Colours: Persika, aprikos, körsbärsblom och ljus syren

Colours. Persika, aprikos, apelsin, körsbärsblom, rosenkvarts, ljus syren och ametist. Milda, mjuka, ofta med svärta. Gryning, skymning, blomster. Bilderna flimrar förbi och minnet åker berg- och dalbana mellan känslor med lågt och högt tonläge.

Jag rensar i bildarkivet som är minst sagt omfångsrikt efter flera års fotograferande. Hittar bilder som jag knappt har ägnat uppmärksamhet, inte hunnit vila i stunden då. Kulörer, det svenska ordet som vi knappt använder till vardags, känns främmande. ´Färg´ betyder egentligen något annat. Mina bilder är färgstarka, inte som jag upplever mig själv. Kanske därför jag egentligen trivs bäst bakom kameran. Hemmet vilar i för mig neutrala vilsamma toner.

Ovan: Ängsö, Västerås. Nedan: Ekholmen, Stockholms skärgård. Islandshästen Asi. Utblick Mälaren, Västerås. Fröholmen, Västerås.

Ovan: Körsbärsblom, Stockholm. Nedan: Utsikt från ladan, Kungsbyn. Islandshästen Asi. Utblick Mälaren, Västerås

Ovan: Maränger och morfars gamla tyllar. Nedan: Födelsedagsbukett vid hästhagarna, Kungsbyn. Solnedgång över sjön Storuman. Intill bryggan, Fröholmen, På stranden, Biarritz

En återblick och stort grattis till hopplandslaget!

Stort grattis till hopplandslaget (Malin Baryard-Johnsson, Peder Fredricson och Henrik von Eckermann) som har tilldelats Svenska Dagbladets Bragdguld idag efter guldmedaljen i OS! Äntligen ett erkännande till ridsporten som är den tredje största ungdomsidrotten i Sverige.

Eftermiddagens ledare i Svd har rubriken ”Hästtjejerna är Sveriges framtid” och menar att det inte är någon slump att Försvarsmakten rekryterar i stallen. Dessutom kommer många framgångsrika kvinnor i näringslivet från en bakgrund bland hästar.

Att bossa över en häst som väger 400-600 kg och som dessutom är ett flyktdjur är inget för räddhågsna. Dessutom krävs lyhördhet, styrka och hårt arbete i stallet. Belöningen är samspelet med hästen och det starka band som det medför.

Som av en tillfällighet skickade Elisabeth en favoritbild till mig igår. Det är över 20 år sedan hon red den stora tålmodiga fjordingen Luma och som hon ibland fick använda all sin kraft och list för att få in från hagen. En gång blev hon stångad av henne i boxen men det satte inte stopp för hästintresset som fortfarande är starkt. Idag är hon civilingenjör och handplockad av VW i Tyskland och arbetar med uppbyggnad av elbilstillverkningen där.

Island måste vänta

Island. Tänkt att en ö långt ute i havet mellan Atlanten och Norra Ishavet kunde fånga mitt hjärta. Den här veckan skulle jag egentligen ha åkt till Island igen för att uppleva hästinsamlingar på Norra Island. Begränsningar på grund av pandemin gör att vår resa skjuts upp till nästa år. Nu blickar jag istället tillbaka på bilder från resan 2016, några dagar som var alldeles speciella och som gjorde djupt intryck på mig.


På norra Island är det tradition att hästar släpps ut i stora flockar i bergen under sommarmånaderna. Där får unghästarna växa till sig, bli starka och modiga och uppfostras av flocken. I slutet av september är det dags att driva ner hästarna till stora uppsamlingsfållor där de olika gårdarna samlar in sina hästar. Det är ett skådespel att se de skickliga hästmänniskorna sortera hästarna och snabbt fösa in dem i rätt fålla.

En förmiddag avstod jag ridturen och körde istället bilen upp så långt det gick till en dal med hästar. Det var en enastående upplevelse i det storslagna landskapet att nästan helt ensam vandra runt bland alla hästarna. Så vackra, modiga och nyfikna.

Här är hästar insamlade i den runda fållan strax norr om den lilla staden Hófsos som ligger på klippkanten. Utsikten öve fjorden Skagafjördur är vidunderlig och vinden är alltid frisk från Ishavet. Det är som att sinnet lättar och tanken blir fri i den här miljön. Längtar tills nästa år.

Önskar trevlig helg med två hästiga helgtips!

