Med pigga öron och vit man som utsikt

Det kunde lika gärna ha varit en bild för två, tre eller fyra år sedan. Då en vanlig sysselsättning en söndag eller vilken annan dag som helst i veckan. Idag en ovanlig ynnest som jag njöt av varje sekund. Stora trygga Steinn frá Armoti tog mig på tur i skogen och genom charmiga bruksorten Skebobruk. Vi har ridit förbi vackra trähus utsmyckade med snickarglädje och rymliga punchverandor med hundratals fönsterrutor. Sneda uthuslängor, gamla arbetarbostäder och smedjor. Så vackert så jag egentligen ville filma från hästryggen. Nu blev det i stället bara ett par snabba mobilbilder för att inte ta alltför mycket koncentration från själva ridningen. En härlig dag med fint sällskap av Josefin som driver hästverksamhet med bland annat urtjusiga hingstar.

Underbara hästar och djupa samtal

Katarina och vackra islandsstoet Hilma som är avelsbedömd i 1:a klass.

Med åren har jag tröttnat på ytligt prat om väder, vind, skvaller och ingenting. Det riktiga samtalet som även ger tid för reflektion och eftertanke är något jag har saknat och som jag aktivt försöker söka mig till när jag umgås med vänner och arbetskamrater. Jag har börjat ställa frågor. Samtalen har blivit intressantare, längre och med en fördjupad relation som följd. Det är spännande. Vad frågar jag då?

Om du ser tillbaka på ditt liv som du har levt hittills, under vilken period upplevde du att du var som lyckligast? Varför då? Hur ser en perfekt dag ut för dig? Vad gör du då? Om du fick reda på att du endast har fem år kvar att leva vad skulle du göra då? Hur skulle du vilja leva de sista fem åren? Om du nu inte trivs på arbetsplatsen, har du funderat att på allvar förändra din situation?

Nu är det inte så att jag frågar och frågar men ibland slänger jag ut en sådan här fråga om stämningen är den rätta. Jag har själv blivit förvånad över att samtalet då ofta har tagit en fin och annorlunda vändning och hur även hur relationen har djupnat. Långt senare har jag även fått positiv feed-back att det var så bra att jag ställde just den där frågan. Lite måndagsfunderingar så där.

I skogen där jag trivs

Det är något helande med skogen. Lugnet och tystnaden. Jag saknar mina skogar. Speciellt den glesa tallskogen med raka furor i oändlighet. Precis som hästarna tycker jag om att ha uppsikt, att låta blicken vila längre bort.  Jag vet hur stigarna svänger, känner varje sten och klippblock. Här finns inga kantareller men kuddmossa och kraftigt mörkgrönt lingonris. Nere i sänkan står ormbunkar som skiftar i gult och orange. Det är tyst men ändå inte. Det susar, knakar och viskar där uppe bland trädkronorna. Fåglarna kvittrar. Älskar träden, de är som mina vänner. Talar till mig.

Det är inte bara jag som mår bra i skogen. Fenomenet ”skogsbad” talar många om och kommer ursprungligen från Japan och heter ”shinrin-yoku”. Det betyder ungefär ”att ta in skogsatmosfären med alla sinnen” vilket fritt har översatts till att skogsbada. När ohälsan ökade dramatiskt i Japan på 80-talet uppmärksammades att kontakten med naturen saknades i människans vardag. På uppdrag av Hälsoministeriet skapades hälsoparker med speciellt utbildade guider. Intressant om vistelse i naturen och om aktuell forskning finns att läsa på www.shinrin-yokusweden.se

Vandrade själv här i skogen häromdagen. Längtade efter att någon älg eller kronhjort skulle visa sig som så många gånger förr men idag blev det inte så. Vildsvin finns också här men de håller sig borta under de ljusa timmarna. Känner mig inte rädd för de vilda djuren här i skogarna, varg har vi bara sett en gång på väldigt långt håll ute på en åkar. Däremot mötte jag en stor ensam svart hund. Den stod blickstilla, fixerade mig med blicken och skällde. Inte aggressivt men inte heller vänligt med viftande svans. Obehagligt. Jag gick sakta fram på skogsvägen och efter en stund sprang den förbi och försvann i skogen.

