Den moraliska kompassen

En bäver strax utanför bryggan.

En av fördelarna med att bli äldre, åtminstone för mig, är att jag litar på min moraliska kompass. Jag känner mig trygg i mina beslut och värderingar som rör moral och etik. Om handlingar, händelser, beslut, inbjudningar, anställningar  och vid många andra tillfällen. Att veta när rätt att rätt och när fel är fel. När jag var yngre var jag mer osäker och funderade kanske mer på vad andra skulle tycka eller om jag tänkte fel.  Under årens lopp har jag också vid flera tillfällen fått bekräftelse på att kompassen är riktigt inställd, att den visar rätt. Det är en tacksam känsla att kunna vila i en trygghet att förnuft och känsla är sammanlänkade. Dagens tanke. Med de lite allvarsamma funderingarna önskar jag er alla där ute en fantastisk helg!

En ny värld

Kanske är det mitt något dystra sinne som känner att världen och resor har blivit mer otillgängliga och innerst inne mer oacceptabla. Jag har just skjutsat Elisabeth till Arlanda eftersom hennes semester är slut och arbetet i Tyskland väntar. Ett stråk av sorg och betänksamhet infinner sig. Utan tvekan har vi levt över våra tillgångar utan att ta hänsyn till vår värld, vår planet. Hon har inte köpt ett enda klädesplagg under semestern och ilsket bannat mig när jag har velat ge henne någonting som är nyligen inhandlat. Hon arbetar med tillverkning och uppbyggnad av batterifabriker inom bilindustrin. Kanske den nya världen? Hon lever som hon lär och är ett föredöme av av återbruk och vintage. Här smashing i mina härliga silkiga Kenzobyxor från 90-talet, min gamla Diorväska från tidigt 80-tal, sin farmors svarta bankkavaj och mina inte så gamla skor från Cos. Långbent och svårfångad med hästsvansen på svaj. Saknar!!!

Målsättning

Hur kan det vara så svårt? För mig är det nästan en omöjlighet att fotografera människor. Den som ställer upp framför min kamera måste vara tålmodig med mig eller också totalt fullständigt omedveten om vad som pågår. Jag har som målsättning att bli bättre på porträtt och att föreviga mina närmaste. Kanske märks det att jag blir nervös och osäker när jag skall fotografera folk i min omgivning. Snälla, hjälp mig och ställ upp framför min kamera. De här bilderna som jag har tagit på Elisabeth tycker jag om. Okonstlat och naturligt. Åh, vad jag saknar min flyttfågel som arbetar i Tyskland.

Avsaknad av ställtid

Morgonen var osedvanligt vacker och stillsam. Det stora fartyget gled långsamt förbi tillsammans med ett dovt rytmiskt motorbuller som numera är välbekant för mig. Det tidiga morgonljuset ger en tillvaro utan konturer. Lite som arbetslivet nu. Med dunjackan svept omkring pyjamasen studerar jag sjöfåglarna som har kommit tillbaka nu när isen har släppt. Fåglarna och fartyget sjunger tillsammans långsamhetens lov.

Mina arbetsdagar är långsamma men intensivare än vanligt. Det är en märlig paradox. Jag saknar ställtid och tid för eftertanke. Att färdas långsamt mellan platser och möten. Tid att ställa om. Kanske bäst att omforma arbetsdagarna som numera är så annorlunda. Ge utrymme för mellantid.

Thank God it’s friday

Tack- förlåt. Tittar på Lahle som besöker Skavlan på TV. De orden tillsammans med ”hjälp” präntades in hos mig när jag var på konfirmationsläger och det var länge sedan, riktigt länge sedan. Det är inte svårare än så men de här tre orden ”tack” som i tacksamhet, ”förlåt” för att vi alla gör fel ibland och ”hjälp” för att vi behöver be om hjälp då och då.

Djupa tankar som kommer fram när jag nyss har suttit nere vid vattnet vid magisk solnedgången. Trevig helg!

En dag, ett ögonblick

Hon kommer åkande på sin elscooter där på cykelbanan. Absolut inte ung. Det är leendet jag lägger märke till. Hon strålar och därtill stråhatt och rosa läppar. Inte förgrämd, olycklig och beklagande som så många andra, både äldre och yngre. Målbild.

Att kanske säga hej då till farfars chiffonjé

Min farfar gick bort när jag var liten och jag har bara vaga minnen från den tiden. Märkligt nog kommer jag ihåg chiffonjén som fanns i hans lägenhet på ålderdomshemmet som det hette då. Chiffonjén kom från hans föräldrahem så den måste vara från slutet av 1800-talet. Både min bror och jag var fascinerade av den stora möbeln och vi fantiserade om det kanske fanns något lönnfack gömt i dess mystiska inre.

Tydligen var det så att kring sekelskiftet var en chiffonjé dåtidens innemöbel och lite av en statusmarkör. Med tiden kom den att pryda vardagsrummet hos mina föräldrar tillsammans med möbler från NK och Carl Malmsten. När mamma flyttade till lägenhet hamnade den i vår stora villa som vi bodde i då och därefter undanställd på en loge under några år. När vi flyttade till lägenheten fick den komma in i vardagsrummen och sedan dess har mina känslor för den gamla möbeln varit blandade. Den är nog helt enkelt för stor och mörk här hemma och jag vill inte släpa runt på så tungt bagage i livet längre. Av någon anledning har den dessutom dragit till sig alldeles för många småprylar och fungerat som en alldeles för bra avställningsyta.

