Loftur till minne

Idag fick jag veta att en av Elisabeths och mina tidigare hästar har lämnat jordelivet. Loftur var speciell och innerligt älskad av oss båda. Under många år var han Elisabeths bästa vän och trogna vapendragare. Jag brukar säga att det var han som tog henne genom de första krävande åren på KTH.

Loftur var den klokaste och mest intelligenta häst som vi har haft. Han kunde läsa tankar och hade en outgrundlig intuition. Arbetsvillig, värdig och med stark integritet. Tack för att vi fick vara en del av ditt liv under många lyckliga år.

Min första islandshäst

Mitt bildarkiv håller på att spränga alla gränser och jag har gett mig själv i uppgift att rensa minst tusen bilder varje dag under en månad! Det blir verkligen som en minnenas promenad och det är omöjligt att inte bli nostalgisk.

Min första islandshäst var för mig den vackraste av alla. Ett litet feminint fuxsto med lång vit man, en riktig sagohäst som tagen direkt ur sagorna. Så här i efterhand kan jag nog säga att jag, som den estet jag är, nog föll för hennes skönhet. Det här var ingen dum blondin utan en smart och egensinnig häst som visste hur hon skulle manipulera människor. Vänlig och snäll, javisst, men både tempratmentsfull och listig. Inte jättebra som förstahäst.

Eyrarós från Stenholmen blev vår första häst för mer än femton år sedan och hon skulle följas av ytterligare sex islandshästar i min ägo. Eyra som hon kallades var en femgångare, det vill säga en islandshäst med fem gångarter. Det betyder att både tölt och flygande pass finns förutom då skritt, trav och galopp. Det finns inget bekvämare för ryttaren än att flyta fram i tölt. Hästen har alltid minst en hov i marken vilket gör gångarten taktfast och smidig, som springande skritt.

Eyrarós är uppfödd på den stora gården Stenholmen strax söder om Linköping där det fortfarande föds upp islandshästar med samma gårdsnamn. Hennes mamma Glama, fuxen med stor vit bläs, var importerad från Island. Islandshästar som en gång har lämnat Island får aldrig komma tillbaka för att på så sätt hålla rasen helt intakt i landet.

Min första häst togs snabbt över av Elisabeth vars hästintresse exploderade och fortfarande håller i sig. Eyra var en tuff första häst och det blev till och med några tävlingar med Elisabeth i sadeln. Jag blev ”ponnymamma”, eller en BOB, en som bär och betalar.

Men många härliga ridturer blev det för mig också, här sitter jag i mitten på min lilla häst. Det syns tydligt att Eyra var en liten islandshäst, bara 133 i mankhöjd. De flesta islandshästar idag är mellan 140 och 150.

Så småningom fick Eyra återigen bli avelssto hos sin tidigare ägare och det första fölet skulle bli vårt. Den sjuttonde maj 2008 födde hon Erill som kom att bli den häst som blev min största lycka men också min största sorg när han så tragiskt lämnade livet endast sex år gammal.

Hennes föl Erill blev en otroligt vacker, vänlig och lättsam individ. Helt okomplicerad i allt, trygg och lugn. Elisabeth red in honom själv året innan hon tog studenten. Han blev den perfekta hästen för mig men som jag tyvärr inte fick följa så länge som ridhäst.

I bildarkivet fastnade jag för de här två vackra hästarna som har gett mig så många fina upplevelser och stunder av skönhet.

Riktiga hästkrafter vid Ängsö Slott

I en vacker hage intill Ängsö Slott utanför Västerås går en flock ardennerhästar och betar i kvällssolen. Det är ovanligt att se så många av den numera nästan ovanliga hästrasen som i början av 1900-talet var den vanligaste hästrasen i Sverige. Det sägs till och med att rasen som då användes i jordbruket var en bidragande orsak till välståndet som byggdes upp i Sverige under den tiden.

Ängsö Slott byggdes på 1400-talet och har ägts av släkten Piper från 1700-talet fram till 1970-talet. Familjen Piper arrenderar och bebor fortfarande delar av slottet som idag ägs av Wästmannastiftelsen där den karakteristiska huvudbyggnaden är museum. Mest känt är nog ändå Ängsö Slott för färgstarka skrönor och spökhistorier.

