade åkt över med en semla till min mamma eftersom det är fettisdagen. Jag kände mig nog trots allt lite duktig och snäll vilket han också fick höra. Klok som han är menade han att det är väl lite meningen med att bli äldre, att kunna vara generös både med sig själv och sin tid, sina resurser och att finnas till för andra. Jamen precis, han har ju så rätt i det. Barnen är vuxna, utflugna och vi har i princip bara oss själva att ta hänsyn till. Och ja, vi försöker hjälpa båda unga och gamla i vår närhet. Tänk om åtminstone vi alla som inte är mitt i familje-och-barn-racet tillsammans kan komma överens om att vara lite mer generösa, lite mindre egocentriska och lite mer hjälpsamma. När jag ser mig omkring och även tittar tillbaka kan jag se äldre som är missunnsamma och nästan avundsjuka på sina vuxna barn. Nej, så vill inte jag bli.

Älska alla hjärtans dag och alla älsklingar

Det kan aldrig vara fel att tänka lite mer på sina nära och kära och ägna dem lite mer uppmärksamhet. Länge leve kärlek och vänskap, faktiskt det finaste som finns i livet. Idag har jag strösslat med tulpaner, vaniljhjärtan, choklad och hundgodis. Önskar alla en fin alla hjärtans kväll och härlig helg! Vi är bortbjudna på AW till gamla vänner tillsammans med vänner från från förr och jag blev så innerligt glad för den här inbjudan! Bilden är från fina blomsterbutiken Bruuns Blommor på Karlavägen i Stockholm idag. Alltid så fantastiskt vackert skyltat utanför och idag var trottoaren full av röda kronblad från rosor som virvlade runt i den friska vinden.

Tankar om tingen och om hållbarhet

Juvelorkidé, Ludisia discolor

På senaste tiden har jag haft anledning att fundera över hur vi förhåller oss till våra saker och ting, till det som finns i våra hem. Redan tidigare när jag arbetade som fastighetsmäklare förvånade det mig att det tycktes som det mest överskuggande problemet vid byte av bostad,  framför allt för den äldre generationen, var att göra sig av med möbler och prylar. Bara tanken att minska ner bohaget tycktes många gånger omöjliggöra flytt till ett mindre och mer praktiskt boende. Det blev tydligt att hälsa och ekonomi mestadels var underordnat tingens inneboende kraft och betydelse.

Kan det vara så att det inte är våra saker i sig som är orsaken till  svårigheten att minska ner och göra sig av med delar av bohaget utan kanske minnen och upplevelser förknippade med dem? Att en tid eller epok i livet är på väg att ta slut och att förändring stundar. Kanske blir det svårare med åren att skiljas från det som har följt med genom livet samtidigt som vänner och släktingar blir färre och färre?

Vi själva har flyttat flera gånger och oftast har jag helst bara velat göra mig av med det mesta av det vi har, det är få prylar och saker som jag håller nära mitt hjärta. Nobelservisen, ett par tre dussin glas, några speglar, lampor och vaser, klassiska Karinfotöljer, mormors sminkbord, växtkärlet Pallisad, trädgårdsdekorationer från Åhus glashytta, en spröjsad dörr från älskad sommarstuga, några smycken och väskor. Ja, det är ungefär det. Det jag kan sakna är platser, en oändlig utsikt mot horisonten, spegeldörrar, en vacker trapphall och livet med hästarna.

Det skall jag erkänna, jag har sparat en hel del saker.  Jag är sparsam eller eller kanske snarare snål när det kommer till det att handla det som bara är ting. Jag fantiserar om nya designmöbler och vintageklassiker men hemmet är trots det fyllt av relativt oälskade möbler, eller i alla fall möbler som jag inte känner någon känslomässig bindning till. Kanske vet jag med mig att jag är ombytlig och hellre förändrar med det jag har sparat. I den tidsandan som numera råder är jag dock nästan exemplarisk, konsumerar väldigt lite och sparsmakat. Kanske våra äldre inte borde vara så rädda att minska ner och göra sig av med bohaget, det är snarare att se som en välgärning i den tid vi lever i nu när någon annan med all säkerhet kommer att uppskatta det som inte är nyproducerat och förbrukar ändliga resurser från vårt jordklot.

 

Ännu doftar kärlek

Om du missade hyllningskonserten till Marie Fredriksson som SVT sände i lördags kväll finns den på SVT Play, här. Känslosamt och med fin musik med hög igenkänningsfaktor av Sveriges bästa artister för en av våra absolut största artister. Rekommenderas varmt!