I lådorna har jag fortfarande gamla minnen och saker som är betydelsefulla. Vet ni vad de här små glashusen har används till?

Min pappa var byggnadskonstruktör och i början av hans karriär fanns ritningsställ och stora bordsskivor fyllda med arkitekt- och konstruktionsritningar på hans arbetsrum. Travar med ritningsrullar kommer jag också ihåg och cigarröken låg tät (usch) i arbetsrummen! Ja, det är tyngder som ställdes på ritningarna för att de inte skulle rulla ihop sig! Älskar de här små husen som är ett kärt minne av pappa och från och med nu får minnen och arvegods helt enkelt ta mindre plats precis som de här.

Kära chiffonjé, nu får vi se hur ditt öde blir. Storpudeln Tore är på besök igen och nu börjar han vänja sig vid mitt ständigt fotograferande och mixtrande med kameran. Han är gärna med men behöver inte komma fram och undra vad jag håller på med. Ligger och sover medan det klickar ovanför huvudet. Precis som hästarna som också vande sig vid kameran och inte brydde som om vad jag höll på med.

Storheten i att bli äldre

Vid middagsbordet berättade jag för min man att jag hade åkt över med en semla till min mamma eftersom det är fettisdagen. Jag kände mig nog trots allt lite duktig och snäll vilket han också fick höra. Klok som han är menade han att det är väl lite meningen med att bli äldre, att kunna vara generös både med sig själv och sin tid, sina resurser och att finnas till för andra. Jamen precis, han har ju så rätt i det. Barnen är vuxna, utflugna och vi har i princip bara oss själva att ta hänsyn till. Och ja, vi försöker hjälpa båda unga och gamla i vår närhet. Tänk om åtminstone vi alla som inte är mitt i familje-och-barn-racet tillsammans kan komma överens om att vara lite mer generösa, lite mindre egocentriska och lite mer hjälpsamma. När jag ser mig omkring och även tittar tillbaka kan jag se äldre som är missunnsamma och nästan avundsjuka på sina vuxna barn. Nej, så vill inte jag bli.

Tankar om tingen och om hållbarhet

Juvelorkidé, Ludisia discolor

På senaste tiden har jag haft anledning att fundera över hur vi förhåller oss till våra saker och ting, till det som finns i våra hem. Redan tidigare när jag arbetade som fastighetsmäklare förvånade det mig att det tycktes som det mest överskuggande problemet vid byte av bostad,  framför allt för den äldre generationen, var att göra sig av med möbler och prylar. Bara tanken att minska ner bohaget tycktes många gånger omöjliggöra flytt till ett mindre och mer praktiskt boende. Det blev tydligt att hälsa och ekonomi mestadels var underordnat tingens inneboende kraft och betydelse.

Kan det vara så att det inte är våra saker i sig som är orsaken till  svårigheten att minska ner och göra sig av med delar av bohaget utan kanske minnen och upplevelser förknippade med dem? Att en tid eller epok i livet är på väg att ta slut och att förändring stundar. Kanske blir det svårare med åren att skiljas från det som har följt med genom livet samtidigt som vänner och släktingar blir färre och färre?

Vi själva har flyttat flera gånger och oftast har jag helst bara velat göra mig av med det mesta av det vi har, det är få prylar och saker som jag håller nära mitt hjärta. Nobelservisen, ett par tre dussin glas, några speglar, lampor och vaser, klassiska Karinfotöljer, mormors sminkbord, växtkärlet Pallisad, trädgårdsdekorationer från Åhus glashytta, en spröjsad dörr från älskad sommarstuga, några smycken och väskor. Ja, det är ungefär det. Det jag kan sakna är platser, en oändlig utsikt mot horisonten, spegeldörrar, en vacker trapphall och livet med hästarna.

Det skall jag erkänna, jag har sparat en hel del saker.  Jag är sparsam eller eller kanske snarare snål när det kommer till det att handla det som bara är ting. Jag fantiserar om nya designmöbler och vintageklassiker men hemmet är trots det fyllt av relativt oälskade möbler, eller i alla fall möbler som jag inte känner någon känslomässig bindning till. Kanske vet jag med mig att jag är ombytlig och hellre förändrar med det jag har sparat. I den tidsandan som numera råder är jag dock nästan exemplarisk, konsumerar väldigt lite och sparsmakat. Kanske våra äldre inte borde vara så rädda att minska ner och göra sig av med bohaget, det är snarare att se som en välgärning i den tid vi lever i nu när någon annan med all säkerhet kommer att uppskatta det som inte är nyproducerat och förbrukar ändliga resurser från vårt jordklot.

 

Fredagen 2020-01-24

Det är svårt att känna glädje när körsbärsträden blommar i januari. På flera ställen runt min arbetsplats i centrala Stockholm har körsbärsträden slagit ut i blom redan nu. Tankarna går oundvikligen till global uppvärmning, förändrade ekosystem och ökade havsnivåer. Med dessa funderingar önskar jag TREVLIG HELG med önskan om mindre konsumtion och shopping! Omfamna tacksamt naturen!