Att överlämna sig till något större

Egentligen har jag inte känt någon större lust att resa de senaste åren. Det har förvånat mig eftersom resor alltid har varit ett intresse och stor inspirationskälla tidigare. När jag var ung (ha ha, länge sedan) sökte jag flera gånger in för att bli flygvärdinna, det var ett avundsvärt arbete då med förhållandevis bra lön och förmåner. Till slut blev jag antagen men strax därefter kom det någon politiskt kris i världen och anställningen blev inte av.

Det är konstigt nog bara Island jag längtar till. Märkligt att en så vindpinad och för många oinställsam ö angränsande till Norra Ishavet kan utgöra en sådan lockelse. För mig är det något med luften och naturen där som får mig att känna mig fri och levande. Hästarna strövar i stora flockar och är en integrerad del av naturen, det går inte att skilja det ena från det andra. Kanske är det känslan att överlämna sig till något större som är en befrielse i den tid vi lever i, något som ger ro i själen.

I september för lite mer än tre år var jag med om flera hästinsamlingar på norra Island. Hästarna vandrar fritt uppe i bergen under sommaren och samlas traditionsenligt under festliga former in på höstkanten. Det var en upplevelse när över 600 hästar sprang ner från bergen och samlades in i fållor för att till slut hamna hos rätt ägare. I höst är vi några stycken som redan bokat resa dit igen, långt innan oro för virus fanns. Vi får se hur det blir. Men som islänningarna stoiskt själva säger ”Det blir som det blir – sjukdomar, väder och vind kan man inte rå över.”

Att titta tio år tillbaka i tiden

I mitten av oktober hölls alltid den sista tävlingen för säsongen. Det var oftast kallt och regnigt och traditionsenligt åkte ett stort gäng från lokalklubben iväg tillsammans. Mest mammor, barn och hästar. Ja, så var det oftast då för ungefär tio år sedan. Tänk vad tiden går och hur avlägset det känns, det som var en stor del av mitt liv då. Hästar, ridning, tävlingar. Utomhus i ur och skur. Elisabeth längst bak, frenetiskt viftande med klubbflaggan, och svarta islandshästen Dynur. Placerad och ärevarv med de vuxna, det var stort.

Vår lysande stjärna i unghästflocken. Erill med den vita långa manen som alltid var självlysande i mörkret. Vårt framtidshopp och stolthet som lämnade alldeles för tidigt vid sex års ålder. Alltid uppseendeväckande vacker i hagen och mild och vänlig redan som unghäst.

Sista bilden är oskarp, kanske tur det. Jag är med i maskeradtävling ”tanttölt”. Se hur snyggt jag svingar handväskan i luften!

Att ha turen att träffa på Beridna Högvakten idag

Om man hör massor av klapprande hovar mitt i centrala Stockholm är det med största sannolikhet Beridna Högvakten som närmar sig. Idag hade min dotter och jag turen att kunna beskåda den gamla vackra traditionen som sprider pompa och ståt i Stockholm, ofta vid statsbesök och andra ceremonier. Beridna Högvakten är ett samarbete mellan Försvaret och Föreningen Beridna Högvakten som genom ideella resurser står för hälften av kostnaderna, bland annat inköp av hästarna. Jag är medlem sedan många år och får en informativ medlemstidning ett par gånger om året.

De majestätiska vita hästarna, skimmlarna, är av rasen Kladruper och föds upp i Tjeckien där de ursprungligen användes som högresta körhästar. Det är svårt att hitta vita hästar i Sverige med lämpligt psyke som passar för den ärofyllda uppgiften att leda vaktparaden.

#throwbackthursday

På dagen exakt fem år sedan. En annan plats, en annan tid, ett annat liv. Mobilbilder från hästryggen. Min dotter rak i ryggen som en fura, koncentrerad på unghästen. Erill, med den långa vackra vita manen, min sagohäst som lämnade i förtid på hösten samma år. Andvari, pensionären som jag lånade, finns inte heller längre men hans liv blev långt. Och björkarna som jag älskade, som skiftade i färg utifrån årstid. Jag levde i samklang med naturen då, en lycklig tid. Lyckliga år som jag bevarar i minnet och gärna påminner mig om.

Känslosamma minnen

Gårdagen blev känslosam på ett egendomligt sätt. Två planerade men av varandra helt oberoende händelser eller möten manade fram bilder och minnen från både min barndom och tiden med egna hästar.

Fuxen med vit man och svans var min ögonsten, min stolthet och den hästen av alla som kom att stå mig närmast. Min enda uppfödning, vacker som en saga, sinnebilden av en islandshäst. Vänlig, godmodig och välvillig med lovande gångarter. Tyvärr lämnade han livet för tidigt vid sex års ålder. Sjukdomsförloppet var brutalt och hastigt och min älskling fick somna in. Det gick inte att ta in. Elisabeth och jag var som bedövade i flera veckor. Han var oersättlig. Efter det blev livet med hästarna inte riktigt det samma igen. Någon fattades mig.