Honungsört

IMG_6721

Det blev en blomstrande midsommarhelg. Inte som traditionen bjuder med blomsterkrans i håret och midsommarstång utan med blomster i blicken och tanken. Utmed kustvägen väster om Abbekås lyser åkrarna blålila och flera bilar stannar och beundrar de färgstarka fälten. Vi kör av vägen och kör norrut där honungsörten är planterad i räta rader precis intill vägkanten.

IMG_6727

När jag lutar mig över de blålila blommorna brummar det av tusentals bin. Mest planteras den som en miljöväxt för att binda kväve och luckra jorden men som namnet anger lockar den även bin och planters ofta intill biodlingar. Här där potatis odlas och skördas redan vid midsommar sås honungsörten för att sedan plöjas ner i jorden som gröngödsel. Doften utmed vägen är ljuvlig och det är som att färdas genom en blomstrande välskött trädgård. Älsk på Skåne!

IMG_6723

Backsippor och backen i byn

IMG_5870

När tiden inte riktigt räcker till för strövtåg ute i naturen har min fina vän Lisa hållit koll på backsipporna. Denna ljuvliga fridlysta blomma med sina stora mjuka blå klockor. I Lisas hästhage finns en enebacke och där på sönderslänten, och bara där, växer det mängder av backsippor. I olika nyanser av lila och blått står de och nickar mot solen. Blå stunder.

IMG_5960

IMG_5866

IMG_5871

IMG_5949

IMG_5674 (1)

Oftast visar jag bilder med utsikten mot dalen i söder men mot norr, åt andra hållet, går byvägen upp mot kyrkan. På samma sida som kyrkan ligger tre små röda torp på rad. Trädgårdarna är poetiskt vackra och omgärdade med gärdsgård. Jag kikar ofta in och beundrar träd, blomster och buskar. Häromdagen fångade den här otroliga busken med klarröda blommor min blick. Det är nästan svårt att hinna ta in all rikedom som naturen bjuder på just precis nu.

IMG_5953 (1)

Betraktelser från fårhuset

IMG_1892

Jag handlar ekologiskt kött och grönsaker från Kärrbo Prästgård som är ett ekologiskt lantbruk i samklang med naturen och kretsloppet. Gården använder till exempel ett minimum av fossila bränslen. Den glade bonden, som Ulf kallar sig, skickar ut små trevliga mail till sina kunder och det senaste gick rakt in i mitt hjärta och jag fick lov att publicera hans text här:

 

”Klockan är halv fem. Jag har  gjort min morgon tjänst i fårhuset. En tacka hade  fått två fina lamm. Jag stängde undan henne så att ingen annan tacka kan stjäla någon av hennas lamm.  Det brukar alltid finnas någon annan tacka som startat sina moderskänslor trots att hon har någon dag kvar till sin egen förlossning. I den där första stunden är också lammet mottaglig att knyta band till den mamma som liksom friar till den. Trots att jag är gammal och erfaren kan jag inte sluta fascineras hur välutvecklad den nyfödda lammungen är. Allt finns liksom där på en gång.  Språket, rörligheten, rädslan, tryggheten, behoven och lusten.

 

Tänk om ett barn som föddes på morgonen redan vid lunchtid följde med sin mor på en trevlig promenad i kantarellskogen  och vid eftermiddagsfikat cyklade i väg till fotbollsträning men under tiden hunnit med flera stunder av sociala problem och lycka.

 

Skulle man fortsätta tänka så där. Är det svårt att förstå hur det där lammet efter fem månader går om kring med den vackraste päls nästan lika stor och tung  som sin mamma. Och det hela sker med hjälp av gräs, klöver och örter som växer av sig själv där vi bor.

 

Nåja! När ni besöker fårhuset den närmaste tiden kan ni försöka lära er lyssna hur tackan säger ” jag ska lamma, var är mitt lamm, jag ska lamma, vara är mitt lamm”  Nu är också tillfälle att höra hur olika tackorna låter. Alltså ungefär så olika som vi människor låter.

 

Ni kan också roa er med att studera att Najibs lamm har lila öronbrickor, Movas lamm har vita och jag blå.  Fast egentligen har vi allt tillsammans.

