Hemma

Utanför vår entrétrapp har jag placerat alla blommor som går i lila och vinröda toner toner och som jag egentligen inte tycker passar på något annat ställe i trädgården. Här lyser solen på kvällen och jag har börjat uppskatta de mörka skönheterna. Den fantastiska dahlian Ryan C dök upp som ett överraskande utropstecken i en blandpåse med innehåll som skulle resultera i helt andra färger. Alla de här stänglarna och blommorna kommer från en enda knöl från förra året och i våras fick jag dela den i fyra nya knölar.  Den tar plats både i uttryck och storlek så den får glänsa som solitär i egen gigantiskt zinkkruka som jag har fått av Lisa.

Som mörkt vinröd sammet är chokladblomman som tillsammans med lila jätteverbena och nästan överblommad lavendel får samsas här på trappen som behöver målas. Chokladblomman står i zinkkrukan framför dahliorna och syns knappt på bilden. Mammas gamla balkongbord var medtaget men jag målade det svart så det får hänga med ett tag till här hemma hos oss. Jag tycker det är fint med ett litet bord vid entrén och här brukar jag tända ljus och lyktor på vintern.

Dahliorna Ryan C och rosa Maaike, brudslöja, stjärnflocka, chokladblomma, hampflockel och axveronika från strandkanten, några luktärtor och något ogräs (gråbo?) från tomten.

Dahliorna är tacksamma i buketter för de håller sig fina länge. Den här trädgårdsbuketten fick följa med till mamma när jag hälsade på henne för några dagar sedan.

Mellan vårt hus och grusvägen lät vi förra sommaren det magra gräset och ängsblommorna växa. Marken är så torr och stenig så en riktig gräsmatta skulle behöva göras om från grunden. Först i augusti lät vi klippa ängen som jag hade börjat kalla den. I ärlighetens namn tror jag inte våra grannar är så nöjda med mitt tilltag. Deras gräsmatta och tomt är pedantskött och blommor och frön min vildvuxna ängsmark kan nog te sig lite oroande. Jag tänker att vi måste värna om den biologiska mångfalden och underlätta för bin och andra pollinerare. Att jag dessutom har vackra vilda blommor att plocka på tomten påminner mig om alla de underbara timmarna i hästhagarna. Kanske är det dem jag saknar…

Här växer så många arter att jag inte vet namnet på alla. Vitklöver och rödklöver, prästkragar, stora och små blåklockor, vitmåra, gulmåra, vit och rosa rölleka, fibblor, kattfot, violer, lila klint, kärringtand och olika sorters siljor, de ser ut som hundkäx ungefär och är vackra i buketter. Flera olika sorters gräs.

I år kom det helt plötsligt illande rosa röllekor på ängen. Det är spännande att se hur blomsterprakten utvecklar sig. Jag har en vän som också försöker få en äng att blomstra på tomten men hon får mest kärringtand som blir halvmeterhög. Jag har sått vallmo och blåklint men de har inte kommit upp. Man råder inte över naturen. Ängen får sköta sig själv, jag vattnar inte.

Jag har haft svårt att släppa vasen Flood i tanken. Den är stor, gigantisk, och blommorna kan arrangeras i luftig solfjädersform. Till slut beställde jag den, tror den kommer att bli fin i växthuset sedan. Nu står den här tillsammans med några ängsblommor. Till vintern tänker jag den generöst fylld med kvistar av tall och nejlikor. Vasen i järn får mina tankar att gå till den danske blomsterkonstnären Tage Andersen som ofta förenar det lite hårda och kantiga i surrealistiska kombinationer med skira blommor.

Jag måste visa några bilder på honungsrosen Lykkefund som jag planterade vid carporten vid den här tiden förra sommaren. Den har redan vuxit upp på taket och även in under taket där den letar sig in bland skidor och gamla metspön.

När blomningen är över får jag milt och försiktigt skära ner den något så att den åtminstone lämnar skidorna ifred. Den är lättsam att hantera och binda upp eftersom just honungsrosen Lykkefund inte har några taggar, eller väldigt få i alla fall. Jag tycker mycket om den ljusa, nästan vita färgen mot den svarta väggen. Är det inte konstigt, jag som alltid har drömt om ett vitt hus och så är huset vi köper svart. Jag har ändrat mig och tycker det är lugnt och harmoniskt mot allt det gröna runt omkring och vita blommor som jag alltid har föredragit är så vackert mot de svarta huskropparna. Som så ofta i livet så blir det riktigt bra ändå fast det inte var så man hade tänkt från början.