Att plocka blommor och trädkungens tron

Det finns inget mer meditativt och avkopplande för mig än att gå ute i naturen och plocka blommor. Det var min absoluta favoritsysselsättning, förutom hästarna då, på hästgården. Jag plockar lite här och där, är absolut inte kräsen, och några odefinierbara gula blommor som växer likt ogräs får också komma med i buketten. Kvistar av rönn och pil, hundkex, de gula odefinierbara, några grässtrån, en stulen syrenkvist och rangliga ännu ej utslagna prästkragar.

Det är omöjligt att inte låta tankarna gå till Beppe Wolgers ”Kungen av träd sitter stilla bland grenar i trädkungens tron”. Passerade den här fantastiska trädtronen på morgonens promenad idag. Kanske kan bilden inspirera någon till liknande skapelser av en stubbe.

Sagolikt över Siljan

Helgen har tillbringats i Tällberg för att fira en jubilar i familjen. De var svårt att få en vackrare inramning till festligheterna än fredagseftermiddagens solnedgång över Siljan. Underbar hög och frisk luft, tystnad och ett alldeles otroligt färgspel över sjön.

Eftersom jag inte alls är ofta i Dalarna kunde jag inte låta bli att fascineras av alla höga midsommarstänger, fortfarande vackert dekorerade mitt i vintern. Konstnärligheten, kreativiteten och kärleken till naturen är påfallande i denna vackra del av Sverige.

Den grånade dalagården utgjorde enastående vacker utsikt från vårt norra fönster i rum 34 på Tällbergsgården. Det andra fönstret mot väster med hela Siljan som en tavla med utsikt från sängen. Jag tror jag aldrig har bott i ett hotellrum med vackrare läge. Balkongräckets snickarglädje kanske passar bäst just här. Känner stor tacksamhet att vädret var på jubilaren och vår sida trots tveksam prognos.

Lördagsmorgonen bjöd på ett fantastiskt ljus och samma fina utsikt över den grånade dalagården och Siljan.

Juni och Julius

Häst och Grönsaksbondens ardennerhästar är imponerande. Helst hade jag velat se dem galoppera i snön, det är en mäktig upplevelse, men den här soliga februaridagen var det stillsamt i hagen. Hästarna njöt av solen, rullade sig i snön och kliade varandra. Tuggade förstrött på några höstrån, drack vatten i djupa klunkar och vandrade långsamt runt i hagen. Allra bästa sortens hästliv.

Omsorgen är rörande och han får till och med bita sin mor på insidan av hennes bakben. Julius är född i början på juli förra året, hans mamma heter Juni. De är slående lika varandra. Till och med bläsen har exakt samma originella teckning.

Förra året vid den här tiden fick vi följa med på en underbar slädtur bakom ardennern Carisma. Det vintriga mälarlandskapet var magiskt vackert. Bilder här. Andra bilder på Hans Johanssons ardennerhästar finns här.


Gustav och Marie Mandelmanns mästerverk

Tisdagskvällar är heliga. Tittar du också på underbara Mandelmanns gård på TV4?
En dallrande het sommardag i slutet på juli besökte jag deras fantastiska trädgård och café. Jag minns knappt att stockrosorna var så ljuvligt vackra mot den gamla putsade fasaden för det var många besökare den där varma dagen. Att jag lyckades ta några stillsamma bilder har jag svårt att förstå.

Maries konstnärligt anlagda köksträdgård gjorde störst intryck på mig. Form och färg i total harmoni där blommor och grönsaker planterade tillsammans bjöd på en estetisk upplevelse i sig. Skimrande kålhuvuden och gigantiska vallmokapslar. Vit allium och blomstermorot. Redskap och äldre utrustning här och var som påminde om handens kraft och varsam brukning av jorden. Fint så.


 

Vintervita vidder

För mig är det vilsamt med frånvaron av skarpa konturer och vidderna gör det lätt att andas. Som vanligt vandrar jag upp på åkern för att blicka ut över söderslätten. Hundväder i ordets rätta bemärkelse. Jag är ensam. De flesta skulle inte gå ut, än mindre ta med sig kameran, men för mig ter sig det böljande åkerlandskapet intagande och mer tydligt än vanligt. De olika grödorna bildar ett grafiskt mönster, dock utan skarpa kontraster. Känslan är mjuk.

Rosorna, gula och aprikosfärgade, blommade på julafton med färger som jag minns från solnedgången över slätten i somras. Bilder från sommarkvällen från åkerkanten här.

Naturstudie av kaveldun

Solens strålar glittrar genom vassen och kaveldunets karakteristiska bruna kolvar lockar ut mig på isen. Som vanligt vill jag studera naturens mysterier på nära håll. Dofta, känna och ta in detaljer. När jag rör vid en av kolvarna spricker den upp och myriader av frön sveps bort i vinden och lyser som förvirrade snöflingor i solskenet. Jag vilar i naturens magi om så bara för några stulna ögonblick.

Tulpanens dag och behovet av snittblommor?