I helgen pågår hästhoppning i världsklass på anrika Stockholm Stadion. I prestigefyllda Longines Global Champions Tour avgörs en deltävling med flera av Sveriges toppryttare på plats. Svt2 sänder direkt både lördag och söndag eftermiddag. Fredagens tävlingar startade bra med två svenskar på pallplats! I anslutning till eventet har har Lisen Bratt Fredricsons hästsportbutik Getthegallop pop up på Karlavägen 67 i Stockholm och 15% i webbshoppen. Jag har väskan Haybag i storlek medium och det är absolut bästa stora skinnbagen för helgutflykten. Nu funderar jag på en bag-strap i klassiskt pannbandsmönster till kameran. Förresten är Sveriges med inflytelserika hästsportkvinna Lisen Bratt Fredricson en av sommarpratarna i år. Blev visst ett tredje osponsrat tips här! Trevlig helg!

Loftur till minne

Idag fick jag veta att en av Elisabeths och mina tidigare hästar har lämnat jordelivet. Loftur var speciell och innerligt älskad av oss båda. Under många år var han Elisabeths bästa vän och trogna vapendragare. Jag brukar säga att det var han som tog henne genom de första krävande åren på KTH.

Loftur var den klokaste och mest intelligenta häst som vi har haft. Han kunde läsa tankar och hade en outgrundlig intuition. Arbetsvillig, värdig och med stark integritet. Tack för att vi fick vara en del av ditt liv under många lyckliga år.

Min första islandshäst

Mitt bildarkiv håller på att spränga alla gränser och jag har gett mig själv i uppgift att rensa minst tusen bilder varje dag under en månad! Det blir verkligen som en minnenas promenad och det är omöjligt att inte bli nostalgisk.

Min första islandshäst var för mig den vackraste av alla. Ett litet feminint fuxsto med lång vit man, en riktig sagohäst som tagen direkt ur sagorna. Så här i efterhand kan jag nog säga att jag, som den estet jag är, nog föll för hennes skönhet. Det här var ingen dum blondin utan en smart och egensinnig häst som visste hur hon skulle manipulera människor. Vänlig och snäll, javisst, men både tempratmentsfull och listig. Inte jättebra som förstahäst.

Eyrarós från Stenholmen blev vår första häst för mer än femton år sedan och hon skulle följas av ytterligare sex islandshästar i min ägo. Eyra som hon kallades var en femgångare, det vill säga en islandshäst med fem gångarter. Det betyder att både tölt och flygande pass finns förutom då skritt, trav och galopp. Det finns inget bekvämare för ryttaren än att flyta fram i tölt. Hästen har alltid minst en hov i marken vilket gör gångarten taktfast och smidig, som springande skritt.

Eyrarós är uppfödd på den stora gården Stenholmen strax söder om Linköping där det fortfarande föds upp islandshästar med samma gårdsnamn. Hennes mamma Glama, fuxen med stor vit bläs, var importerad från Island. Islandshästar som en gång har lämnat Island får aldrig komma tillbaka för att på så sätt hålla rasen helt intakt i landet.

Min första häst togs snabbt över av Elisabeth vars hästintresse exploderade och fortfarande håller i sig. Eyra var en tuff första häst och det blev till och med några tävlingar med Elisabeth i sadeln. Jag blev ”ponnymamma”, eller en BOB, en som bär och betalar.

Men många härliga ridturer blev det för mig också, här sitter jag i mitten på min lilla häst. Det syns tydligt att Eyra var en liten islandshäst, bara 133 i mankhöjd. De flesta islandshästar idag är mellan 140 och 150.

Så småningom fick Eyra återigen bli avelssto hos sin tidigare ägare och det första fölet skulle bli vårt. Den sjuttonde maj 2008 födde hon Erill som kom att bli den häst som blev min största lycka men också min största sorg när han så tragiskt lämnade livet endast sex år gammal.

Hennes föl Erill blev en otroligt vacker, vänlig och lättsam individ. Helt okomplicerad i allt, trygg och lugn. Elisabeth red in honom själv året innan hon tog studenten. Han blev den perfekta hästen för mig men som jag tyvärr inte fick följa så länge som ridhäst.

I bildarkivet fastnade jag för de här två vackra hästarna som har gett mig så många fina upplevelser och stunder av skönhet.

Riktiga hästkrafter vid Ängsö Slott

I en vacker hage intill Ängsö Slott utanför Västerås går en flock ardennerhästar och betar i kvällssolen. Det är ovanligt att se så många av den numera nästan ovanliga hästrasen som i början av 1900-talet var den vanligaste hästrasen i Sverige. Det sägs till och med att rasen som då användes i jordbruket var en bidragande orsak till välståndet som byggdes upp i Sverige under den tiden.

Ängsö Slott byggdes på 1400-talet och har ägts av släkten Piper från 1700-talet fram till 1970-talet. Familjen Piper arrenderar och bebor fortfarande delar av slottet som idag ägs av Wästmannastiftelsen där den karakteristiska huvudbyggnaden är museum. Mest känt är nog ändå Ängsö Slott för färgstarka skrönor och spökhistorier.

