Att finna värde i att glädja någon annan

Ur en låda med diverse porslin plockar jag fram ärvda coupeglas från 50-talet. De är från serien Strikt av Bengt Orup för glasbruket Johansfors. Idag är de åtråvärda på auktionssajter men skåpen är överfyllda här hemma jag har lite svårt för glas och porslin i olika färger men som ändå skall bilda en enhet på bordet. Min dotter däremot vill gärna ta över dem och jag ger tacksamt bort det som någon annan uppskattar mer. Det är så roligt när någon av de yngre vill ha något, det är inte så ofta. Överhuvudtaget har jag svårt att se bruksföremål stå undanstoppade utan att användas. Det i sig är en verklig förlust. Det finns ett större värde än det rent monetära när prylar, speciellt ärvda, kan glädja någon annan.

En smakfull treat från Pärlans konfektyr i denna märkliga tid med ensamt hemarbete och en diffus oro i bakgrunden. Mjuk kola som fullständigt smälter i munnen. Deras kolasåser på burk är också magiskt goda. Ibland slinker det ner en burk i packningen som blir uppskattad present till barndomsvännen.

Att kanske säga hej då till farfars chiffonjé

Min farfar gick bort när jag var liten och jag har bara vaga minnen från den tiden. Märkligt nog kommer jag ihåg chiffonjén som fanns i hans lägenhet på ålderdomshemmet som det hette då. Chiffonjén kom från hans föräldrahem så den måste vara från slutet av 1800-talet. Både min bror och jag var fascinerade av den stora möbeln och vi fantiserade om det kanske fanns något lönnfack gömt i dess mystiska inre.

Tydligen var det så att kring sekelskiftet var en chiffonjé dåtidens innemöbel och lite av en statusmarkör. Med tiden kom den att pryda vardagsrummet hos mina föräldrar tillsammans med möbler från NK och Carl Malmsten. När mamma flyttade till lägenhet hamnade den i vår stora villa som vi bodde i då och därefter undanställd på en loge under några år. När vi flyttade till lägenheten fick den komma in i vardagsrummen och sedan dess har mina känslor för den gamla möbeln varit blandade. Den är nog helt enkelt för stor och mörk här hemma och jag vill inte släpa runt på så tungt bagage i livet längre. Av någon anledning har den dessutom dragit till sig alldeles för många småprylar och fungerat som en alldeles för bra avställningsyta.

I lådorna har jag fortfarande gamla minnen och saker som är betydelsefulla. Vet ni vad de här små glashusen har används till?

Min pappa var byggnadskonstruktör och i början av hans karriär fanns ritningsställ och stora bordsskivor fyllda med arkitekt- och konstruktionsritningar på hans arbetsrum. Travar med ritningsrullar kommer jag också ihåg och cigarröken låg tät (usch) i arbetsrummen! Ja, det är tyngder som ställdes på ritningarna för att de inte skulle rulla ihop sig! Älskar de här små husen som är ett kärt minne av pappa och från och med nu får minnen och arvegods helt enkelt ta mindre plats precis som de här.

Kära chiffonjé, nu får vi se hur ditt öde blir. Storpudeln Tore är på besök igen och nu börjar han vänja sig vid mitt ständigt fotograferande och mixtrande med kameran. Han är gärna med men behöver inte komma fram och undra vad jag håller på med. Ligger och sover medan det klickar ovanför huvudet. Precis som hästarna som också vande sig vid kameran och inte brydde som om vad jag höll på med.

Med blomsterinspiration av Anna Potter

Jag tror knappt det finns någon som skapar vackrare och mer färgstämda blomsterarrangemang än Anna Potter som driver blomsterverksamhet i England. Kika in på hennes instagramkonto swallowsanddamsons som är en sann inspirationskälla till fantastiska buketter och kransar. Nyligen utgivna boken The Flower Fix skriven av henne är otroligt inspirerande och fullmatad med lärorika avsnitt och bilder. Efter att ha läst och bläddrat i boken fick jag inspiration till att skapa ett blomsterarrangemang mestadels med det som är torkat, några få snittblommor och några knoppande kvistar som jag plockade ute i blåsten.

