Tidig morgon och en tanke

Så här års går solen upp precis i gappet långt där borta mellan öarna och vattnet glimmar i guld nedanför bryggan. Jag har vaknat tidigt och har svårt att somna. Dagens tanke och som jag måste påminna mig om är att andas djupt, tänk att något så enkelt kan vara så svårt.

Där mellan gäststugan och huset som inte syns i bilden står det efterlängtade växthuset som nästan är färdigställt. Det är en fin känsla där inne, lugnt och stilla.

Ombytta roller, reflektioner ur en mammas perspektiv

Under många år hade jag dåligt samvete för att jag ägnade så mycket tid åt vår dotter och hennes hästintresse som också var mitt stora intresse. Sonen fick inte alls lika mycket uppmärksamhet av mig då och jag hade svårt att känna samma entusiasm inför hans teknik- och dataspelsintresse. Han åkte skidor med pappa vilket jag och dotterns aldrig hann med de under de mest hästintensiva åren. Jag har trots det aldrig känt mig som en dålig mamma utan jag har alltid funnits där för båda, bakat bullar och alltid lagat middag men timmarna i stallet var många.

Idag är det sonen som delar mitt form- och designintresse och uppskattar den subtila elegansen i en sliten furubänk från Carl Malmsten. Vi diskuterar ytbehandling av väggarna i ateljén, placering av växthuset och han slänger fram en designtidskrift som jag kastar mig över. Han är numera hundägare och där delar jag hans nyväckta intresse för djur. Dottern är lycklig när hon åker krävande skidåkning med sin pappa och den för länge sedan förhatliga julklappen med skidor är glömd. Hästintresset är fortfarande stort men nu är jag inte längre delaktig på samma sätt eftersom hon arbetar och bor i Tyskland. Livet ändå, tacksam. Inget är bestående utan olika tillstånd förändras, det kan man vara säker på. Kanske en tröst för någon annan mamma som känner sig otillräcklig i den tiden som är just nu.

Den moraliska kompassen

En bäver strax utanför bryggan.

En av fördelarna med att bli äldre, åtminstone för mig, är att jag litar på min moraliska kompass. Jag känner mig trygg i mina beslut och värderingar som rör moral och etik. Om handlingar, händelser, beslut, inbjudningar, anställningar  och vid många andra tillfällen. Att veta när rätt att rätt och när fel är fel. När jag var yngre var jag mer osäker och funderade kanske mer på vad andra skulle tycka eller om jag tänkte fel.  Under årens lopp har jag också vid flera tillfällen fått bekräftelse på att kompassen är riktigt inställd, att den visar rätt. Det är en tacksam känsla att kunna vila i en trygghet att förnuft och känsla är sammanlänkade. Dagens tanke. Med de lite allvarsamma funderingarna önskar jag er alla där ute en fantastisk helg!

En ny värld

Kanske är det mitt något dystra sinne som känner att världen och resor har blivit mer otillgängliga och innerst inne mer oacceptabla. Jag har just skjutsat Elisabeth till Arlanda eftersom hennes semester är slut och arbetet i Tyskland väntar. Ett stråk av sorg och betänksamhet infinner sig. Utan tvekan har vi levt över våra tillgångar utan att ta hänsyn till vår värld, vår planet. Hon har inte köpt ett enda klädesplagg under semestern och ilsket bannat mig när jag har velat ge henne någonting som är nyligen inhandlat. Hon arbetar med tillverkning och uppbyggnad av batterifabriker inom bilindustrin. Kanske den nya världen? Hon lever som hon lär och är ett föredöme av av återbruk och vintage. Här smashing i mina härliga silkiga Kenzobyxor från 90-talet, min gamla Diorväska från tidigt 80-tal, sin farmors svarta bankkavaj och mina inte så gamla skor från Cos. Långbent och svårfångad med hästsvansen på svaj. Saknar!!!

Målsättning

Hur kan det vara så svårt? För mig är det nästan en omöjlighet att fotografera människor. Den som ställer upp framför min kamera måste vara tålmodig med mig eller också totalt fullständigt omedveten om vad som pågår. Jag har som målsättning att bli bättre på porträtt och att föreviga mina närmaste. Kanske märks det att jag blir nervös och osäker när jag skall fotografera folk i min omgivning. Snälla, hjälp mig och ställ upp framför min kamera. De här bilderna som jag har tagit på Elisabeth tycker jag om. Okonstlat och naturligt. Åh, vad jag saknar min flyttfågel som arbetar i Tyskland.

Avsaknad av ställtid

Morgonen var osedvanligt vacker och stillsam. Det stora fartyget gled långsamt förbi tillsammans med ett dovt rytmiskt motorbuller som numera är välbekant för mig. Det tidiga morgonljuset ger en tillvaro utan konturer. Lite som arbetslivet nu. Med dunjackan svept omkring pyjamasen studerar jag sjöfåglarna som har kommit tillbaka nu när isen har släppt. Fåglarna och fartyget sjunger tillsammans långsamhetens lov.