På bilderna här är han bara två år. 2010. Jag trodde vi skulle ha många år framför oss tillsammans men så blev det inte.

Men, tanken svindlar, tänk ändå så mycket liv och glädje det var i de åren som vi fick med honom. Erill i mitt hjärta.

Juni och Julius

Häst och Grönsaksbondens ardennerhästar är imponerande. Helst hade jag velat se dem galoppera i snön, det är en mäktig upplevelse, men den här soliga februaridagen var det stillsamt i hagen. Hästarna njöt av solen, rullade sig i snön och kliade varandra. Tuggade förstrött på några höstrån, drack vatten i djupa klunkar och vandrade långsamt runt i hagen. Allra bästa sortens hästliv.

Omsorgen är rörande och han får till och med bita sin mor på insidan av hennes bakben. Julius är född i början på juli förra året, hans mamma heter Juni. De är slående lika varandra. Till och med bläsen har exakt samma originella teckning.

Förra året vid den här tiden fick vi följa med på en underbar slädtur bakom ardennern Carisma. Det vintriga mälarlandskapet var magiskt vackert. Bilder här. Andra bilder på Hans Johanssons ardennerhästar finns här.


Flickan och hästen

Det här är Malva och den vackra islandshingsten Finnur frá Ármotí. Finnur är ögonfallande vacker och högrest och har en hög 1:a klass bedömning. Det i kombination med ett osedvanligt gott lynne gör honom till något alldeles extra. Det är inte alla hingstar som kan hanteras av ett barn. Jag slås av följsamheten och hans milda blick. Det är något alldeles extra med de här två. Tack Josefin för att jag fick fotografera och visa de här bilderna.

Med pigga öron och vit man som utsikt

Det kunde lika gärna ha varit en bild för två, tre eller fyra år sedan. Då en vanlig sysselsättning en söndag eller vilken annan dag som helst i veckan. Idag en ovanlig ynnest som jag njöt av varje sekund. Stora trygga Steinn frá Armoti tog mig på tur i skogen och genom charmiga bruksorten Skebobruk. Vi har ridit förbi vackra trähus utsmyckade med snickarglädje och rymliga punchverandor med hundratals fönsterrutor. Sneda uthuslängor, gamla arbetarbostäder och smedjor. Så vackert så jag egentligen ville filma från hästryggen. Nu blev det i stället bara ett par snabba mobilbilder för att inte ta alltför mycket koncentration från själva ridningen. En härlig dag med fint sällskap av Josefin som driver hästverksamhet med bland annat urtjusiga hingstar.

Underbara hästar och djupa samtal

Katarina och vackra islandsstoet Hilma som är avelsbedömd i 1:a klass.

Med åren har jag tröttnat på ytligt prat om väder, vind, skvaller och ingenting. Det riktiga samtalet som även ger tid för reflektion och eftertanke är något jag har saknat och som jag aktivt försöker söka mig till när jag umgås med vänner och arbetskamrater. Jag har börjat ställa frågor. Samtalen har blivit intressantare, längre och med en fördjupad relation som följd. Det är spännande. Vad frågar jag då?

Om du ser tillbaka på ditt liv som du har levt hittills, under vilken period upplevde du att du var som lyckligast? Varför då? Hur ser en perfekt dag ut för dig? Vad gör du då? Om du fick reda på att du endast har fem år kvar att leva vad skulle du göra då? Hur skulle du vilja leva de sista fem åren? Om du nu inte trivs på arbetsplatsen, har du funderat att på allvar förändra din situation?

Nu är det inte så att jag frågar och frågar men ibland slänger jag ut en sådan här fråga om stämningen är den rätta. Jag har själv blivit förvånad över att samtalet då ofta har tagit en fin och annorlunda vändning och hur även hur relationen har djupnat. Långt senare har jag även fått positiv feed-back att det var så bra att jag ställde just den där frågan. Lite måndagsfunderingar så där.

#throwback thursday

Det finns vissa platser som jag alltid längtar tillbaka till. Dit tankarna vandrar om och om igen. Bilderna dyker upp i medvetande gång efter annan. Det är som om varenda sekund är bevarad i minnesbanken för evigt. Island. Norra Island bland hästarna i Unadalur. Unadalur betyder ungefär ”den enstående dalen”. Ja, precis så är det. Vidderna, lugnet, hästarna och naturens storhet. Snart är det två år sedan som jag var med på en av hästinsamlingarna där. Throwback.