 

Efter förlossningen flyttar vi familjerna till box med täta väggar tills vi är säkra på att lammet kan äter och växer och lärt sig följa tackan. Vi brukar säga att ett lamm tar ett dygn, två lamm två dygn och så vidare. Ulf”

IMG_5049

Bilderna är från i vintras när jag tittade in i det stora, ljusa och luftiga fårhuset. Alla djuren på Kärrbo Prästgård lever det goda livet och till exempel korna går ute året om.

Dahliaplantering och att gå ”all in”

IMG_5561

Det kanske inte är speciellt smart att köpa 23 dahliaknölar när man inte har en trädgård och precis skall flytta dessutom. Eller också är det det, att planera för framtiden och lyfta blicken över flyttlådor, färgburken och gamla tapeter som tas ner från väggarna. Jag är nog den personlighetstypen numera som går ”all in”, det finns inget att vänta på längre helt enkelt. Och nu ville jag prova på att odla dahlior, inte mer med det. Längtar efter att hålla stora flikiga blommor i ljusa pastellfärger i händerna. Ha ha, ja vi får väl se om det blir några. Jag har valt knölar som jag hoppas skänker mig blommor i rosa, orange och aprikosa toner. Namnen är poetiska så som Dianas Memory, Pink Isa, Café au Lait, Pink Lady, Nicholas, Créme de Cassis och Bright Eyes.

IMG_5580

IMG_5486 (1)

IMG_5577

Dahliaknölarna tycks trivas i söderfönstret inomhus. Detaljerade odlingsråd, inspiration och tips har jag fått hos Gardenflow. Kika in där för maximal trädgårdsinpiration och fantastiska bilder. Undersköna dahliabuketter skapar Weronica,  Living by W.

IMG_5575

Gissa vad det här är? Begynnelsen till backsippor som ståtar här och var i hästhagarna. Snart får vi beundra den mjuka ludna midnattsblå blomman som är fridlyst. Längtar. Och så blev det lite häsmys med dottern hos Lisa. Och till sist slöt sig cirkeln fast tvärt om så att säga för jag skickade äntligen in min avregistrering som sportdomare för islandshästar. Engagemang och intresse räcker inte för att gå ”all in” och då väljer jag istället att lämna helt. Var sak har sin tid.

IMG_5573 (1)

IMG_5576 (1)

En magisk slädtur

IMG_3111 (1)

När vi kör upp på stallplanen står tre stora ardennerhästar och tittar på oss. Snön yr i luften och det knarrar under fötterna. Vintern har äntligen kommit.

IMG_3172

Vid stallväggen står det stora bruna stoet Carisma och tuggar lugnt på en hötapp. Häst- och grönsaktsbonden eller som han egentligen heter Hans Johansson har just selat på. Hästens mörkbruna hårrem är välbortad,  tät och varm och även svansen är borstad, långa svarta tagelstrån bildar ett grafiskt mönster i snön. Vi är utanför Västerås på gården Målhammar som är vackert belägen i det öppna landskapet nära Mälaren. Här har Hans sina ardennerhästar som han använder i sin körverksamhet, både i jord- och skogsbruk men oftast för att glädja människor med häst och vagn.

IMG_3100

IMG_3065

 

IMG_3076

Så går vi iväg för att spänna för framför släden som tyvärr inte används så ofta här i Mälardalen. Snön har lyst med sin frånvaro den här mörka vintern men idag är lanskapet bländande vitt och inbäddat i ett mjukt snötäcke.  Carisma som är 18 år vet vad det handlar om och klivar vant in mellan skaklarna framför släden. Hon står lugnt och väntar tills utrustningen är i ordning och alla remmar är spända på rätt sätt.

IMG_3079

Så kliver vi på och sätter oss på mjuka fårskinnsfällar. Alldeles tyst glider vi fram på snön i det vackra landskapet ner mot Mälaren. Carisma är arbetsvillig och vill helst trava. Jag är förvånad att en så stor och kraftfull häst rör sig så mjukt och graciöst med spänstiga  fjädrande steg. Den svenska Ardennerhästen är på gränsen till en utrotningshotad ras. För knappt hundra år sedan fanns nästan 400 000 Ardennerhästar i Sverige som mestadels användes i jord- och skogsbruket och idag bara 4-5 000 hästar.

IMG_3084

IMG_3093

Vi är mållösa. Förtrollade.  Skrattar, förundras över hur underbart det är att färdas på detta sätt.  Det är tyst förutom hovtramp och någon frustning.