I naturreservatet kring Ängsö Slott erbjuder Häst- och Grönsaksbonden barbackaturer på de stora lugna hästarna. Ridturen går förbi den medeltida kyrkan och fortsätter genom kulturlandskapet och förstås genom den vackra allén som är lite av ett signum i trakten. De kraftfulla hästarna skrittar lugnt och värdigt genom det natursköna landskapet och blir rikt belönade med äpplen efter turen. En enastående vacker kväll.

Tidigare har jag följt med på slädtur med Hans Johansson , Häst- och Grönsaksbonden och fina ardennern Carisma. Bilder från en magisk vinterdag här.

I hästhagen

Besöker en hästgård och strosar runt i hagarna. Islandshästarna är sociala och nyfikna och kommer gärna fram och hälsar. Ett blått öga fångar min uppmärksamhet. Jag har alltid varit trollbunden av blå ögon hos hästar. Det är egentligen bara avsaknad av pigment och det är vanligast på skimlar eller hästar som har stora vita tecken. Ett blått öga är som att titta in i en ädelsten där jag ser färger av hav, himmel, vatten och fjälltoppar.

De här tre fina fuxfröknarna är lite av drömhästar för mig. Nätta, feminina och med riktigt fina gångarter. Islandshästen har fem gångarter och det är ridningen och utförandet av dem som är grunden i de flesta av tävlingsgrenarna. Skritt, trav, galopp, tölt och flygande pass.

Ett litet näpet stoföl som just har börjat tappa fölpälsen. Där under den ljusa pälsen döljer sig en mörkare färg. Mamman höll noga koll på sitt föl och såg till att främmande besökare höll sig på behörigt avstånd. Inget fölmys här inte.

Saknar många delar av livet med egna hästar men kan samtidigt tycka det är skönt med återvunnen frihet utan ständig passning och alla fodringar och in- och utsläpp.

Att överlämna sig till något större

Egentligen har jag inte känt någon större lust att resa de senaste åren. Det har förvånat mig eftersom resor alltid har varit ett intresse och stor inspirationskälla tidigare. När jag var ung (ha ha, länge sedan) sökte jag flera gånger in för att bli flygvärdinna, det var ett avundsvärt arbete då med förhållandevis bra lön och förmåner. Till slut blev jag antagen men strax därefter kom det någon politiskt kris i världen och anställningen blev inte av.

Det är konstigt nog bara Island jag längtar till. Märkligt att en så vindpinad och för många oinställsam ö angränsande till Norra Ishavet kan utgöra en sådan lockelse. För mig är det något med luften och naturen där som får mig att känna mig fri och levande. Hästarna strövar i stora flockar och är en integrerad del av naturen, det går inte att skilja det ena från det andra. Kanske är det känslan att överlämna sig till något större som är en befrielse i den tid vi lever i, något som ger ro i själen.

I september för lite mer än tre år var jag med om flera hästinsamlingar på norra Island. Hästarna vandrar fritt uppe i bergen under sommaren och samlas traditionsenligt under festliga former in på höstkanten. Det var en upplevelse när över 600 hästar sprang ner från bergen och samlades in i fållor för att till slut hamna hos rätt ägare. I höst är vi några stycken som redan bokat resa dit igen, långt innan oro för virus fanns. Vi får se hur det blir. Men som islänningarna stoiskt själva säger ”Det blir som det blir – sjukdomar, väder och vind kan man inte rå över.”

Att titta tio år tillbaka i tiden

I mitten av oktober hölls alltid den sista tävlingen för säsongen. Det var oftast kallt och regnigt och traditionsenligt åkte ett stort gäng från lokalklubben iväg tillsammans. Mest mammor, barn och hästar. Ja, så var det oftast då för ungefär tio år sedan. Tänk vad tiden går och hur avlägset det känns, det som var en stor del av mitt liv då. Hästar, ridning, tävlingar. Utomhus i ur och skur. Elisabeth längst bak, frenetiskt viftande med klubbflaggan, och svarta islandshästen Dynur. Placerad och ärevarv med de vuxna, det var stort.

Vår lysande stjärna i unghästflocken. Erill med den vita långa manen som alltid var självlysande i mörkret. Vårt framtidshopp och stolthet som lämnade alldeles för tidigt vid sex års ålder. Alltid uppseendeväckande vacker i hagen och mild och vänlig redan som unghäst.

Sista bilden är oskarp, kanske tur det. Jag är med i maskeradtävling ”tanttölt”. Se hur snyggt jag svingar handväskan i luften!