Kransar

Ljung, renfana, blodtopp, vissnande dahlior och en slinga vildvin.

Den tidiga hösten är en fin tid för att göra kransar. Naturen dignar av färgsprakande löv, fröställningar, frukter och bär. Inför att göra en krans brukar jag tänka ut en färgskala och sen går jag ut i naturen eller runt på tomten och fyller en korg med material. Det går alltid åt mer än man tror. Jag försöker utmana mig själv och plocka sådant som redan är överblommad, vissnat, ligger på marken och som jag egentligen inte tänker är kransmaterial. Resultatet kan bli överraskande och oftast bättre än förväntat. Det gäller att tänka kreativt med utmanande grenar, kvistar och utblommade blommor. Det är lite som meditation att gå ut med blomstersekatören. Lycka till med din egen krans!

Kransstomme av vide tillsammans med nejlikor, kaprifol och kvistar av lärk.

En vissnande bukett med nejlikor fick blomstra en kransstomme av virade videkvistar. Den vilda kaprifolen som envist tvinnar sig runt andra grenar fick slingra i kransen istället. Jag har fäst små glasrör i kransen som är fyllda med vatten och däri vilar de gröna kvistarna. Nejlikorna håller sig fina utan vatten, de som redan är vissnade och torkade fick också vara med. Några grenar med nyutslagen lärk är också med  och pryder kransen.

Det lilla, begränsade, livet fortgår. På lediga stunder skrotar jag runt i trädgården och virar ihop en krans då och då. Till hösten hoppas jag att ett växthus finns på plats för middagar under stjärnhimmel och blomsterpyssel. Lisa frågade försynt om jag kunde göra en påskkrans till henne och här är den. På en stomme av pilkvistar lindande jag avklippt björksly, hängen av hassel, solbollar och kvistar med vide som knappt har slagit ut i kylan. Den härligaste högtiden är i antågande.

Det är något med förgängligheten som tilltalar mig med kransar. Jag är ingen samlare och tycker det är skönt att man med gott samvete kan kasta något som är förbrukat och har haft sin glanstid. All ståltråd och kransstommen sparar jag till nästa krans. Nu skall jag byta en krans mot en julgran, kan inte bli bättre!

Några kvistar från en tall som stormen tog blev en maffig krans häromdagen. De stora kottarna är plockade på en strand i Skåne. Hästskorna har jag sparat av nostalgiska skäl och kommer från min sista islandhäst, vita sagohästen Asi.

Utmed vägrenen bakom badhuset växte renfana. Varje sommar plockade mamma in ett stort fång och placerade i en kruka framför öppna spisen. Doften var skarp i början och kanske är det därför som blomman inte har tillhört mina favoriter. Tycker de där små gula blomsterknapparna är ganska fina ändå och band en tät krans på en tillböjd galge från kemtvätten.