IMG_3128

Färden går vidare uppför en backe i tät granskog. Här under de snötäckta granarna är snötäcket tunt och vi hoppar av släden och promenerar upp för att göra det lättare för vår duktiga häst. Solen som har tittat fram står lågt och silar ljuset vackert mellan granarna.  Vi är inne i en riktig sagoskog som för tankarna till Johan Bauer eller modernare Bamse. Önskar den här stunden varar för evigt.

IMG_5312

Vi vänder hemåt mot stallet samtidigt som solen går ner. Som alltid vill hästen öka tempot på hemvägen.  Himlen och snön färgas i lila toner. Det mulnar på och det känns att mer snö är på väg.

IMG_5310

Några svarta korpar svävar över oss och plötsligt hoppar några dovhjortar fram bakom en åkerö och springer på led över den snötäckta åkern. Vi ser en rovfågel på håll samtidigt som vi lyssnar till trampet av hovar framför oss.

IMG_3114

IMG_5311 (1)

IMG_3167

 

När vi kommer tillbaka till stallet är det full snöstorm. Carisma är så svettig att det riktigt ångar om henne. Hon är som de flesta hästar nöjd efter ett rejält arbetspass och tuggar girigt i sig några morötter. Nu väntar belöningen i form av vatten och hö. Vi tackar för oss och åker hem och dricker kaffe.  Av alla dagar som kommer och går är vissa mer minnesvärda än andra. Den här lördagen i mitten av januari var definitivt en sådan dag.

IMG_3169 (1)

IMG_3166

 

IMG_3150

Vid lägerelden

IMG_2936

Idag har jag susat upp och ner genom södra Sverige. Blickat ut över det vackra vita landskapet från tåget. Förundras över hur vackert och omväxlande landet jag bor i är trots snöstorm. De iskalla vindarna känner jag inte, det är varmt och skönt på tåget. Sjöar, åar, bäckar, ekbackar, hagar, åkrar, tallkog och lövskog. Trähus. Röda, vita, gula. Glasverandor, tegeltak. Badhus, bryggor.

IMG_2947

IMG_2926

IMG_2942

IMG_2928

                            

Tacksam att kunna vistas i naturen och allemansrätten. Tänk att få sitta i skogen, vid vattnet och elden som i söndags. Det är något ursprungligt det där att göra upp eld ute och sitta och stirra in i de fladdrande lågorna. Gör gott för själen.

IMG_2918

När vi bodde i Tyskland och hade picnic på en äng strax intill vägen dröjde det inte många minuter förrän markägaren kom och körde bort oss. Och somrarna hos hästfamiljen i England lärde mig att det inte var många ställen vi fick rida på eftersom all mark var privat. Vi är lyckligt lottade här i Sverige.

IMG_2919

Och till sist ett tips om hur man får fyr på elden utomhus (eller i öppna spisen). Kottar, ljusstumpar och lite snöre behövs. Bind ett snöre på varje kotte, smält ljusstumparna i en bunke i vattenbad och doppa kottarna två gånger. Perfekt att tända elden med och brinner långsamt.

IMG_2685 (1)

IMG_2682 (2)

Blekt solljus och vintervit himmel

IMG_2782

IMG_2792 (2)

IMG_2779

Och så äntligen kom morgonen med blekt solljus och vintervit himmel. Som jag har längtat efter sol, ljus och gnistrande iskristaller. Frostbelupen mark. Det är omöjligt att inte gå rakt upp och ut direkt. Jag dras till vattnet och den hemlighetsfulla orörda skogen, vet var jag kan finna båda.

IMG_2778

IMG_2770

IMG_2767

Den kalla natten har lagt en tunn ishinna över vattnet. Som spröda ljusa toner från ett klockspel spelar den spruckna isen en entonig sång.

IMG_2788

Och hästen där på klipphällen i skogen. För mig sinnebilden av en islandshäst. Outgrundlig blick, stolt och fri. Nyfiken men värdigt avvaktande. Ett med naturen. Är naturen. Som lärde mig att vistas ute oberoende av väder, att uppskatta alla årstiderna.

IMG_2789

Att blicka in ett blått hästöga är lite som att titta ut över havet eller kanske mot vinterhimlen. Hav, vågskum, vattendroppar, iskristaller och mörkt sammetsblå stjärnhimmel.

IMG_2792