Pigga solbollar, Craspedia, och nejlikor är två av mina favoritblommor i snitt. Nejlikor finns i många olika färger och håller sig oftast fina två veckor i vasen. Stjälkarna är hårda och börjar inte ruttna. Solbollar är formsköna och precis lika fina när de har torkat och här hemma kommer de fram i olika buketter lite då och då.

En vallmo, fem nejlikor, ett knippe torkade solbollar, strandgräs, grenar från en buske och torkat ogräs.

Min blomstersax är helt suverän att jobba med. Jag har alltid en som ligger i bilen och en i kökslådan. Om du hittar en sådan här så köp den!

Vackra gamla speglar

Tänk så vackra gamla speglar är. Den mjukt böjda träramen, omsorgsfullt handmålad och det slipade glaset som följer spegels form. Spegeln med vit ram är närmare hundra år och sådant hantverk är svårt att finna idag. Den andra spegeln med sirlig tennram borde vara från 30- eller 40-talet. Båda speglarna kommer från mormor och morfars hem och jag minns var de var placerade. Minnen och klenoder som jag vårdar ömt. Av någon anledning hamnade de och finns de kvar hos mig kanske för att jag alltid har varit svag för just speglar.

Att strössla med stjärnor

Hösten och vinterns populäraste pyssel måste vara att vika stjärnor av allehanda pappersbitar. Jag har också fallit för det!

Bakplåtspapper, överblivna tapetrester och vaxat papper fungerar fint för en enkel snöstjärna. Beskrivningar på mer avancerade varianter går att finna lite här och där. En udda tapetrulle med vackert mönster blev min för endast 50 kronor hos Öbergs i Västerås (jättefin färg- och tapetbutik med härlig inredningsavdelning). Den tillvaratagna tapetrullen får nog bli omslagspapper till julens få klappar. Den första klappen hade jag med mig igår till höstens avslutningskväll i silversmedjan.

Paketet med jutesnöre och med rim som vi alltid måste ha för att gissa på varandras klappar. Gissa vad som fanns i paketet från mig?

En pepparkaksform i form av en gigantisk snöstjärna. Jag har fått frågor om den och jag har funnit den hos Cervera. Ser själv fram emot att baka oemotståndligt stora snöstjärnor dekorerade med vit krispig kristyr. Tror allt att julen är i antågande!

Knoppbrädor och avenbok

Jag har haft ett kortare teknikstrul här på bloggen men som tur är har jag support på nära håll av min son. Han jobbar med it och löser det mesta på kort tid. Själv är jag helt handfallen när det handlar om problem av den sorten.

Just nu är jag helt inne på knoppbrädor. Jag tycker det är både snyggt och praktiskt, jag som älskar att dekorera och ändra om och då är det perfekt. I väntan på nya köksmöbler är en hel vägg i köket fortfarande bara enkelt vitmålad och helt omöblerad. Tre ljusa knoppbrädor från Granit fick utgöra dekoren här. Det vaxade pappret som jag gjorde en stjärna av kommer också därifrån.

Lördagens promenad i ösregn resulterade i några kvistar avenbok som lyste röda i det grå novemberlandskapet. Avenboken är dekorativ och tappar sina blad sent eller behåller dem hela vintern. Jag stack in kvistarna i en pilkrans och så blev det en färgstark dekoration i köket.