I naturreservatet kring Ängsö Slott erbjuder Häst- och Grönsaksbonden barbackaturer på de stora lugna hästarna. Ridturen går förbi den medeltida kyrkan och fortsätter genom kulturlandskapet och förstås genom den vackra allén som är lite av ett signum i trakten. De kraftfulla hästarna skrittar lugnt och värdigt genom det natursköna landskapet och blir rikt belönade med äpplen efter turen. En enastående vacker kväll.

Tidigare har jag följt med på slädtur med Hans Johansson , Häst- och Grönsaksbonden och fina ardennern Carisma. Bilder från en magisk vinterdag här.

I hästhagen

Besöker en hästgård och strosar runt i hagarna. Islandshästarna är sociala och nyfikna och kommer gärna fram och hälsar. Ett blått öga fångar min uppmärksamhet. Jag har alltid varit trollbunden av blå ögon hos hästar. Det är egentligen bara avsaknad av pigment och det är vanligast på skimlar eller hästar som har stora vita tecken. Ett blått öga är som att titta in i en ädelsten där jag ser färger av hav, himmel, vatten och fjälltoppar.

De här tre fina fuxfröknarna är lite av drömhästar för mig. Nätta, feminina och med riktigt fina gångarter. Islandshästen har fem gångarter och det är ridningen och utförandet av dem som är grunden i de flesta av tävlingsgrenarna. Skritt, trav, galopp, tölt och flygande pass.

Ett litet näpet stoföl som just har börjat tappa fölpälsen. Där under den ljusa pälsen döljer sig en mörkare färg. Mamman höll noga koll på sitt föl och såg till att främmande besökare höll sig på behörigt avstånd. Inget fölmys här inte.

Saknar många delar av livet med egna hästar men kan samtidigt tycka det är skönt med återvunnen frihet utan ständig passning och alla fodringar och in- och utsläpp.

Att överlämna sig till något större

Egentligen har jag inte känt någon större lust att resa de senaste åren. Det har förvånat mig eftersom resor alltid har varit ett intresse och stor inspirationskälla tidigare. När jag var ung (ha ha, länge sedan) sökte jag flera gånger in för att bli flygvärdinna, det var ett avundsvärt arbete då med förhållandevis bra lön och förmåner. Till slut blev jag antagen men strax därefter kom det någon politiskt kris i världen och anställningen blev inte av.

Det är konstigt nog bara Island jag längtar till. Märkligt att en så vindpinad och för många oinställsam ö angränsande till Norra Ishavet kan utgöra en sådan lockelse. För mig är det något med luften och naturen där som får mig att känna mig fri och levande. Hästarna strövar i stora flockar och är en integrerad del av naturen, det går inte att skilja det ena från det andra. Kanske är det känslan att överlämna sig till något större som är en befrielse i den tid vi lever i, något som ger ro i själen.

I september för lite mer än tre år var jag med om flera hästinsamlingar på norra Island. Hästarna vandrar fritt uppe i bergen under sommaren och samlas traditionsenligt under festliga former in på höstkanten. Det var en upplevelse när över 600 hästar sprang ner från bergen och samlades in i fållor för att till slut hamna hos rätt ägare. I höst är vi några stycken som redan bokat resa dit igen, långt innan oro för virus fanns. Vi får se hur det blir. Men som islänningarna stoiskt själva säger ”Det blir som det blir – sjukdomar, väder och vind kan man inte rå över.”

Att titta tio år tillbaka i tiden

I mitten av oktober hölls alltid den sista tävlingen för säsongen. Det var oftast kallt och regnigt och traditionsenligt åkte ett stort gäng från lokalklubben iväg tillsammans. Mest mammor, barn och hästar. Ja, så var det oftast då för ungefär tio år sedan. Tänk vad tiden går och hur avlägset det känns, det som var en stor del av mitt liv då. Hästar, ridning, tävlingar. Utomhus i ur och skur. Elisabeth längst bak, frenetiskt viftande med klubbflaggan, och svarta islandshästen Dynur. Placerad och ärevarv med de vuxna, det var stort.