Fredagen 2020-01-24

Det är svårt att känna glädje när körsbärsträden blommar i januari. På flera ställen runt min arbetsplats i centrala Stockholm har körsbärsträden slagit ut i blom redan nu. Tankarna går oundvikligen till global uppvärmning, förändrade ekosystem och ökade havsnivåer. Med dessa funderingar önskar jag TREVLIG HELG med önskan om mindre konsumtion och shopping! Omfamna tacksamt naturen!

Att ge sig själv en klapp på axeln

Det blir visst ingen vinter i år. Kanske lika skönt det nu när vi är i slutet på januari. Skärgårdsbåt i januari, bilden kunde lika gärna varit tagen i oktober. Vattnet ligger spegelblankt invid en av mina favoritplatser i närheten.

Jag pustar ut efter en innehållsrik vecka som är på sluttampen. Påminner mig själv om att jag ställer upp för många i min närhet och fixar och grejar. Hjälper, stöttar, springer, ringer, organiserar, tar jobbiga samtal, lyssnar på jobbiga samtal, får saker gjort. Jobbar också på jobbet, tar ansvar, får saker gjort.

Dags att stanna upp och ge sig själv en välförtjänt klapp på axeln. Lyssna inåt, rensa från brus och säga nej till energitjuvarna. Tjing!


Är det fel att bara vara?

”Ingenting.” ”Men vad gör ni då egentligen?” ”Ingenting.”

Just nu funderar jag över varför semestrar tydligen måste vara fullspäckade med aktiviteter och upplevelser. Vi får frågor och kommentarer om vad vi egentligen gör, eller rättare sagt inte gör. Det tycks nästan provocerande med dagar utan aktiviteter och reellt innehåll.

Tydligen skall semester idag innehålla åtminstone yoga i Indien men helst vågsurfing, segling i Kroatien eller i alla fall cykling på Mallorca. Hur har det blivit så här? Måste vi fylla vår lediga tid med nya upplevelser och utmaningar än de som vårt dagliga arbete normal medför?

När jag är ledig vill jag vila både kroppen och huvudet. Jag vill bara sova, vila, samtala, läsa, reflekterar, fundera och träna efter bästa förmåga. Äta måttligt och sunt. Att anstränga mig i övermod och tänja på gränser är inte ledighet och semester för mig.
Är det så att vi även för oss själva försöker prestera på semester och ledig tid? Att vi kanske lurar oss själva att tro att innehåll och känslan av upplevelser är viktigare än känslan av att vila i sinnet. Att vi mäter vår lycka, och kanske den i andras ögon, med upplevelser och saker?

Agaveodling på Gran Canaria

Några väl blandade boktips

En trave böcker får oftast följa med på semestern. Nästan alltid ett par romaner, en faktabok och någon bok om psykologi eller personlig utveckling. Denna gång blev urvalet på biblioteket ovanligt intressant så jag måste tipsa om de här favoriterna.

Även om man inte direkt har bestämts sig för att förändra kostvanorna är Dr Michael Mosleys bok ”Förbättra din tarmflora” högintressant om de senaste forskningsresultaten om hur matsmältningen fungerar. I slutet av boken finns dessutom massor av näringstäta recept som jag blir lockad av att prova.

En alldeles underbar och speciell roman om kärlek och livets överraskningar är Muriel Barberys ”Igelkottens existens”. Fantastiskt språk (sänder en tacksam tanke till översättarna), humor och underfundigheter. Mannen och jag läser sällan samma böcker men här blev han övertalad av mig att läsa denna och det var härligt att ligga bredvid och höra honom ömsom klucka av skratt ömsom brista ut i gapskratt.

Prästen och religionspsykologen Owe Wikströms böcker brukar vara fyllda av klokheter som oundvikligen leder till reflektion över det egna livet. Så även ”Från ett cafébord i Paris” som reflekterar över bland annat vänskap och olika typer av samtal. En fin liten bok som är lätt att ta till sig.

Finländska Monika Fagerholms prisbelönta ”Underbara kvinnor vid vatten” gjorde stort intryck på mig så det är med stor förväntan jag just har börjat läsa ”Lola uppochner”. Boken startar med flera myllrande personbeskrivningar och jag inser att här tar det en stund att komma in i själva berättelsen. Det känns lovande och på semester har jag inget emot tjocka tegelstenar på knappt 500 sidor.

Vi tillbringar en vecka på södra Gran Canaria och så här vacker var den långa sandstranden vid morgonens promenad i soluppgången. Förresten är det inte fantastiskt med bibliotek där allehanda böcker kan lånas? Känns så rätt i tiden på något vis. Jag har hittat en liten biblioteksfilial där jag bor och bibliotekarien är så underbart trevlig och hjälpsam. Böcker som biblioteket inte har beställs in. Just nu väntar jag på Sofia Woods kokbok ”Chez Wood” och  Anna Potters blomsterbok ”The Flower Fix”.