 

 

En något bohemisk sida av hemmet

På farfars gamla chiffonjé har jag samlat alla torkade blommor, fjädrar och kransar. Kanske kommer lite av min bohemiska sida fram här, men jag minns alltför väl 80-talet med torkade dammiga rosbuketter ovanpå alla köksskåp och vill inte tillbaka dit igen. Men… vem kan slänga torkade pioner och hortensia. Idag finns även ett miljötänk med evighetsblommor och minskad konsumtion. Förra vintern utmanade jag mig själv och köpte varken snittblommor eller krukväxter förutom då jag fick ett presentkort. Jag håller igen även i år och ser fram emot att frossa i mossa, kvistar av tall, kottar och blåbärsris.

The Muji people

Efter en stund står jag bara och tittar på kunderna, människorna. De har designad ryggsäck och bär rymliga kläder i geometriskt snitt. Färgskalan är monokrom, outfiten är omsorgsfullt uttänkt men inte överdrivet exklusiv. Jag ser inga naglar, läppar och fransar som är onaturligt långa och fylliga. Knappt något smink och inga synliga tatueringar heller för den delen. Som så ofta förr observerar jag samhällsfenomen och människor runt omkring mig. Veckans spaning.

Tillsammans med sonen besöker jag japanska Muji som just har öppnat sin flagshipstore på Åhlens i Stockholm. Muji säljer kläder, heminredning med betoning på smart förvaring, hudvårdsprodukter och mycket annat.

Grundstenarna i konceptet är noga genomtänkta materialval, effektiva tillverkningsprocesser och förenkling av förpackningar. Här finns inga extra kartonger, förpackningar och plastpåsar runt produkterna. Priserna är förvånansvärt låga och jag tilltalas av enkelheten och den avskalade elegansen. Jag kommer att tänka på klädkedjor som Cos och Uniqlo men det här är så mycket mer än just kläder.

Det dukade bordet

Helgens dukade bord till middag med goda vänner är som vanligt en blandning mellan arvegods och loppisfynd. Fiskbesticken ur Nobelserien är en kär bröllopsgåva. Fisktallrikarna från Rörstrand är lånade av min mamma och det påminner mig om att det är dags att lämna tillbaka dem. Hos min vän i Skåne har jag plockat strandgräs, murgröna och någon vintergrön växt som är hållbar i buketter. Citron och lime fick stå för färgklickarna. Blev osäker på ur dessertbesticken skulle vara placerade och hittade Magdalena Ribbings bok i bokhyllan som var rolig att bläddra i. Att duka och dekorera är lite som meditation för mig, en långsam och kreativ process där vägen är viktigare än målet.

Mina drömmars taklampa

Det är en lång historia eller rättare sagt kärlekshistoria.

Långt innan taklampan Heracleum, designad av Bertjan Pot, började synas i inredningstidningarna hade jag förälskat mig i den strama men luftiga designen.  I det lantliga rödvita lilla huset med låg takhöjd fick mina drömmars lampa förbli just en dröm. Några år passerade och det är ju onekligen en bra test om kärleken består. I 60-talslägenheten skulle den passa mycket bättre. I höstas var beställningen gjord och vi åkte in till välsorterade Norrmalms el för att titta på utställningsexemplaret. Döm om min förvåning var själva lampstommen svart eller åtminstone väldigt mörkt grå. Nickel är för mig en metall i dov silvernyans. (Tycker mig ha ganska bra koll på olika metaller då jag håller på med silversmide)! Lampan avbeställdes och min dröm fick återigen förbli en dröm, ni vet en sån där dröm som man vaknar upp ur och känner sig besviken. Jag kunde trots allt inte släppa lampan och när jag läste att mörka träslag gör sig bra till detaljer i svart så gav jag kärleken en ny chans. Nu var det slut på velandet och Vålamagasinet strax utanför Uppsala hade ett utställningsexemplar till salu som jag kunde hämta direkt. Och ja, nu hänger den här med underbart milt ljus av 45 ledlampor. Några ord om Vålamagasinet också. Vilken inredningsbutik, helt fantastiskt vacker utställning, gigantiskt sortiment och hjälpsam personal. Nu är jag ingen storkonsument av inredning men här blir det fler besök.