Hemma

Min farfar gick bort när jag var liten och jag har bara vaga minnen från den tiden. Märkligt nog kommer jag ihåg chiffonjén som fanns i hans lägenhet på ålderdomshemmet som det hette då. Chiffonjén kom från hans föräldrahem så den måste vara från slutet av 1800-talet. Både min bror och jag var fascinerade av den stora möbeln och vi fantiserade om det kanske fanns något lönnfack gömt i dess mystiska inre.

Tydligen var det så att kring sekelskiftet var en chiffonjé dåtidens innemöbel och lite av en statusmarkör. Med tiden kom den att pryda vardagsrummet hos mina föräldrar tillsammans med möbler från NK och Carl Malmsten. När mamma flyttade till lägenhet hamnade den i vår stora villa som vi bodde i då och därefter undanställd på en loge under några år. När vi flyttade till lägenheten fick den komma in i vardagsrummen och sedan dess har mina känslor för den gamla möbeln varit blandade. Den är nog helt enkelt för stor och mörk här hemma och jag vill inte släpa runt på så tungt bagage i livet längre. Av någon anledning har den dessutom dragit till sig alldeles för många småprylar och fungerat som en alldeles för bra avställningsyta.

I lådorna har jag fortfarande gamla minnen och saker som är betydelsefulla. Vet ni vad de här små glashusen har används till?

Min pappa var byggnadskonstruktör och i början av hans karriär fanns ritningsställ och stora bordsskivor fyllda med arkitekt- och konstruktionsritningar på hans arbetsrum. Travar med ritningsrullar kommer jag också ihåg och cigarröken låg tät (usch) i arbetsrummen! Ja, det är tyngder som ställdes på ritningarna för att de inte skulle rulla ihop sig! Älskar de här små husen som är ett kärt minne av pappa och från och med nu får minnen och arvegods helt enkelt ta mindre plats precis som de här.

Kära chiffonjé, nu får vi se hur ditt öde blir. Storpudeln Tore är på besök igen och nu börjar han vänja sig vid mitt ständigt fotograferande och mixtrande med kameran. Han är gärna med men behöver inte komma fram och undra vad jag håller på med. Ligger och sover medan det klickar ovanför huvudet. Precis som hästarna som också vande sig vid kameran och inte brydde som om vad jag höll på med.