Mina arbetsdagar är långsamma men intensivare än vanligt. Det är en märlig paradox. Jag saknar ställtid och tid för eftertanke. Att färdas långsamt mellan platser och möten. Tid att ställa om. Kanske bäst att omforma arbetsdagarna som numera är så annorlunda. Ge utrymme för mellantid.

Thank God it’s friday

Tack- förlåt. Tittar på Lahle som besöker Skavlan på TV. De orden tillsammans med ”hjälp” präntades in hos mig när jag var på konfirmationsläger och det var länge sedan, riktigt länge sedan. Det är inte svårare än så men de här tre orden ”tack” som i tacksamhet, ”förlåt” för att vi alla gör fel ibland och ”hjälp” för att vi behöver be om hjälp då och då.

Djupa tankar som kommer fram när jag nyss har suttit nere vid vattnet vid magisk solnedgången. Trevig helg!

En dag, ett ögonblick

Hon kommer åkande på sin elscooter där på cykelbanan. Absolut inte ung. Det är leendet jag lägger märke till. Hon strålar och därtill stråhatt och rosa läppar. Inte förgrämd, olycklig och beklagande som så många andra, både äldre och yngre. Målbild.

Att kanske säga hej då till farfars chiffonjé

Min farfar gick bort när jag var liten och jag har bara vaga minnen från den tiden. Märkligt nog kommer jag ihåg chiffonjén som fanns i hans lägenhet på ålderdomshemmet som det hette då. Chiffonjén kom från hans föräldrahem så den måste vara från slutet av 1800-talet. Både min bror och jag var fascinerade av den stora möbeln och vi fantiserade om det kanske fanns något lönnfack gömt i dess mystiska inre.

Tydligen var det så att kring sekelskiftet var en chiffonjé dåtidens innemöbel och lite av en statusmarkör. Med tiden kom den att pryda vardagsrummet hos mina föräldrar tillsammans med möbler från NK och Carl Malmsten. När mamma flyttade till lägenhet hamnade den i vår stora villa som vi bodde i då och därefter undanställd på en loge under några år. När vi flyttade till lägenheten fick den komma in i vardagsrummen och sedan dess har mina känslor för den gamla möbeln varit blandade. Den är nog helt enkelt för stor och mörk här hemma och jag vill inte släpa runt på så tungt bagage i livet längre. Av någon anledning har den dessutom dragit till sig alldeles för många småprylar och fungerat som en alldeles för bra avställningsyta.

I lådorna har jag fortfarande gamla minnen och saker som är betydelsefulla. Vet ni vad de här små glashusen har används till?

Min pappa var byggnadskonstruktör och i början av hans karriär fanns ritningsställ och stora bordsskivor fyllda med arkitekt- och konstruktionsritningar på hans arbetsrum. Travar med ritningsrullar kommer jag också ihåg och cigarröken låg tät (usch) i arbetsrummen! Ja, det är tyngder som ställdes på ritningarna för att de inte skulle rulla ihop sig! Älskar de här små husen som är ett kärt minne av pappa och från och med nu får minnen och arvegods helt enkelt ta mindre plats precis som de här.

Kära chiffonjé, nu får vi se hur ditt öde blir. Storpudeln Tore är på besök igen och nu börjar han vänja sig vid mitt ständigt fotograferande och mixtrande med kameran. Han är gärna med men behöver inte komma fram och undra vad jag håller på med. Ligger och sover medan det klickar ovanför huvudet. Precis som hästarna som också vande sig vid kameran och inte brydde som om vad jag höll på med.

Storheten i att bli äldre

Vid middagsbordet berättade jag för min man att jag hade åkt över med en semla till min mamma eftersom det är fettisdagen. Jag kände mig nog trots allt lite duktig och snäll vilket han också fick höra. Klok som han är menade han att det är väl lite meningen med att bli äldre, att kunna vara generös både med sig själv och sin tid, sina resurser och att finnas till för andra. Jamen precis, han har ju så rätt i det. Barnen är vuxna, utflugna och vi har i princip bara oss själva att ta hänsyn till. Och ja, vi försöker hjälpa båda unga och gamla i vår närhet. Tänk om åtminstone vi alla som inte är mitt i familje-och-barn-racet tillsammans kan komma överens om att vara lite mer generösa, lite mindre egocentriska och lite mer hjälpsamma. När jag ser mig omkring och även tittar tillbaka kan jag se äldre som är missunnsamma och nästan avundsjuka på sina vuxna barn. Nej, så vill inte jag bli.