Ängen kom som en överraskning

Att den övre delen av tomten visade sig vara en äng med allsköns blommor kom som en fin överraskning till oss. Jag lät bli att klippa det tufsiga gräset för att se vad som egentigen växte där under tallen och björken. Nu går jag förbi ängen och nynnar på klassiska sommarvisor med nationalromantiska texter om blomster och ljusa sommarnätter.

Förutom flera olika arter av gräs växer här rödklöver, prästkragar, kattfot, gullviva, blåklocka, revsuga, vitmåra, gulmåra, fibbla, rölleka, kärringtand, smörblomma och många fler som jag inte kan namnen på. Den sirliga blomman ovan skall jag försöka artbestämma i morgon.

Den blomstertid nu kommer och gömda skatter

Nu är tiden äntligen här då det bara är att gå ut i naturen och plocka stora fång av blommor. För mig är det en stund av vila och reflektion, ungefär som meditation. Jag är helst ensam och i tysthet långt borta från bilar och andra oljud. Ädla liljekonvaljer, skira hundkex och grässtrån förgyllde den gångna helgen. Grässtrån är underskattade och är så vackra i sin enkelhet. Innan midsommar är det tid att göra en gräskrona. Det finns mycket att se fram emot just nu. Numera är alltid blomstersekatören min följeslagare, kan inte vara utan den, liksom jutesnöre.

Ett mindre flyttlass är på plats och jag hittar nerplockade skatter som det här gamla flötet som är arvegods. Just nu behöver jag inte gå på loppis utan gläds åt det som redan finns. En vacker trädgårdstidning blev också njutning under helgen.

Luktärtor och gröna sysslor

Ok, det är lika bra att förbereda er på en gång, jag tror det blir ganska många trädgårdsinlägg här framöver. På något vis har jag ett uppdämt behov av att plantera och hålla på i en trädgård so here we go!

Luktärtor har jag dock odlat i flera år och en av anledningarna är att de är så tacksamma att plocka in i buketter. Ju fler stjälkar man plockar ju mer blommor kommer det. Det viktiga är att förodla dem inomhus från ca vecka 12 för att sedan planteras ut. De tål några minusgrader så utplantering kan ske ganska tidigt. Jag köper frön och följer odlingsråd till punkt och pricka från Cecilia Wingård, Sveriges luktärtsdrottning.

Innan vi visste att vi skulle få bli ägare till det här efterlängtade huset hade jag redan satt luktärtsfrön och även några dahliaknölar var på tillväxt i krukor i lägenheten. Egentligen fungerar det inte så bra med dahlior på en balkong, åtminstone inte för mig, men knölarna har jag fått av en kär vän så jag vill verkligen försöka hålla liv i dem.

Därför fick jag som första projekt i trädgården se till att ordna med ett par odlingslådor och snälla Elisabeth hjälpte mig och grävde bort den kraftiga grässvålen och vi fick lådorna på plats. Det är säkerligen inte den slutgiltiga placeringen, jag tänker mig en större blomsterträdgård bakom huset så småningom.

Luktärtorna kommer få slingra sig kring tunna björkpinnar tillsammans med ett armeringsjärn i mitten. Oftast är luktärtorna lite svårflörtade och är motvilliga att få att slingra sig uppåt men med hjälp av lite grovt jutesnöre brukar det gå bra. Glatta bambupinnar brukar inte vara så populära, det skall vara strävt och lite stökigt material.

Några välanvända pilkorgar var med i flyttlasset och i dem placerar  jag alltid stora stallhinkar för att plantera i. I botten av pilkorgen under hinken lägger jag lecakulor eller helt enkelt ett lager av kottar, det fungerar lika bra. På så sätt håller sig pilkorgen fräsch i flera år och det är enkelt att byta ut lökar och plantor i hinken. Botten av hinken har jag perforerat med hål med en kniv. Prisvärda stora stallhinkar eller murarhinkar som rymmer 20 liter finns till exempel hos ridsportbutikerna Hööks och Börjes.

Jag är fascinerad av fjädrar och som av en angenäm tillfällighet låg flera vackra grå-svart-vita fjädrar på gräsmattan en morgon. De ligger där fortfarande och gäckar min nyfikenhet och kreativitet. Tiden finns inte riktigt just nu men jag ser framtiden an med tacksam tillförsikt inför kommande kreativa projekt.

Kattfot och blå viol

Rabarber, kattfot, blå viol, spjutbräken, syren, humleblomster, revsuga, midsommarblomster, liljekonvalj, gullviva, smörblomma, hägg och löjtnantshjärta.