Åh vilka buketter jag kunde plocka när vi bodde på gården. Syrener och spirea växte runt huset och okända gula blommor i klasar på träden runt ridbanan. Egentligen hade vi ingen trädgård att tala om, för mig var det hästhagarna som stod för blomsterprakten. På trappen odlade jag tulpaner i hink. De trivdes så bra i stallet under de kalla månaderna. Idag är det Tulpanens dag men det blir inga inköp för mig. Jag bestämde mig ju tidigt i höstas att inte köpa snittblommor under vintern utan jag försöker hålla mig till det som finns ute i naturen. Inget beslut som kommer att påverka miljön i det stora hela men mer en viljeinriktning att minska onödig konsumtion.

Just nu pågår en ganska stor debatt i olika sociala medier just om konsumtionen av snittblommor och behovet av det. Är det bättre för miljön med importerade blommor jämfört med blommor odlade i växthus i Sverige? Det är alltid svårt att veta vad som är bäst för miljön. Kanske kan denna sammanställning från Totalförsvarets Forskningsinstitut, FOI,  ge en vägledning om utsläpp från hushållen.

Med pigga öron och vit man som utsikt

Det kunde lika gärna ha varit en bild för två, tre eller fyra år sedan. Då en vanlig sysselsättning en söndag eller vilken annan dag som helst i veckan. Idag en ovanlig ynnest som jag njöt av varje sekund. Stora trygga Steinn frá Armoti tog mig på tur i skogen och genom charmiga bruksorten Skebobruk. Vi har ridit förbi vackra trähus utsmyckade med snickarglädje och rymliga punchverandor med hundratals fönsterrutor. Sneda uthuslängor, gamla arbetarbostäder och smedjor. Så vackert så jag egentligen ville filma från hästryggen. Nu blev det i stället bara ett par snabba mobilbilder för att inte ta alltför mycket koncentration från själva ridningen. En härlig dag med fint sällskap av Josefin som driver hästverksamhet med bland annat urtjusiga hingstar.

Underbara hästar och djupa samtal

Katarina och vackra islandsstoet Hilma som är avelsbedömd i 1:a klass.

Med åren har jag tröttnat på ytligt prat om väder, vind, skvaller och ingenting. Det riktiga samtalet som även ger tid för reflektion och eftertanke är något jag har saknat och som jag aktivt försöker söka mig till när jag umgås med vänner och arbetskamrater. Jag har börjat ställa frågor. Samtalen har blivit intressantare, längre och med en fördjupad relation som följd. Det är spännande. Vad frågar jag då?

Om du ser tillbaka på ditt liv som du har levt hittills, under vilken period upplevde du att du var som lyckligast? Varför då? Hur ser en perfekt dag ut för dig? Vad gör du då? Om du fick reda på att du endast har fem år kvar att leva vad skulle du göra då? Hur skulle du vilja leva de sista fem åren? Om du nu inte trivs på arbetsplatsen, har du funderat att på allvar förändra din situation?

Nu är det inte så att jag frågar och frågar men ibland slänger jag ut en sådan här fråga om stämningen är den rätta. Jag har själv blivit förvånad över att samtalet då ofta har tagit en fin och annorlunda vändning och hur även hur relationen har djupnat. Långt senare har jag även fått positiv feed-back att det var så bra att jag ställde just den där frågan. Lite måndagsfunderingar så där.

I skogen där jag trivs

Det är något helande med skogen. Lugnet och tystnaden. Jag saknar mina skogar. Speciellt den glesa tallskogen med raka furor i oändlighet. Precis som hästarna tycker jag om att ha uppsikt, att låta blicken vila längre bort.  Jag vet hur stigarna svänger, känner varje sten och klippblock. Här finns inga kantareller men kuddmossa och kraftigt mörkgrönt lingonris. Nere i sänkan står ormbunkar som skiftar i gult och orange. Det är tyst men ändå inte. Det susar, knakar och viskar där uppe bland trädkronorna. Fåglarna kvittrar. Älskar träden, de är som mina vänner. Talar till mig.

Det är inte bara jag som mår bra i skogen. Fenomenet ”skogsbad” talar många om och kommer ursprungligen från Japan och heter ”shinrin-yoku”. Det betyder ungefär ”att ta in skogsatmosfären med alla sinnen” vilket fritt har översatts till att skogsbada. När ohälsan ökade dramatiskt i Japan på 80-talet uppmärksammades att kontakten med naturen saknades i människans vardag. På uppdrag av Hälsoministeriet skapades hälsoparker med speciellt utbildade guider. Intressant om vistelse i naturen och om aktuell forskning finns att läsa på www.shinrin-yokusweden.se

Vandrade själv här i skogen häromdagen. Längtade efter att någon älg eller kronhjort skulle visa sig som så många gånger förr men idag blev det inte så. Vildsvin finns också här men de håller sig borta under de ljusa timmarna. Känner mig inte rädd för de vilda djuren här i skogarna, varg har vi bara sett en gång på väldigt långt håll ute på en åkar. Däremot mötte jag en stor ensam svart hund. Den stod blickstilla, fixerade mig med blicken och skällde. Inte aggressivt men inte heller vänligt med viftande svans. Obehagligt. Jag gick sakta fram på skogsvägen och efter en stund sprang den förbi och försvann i skogen.