Vår lysande stjärna i unghästflocken. Erill med den vita långa manen som alltid var självlysande i mörkret. Vårt framtidshopp och stolthet som lämnade alldeles för tidigt vid sex års ålder. Alltid uppseendeväckande vacker i hagen och mild och vänlig redan som unghäst.

Sista bilden är oskarp, kanske tur det. Jag är med i maskeradtävling ”tanttölt”. Se hur snyggt jag svingar handväskan i luften!

Att ha turen att träffa på Beridna Högvakten idag

Om man hör massor av klapprande hovar mitt i centrala Stockholm är det med största sannolikhet Beridna Högvakten som närmar sig. Idag hade min dotter och jag turen att kunna beskåda den gamla vackra traditionen som sprider pompa och ståt i Stockholm, ofta vid statsbesök och andra ceremonier. Beridna Högvakten är ett samarbete mellan Försvaret och Föreningen Beridna Högvakten som genom ideella resurser står för hälften av kostnaderna, bland annat inköp av hästarna. Jag är medlem sedan många år och får en informativ medlemstidning ett par gånger om året.

De majestätiska vita hästarna, skimmlarna, är av rasen Kladruper och föds upp i Tjeckien där de ursprungligen användes som högresta körhästar. Det är svårt att hitta vita hästar i Sverige med lämpligt psyke som passar för den ärofyllda uppgiften att leda vaktparaden.

#throwbackthursday

På dagen exakt fem år sedan. En annan plats, en annan tid, ett annat liv. Mobilbilder från hästryggen. Min dotter rak i ryggen som en fura, koncentrerad på unghästen. Erill, med den långa vackra vita manen, min sagohäst som lämnade i förtid på hösten samma år. Andvari, pensionären som jag lånade, finns inte heller längre men hans liv blev långt. Och björkarna som jag älskade, som skiftade i färg utifrån årstid. Jag levde i samklang med naturen då, en lycklig tid. Lyckliga år som jag bevarar i minnet och gärna påminner mig om.

Känslosamma minnen

Gårdagen blev känslosam på ett egendomligt sätt. Två planerade men av varandra helt oberoende händelser eller möten manade fram bilder och minnen från både min barndom och tiden med egna hästar.

Fuxen med vit man och svans var min ögonsten, min stolthet och den hästen av alla som kom att stå mig närmast. Min enda uppfödning, vacker som en saga, sinnebilden av en islandshäst. Vänlig, godmodig och välvillig med lovande gångarter. Tyvärr lämnade han livet för tidigt vid sex års ålder. Sjukdomsförloppet var brutalt och hastigt och min älskling fick somna in. Det gick inte att ta in. Elisabeth och jag var som bedövade i flera veckor. Han var oersättlig. Efter det blev livet med hästarna inte riktigt det samma igen. Någon fattades mig.

På bilderna här är han bara två år. 2010. Jag trodde vi skulle ha många år framför oss tillsammans men så blev det inte.

Men, tanken svindlar, tänk ändå så mycket liv och glädje det var i de åren som vi fick med honom. Erill i mitt hjärta.

Juni och Julius

Häst och Grönsaksbondens ardennerhästar är imponerande. Helst hade jag velat se dem galoppera i snön, det är en mäktig upplevelse, men den här soliga februaridagen var det stillsamt i hagen. Hästarna njöt av solen, rullade sig i snön och kliade varandra. Tuggade förstrött på några höstrån, drack vatten i djupa klunkar och vandrade långsamt runt i hagen. Allra bästa sortens hästliv.

Omsorgen är rörande och han får till och med bita sin mor på insidan av hennes bakben. Julius är född i början på juli förra året, hans mamma heter Juni. De är slående lika varandra. Till och med bläsen har exakt samma originella teckning.

Förra året vid den här tiden fick vi följa med på en underbar slädtur bakom ardennern Carisma. Det vintriga mälarlandskapet var magiskt vackert. Bilder här. Andra bilder på Hans Johanssons ardennerhästar finns här.