Det är så underbart att vara med trädgård igen. Här finns inte (ännu) många rabatter i egentlig mening men marken är täckt av vårblommor. Just nu är det mest gult av älskliga gullvivor.  Jag vandrar runt och upptäcker fler och fler arter. Blåsippa och vitsippa är redan överblommade och nyss skymtade jag en vit skogsstjärna. Tomten sluttar svagt mot söder och jorden kan nog karaktäriseras som relativt mager sandig ängsmark. Här finns gott om älg och rådjur och en stor hare skuttar varje morgon över gräset. Det kommer att bli en utmaning att få ha mina planterade blomster i fred.

Att ha något att längta till

Jag tänker på helgen som passerade och blir varm i hjärtat, jag har något att längta till. Vi har äntligen funnit vår plats på jorden. Egentligen fann jag den redan för sju år sedan så -nej, det var ingen snabb affär. Det är en lång kärlekshistoria som jag skall berätta en annan gång. En ganska oansenlig furudröm som kommer sätta mitt estetiska sinne på hårda prov. Och så måste jag tipsa om tidningen Lantliv och recepten som finns där. Här en paj med sparris och spenat toppad med räkor och crème fraîche.

Tankar energi i skogen

Älskar skogen! Har just lärt mig att det finns en bakterie, mycobacterium vaccae, i jorden som kan påverka serotoninnivån i kroppen. Kanske därför jag mår så bra i skogen bland doft av mylla, jord, löv och mossa. Längtar alltid ut och det spelar ingen roll om vädret är dåligt. Så här har både lördagen och söndagen tillbringats. Jag plockade ett stort fång blåbärsris som jag stack ner några torkade solbollar i och som fick pryda glasbordet framför soffan.

Sen eftermiddag i februarisolen

Andas. Jag drar in den syremättade luften djupt ner i lungorna, känslan är välbekant. Dofter av jord, skog, äng, åker och insjövatten fyller mig med minnen. Doftminnen av lantluft som är lätt att andas. Längtar dit. Alltid.

Mannen kommer gående med en svart hund med snälla ögon. Han, mannen alltså, tittar undrande på mig när jag står mitt inne bland multnande solrosor i leran strax intill grusvägen. ”Jag bara fotograferar blommorna i motljuset, visst är dom vackra?” ”Det har jag inte tänkt på men när du säger det så.” Jag ser att han kisar i solljuset och blickar ut över de bruna fröställningarna från sommarens solrosor.

Sedan fortsätter vi att småprata mest om hunden som låter sig glatt klappas. Han är blandras, stor och svart. Fint möte.

Mandelmanns Gård

Fotograf: Cecilia Möller för TV4

Såg ni Mandelmanns Gård på Tv4 igår? Nu är det bara ett avsnitt kvar för den här säsongen och jag älskar verkligen det programmet. Deras vördnad och kärlek till djuren och naturen är så äkta och påtaglig. Det syns också hur mycket djuren tycker om dem, det är härligt att se och nästan rörande. Sedan uppskattar jag deras osentimentala syn på att äta kött men självklart i mindre mängd och från djur som har haft det bra. Min man var inte alls intresserad av att titta på deras program först men nu sitter han bänkad tillsammans med mig och det är fint att se hans leende på läpparna. Ett tv-program som gör gott och som man blir glad av.

Med regn mot 3:e advent

Den här gamla bilden får symbolisera en regnig och snöfattig decembermånad. Det går ju inte att fotografera nu för det är så mörkt hela dagarna och så allt detta regnande. Känns ungefär som om jag har gått i ide och helst vill sova fram tills vårsolen tittar fram.

Når vi bodde på hästgården i den charmiga lilla byn utanför Västerås satt de här röda julkulor i syrenerna ovanför brevlådorna en dag. Tyckte att det var så fint, både kitschigt och sparsmakat på en och samma gång. TREVLIG 3:E ADVENTSHELG!

Adventsförberedelser

Jag längtar ut till skogen, till skogen som jag känner. Där jag vet var kuddmossa, lummer och björnmossa växer. Där jag vet var älgarna brukar vara och var vildsvinen gömmer sig när det ännu är ljust. Det är dags att ge sig ut och plocka mossa, lingonris och grenar till första advent. Idag köpte jag tre vita hyacinter som väntar på att planteras. En fin tid väntar. Adventsförväntan som Weronica kallar det.

Här på stenhällarna växer kuddmossan. Här i mitt sakrala kyrkorum bland raka furor. En älskad plats som finns bevarad i minnet. Här har små islandshästhovar klivit upp och ner på stenhällarna och på den mjuka mossan för att sedan vända hemåt på grusvägen genom skogen. En annan tid, ett annat liv. Skogen och träden är dock de samma. TREVLIG HELG med önskan om fina skogsturer!