En dag, ett ögonblick

Hon kommer åkande på sin elscooter där på cykelbanan. Absolut inte ung. Det är leendet jag lägger märke till. Hon strålar och därtill stråhatt och rosa läppar. Inte förgrämd, olycklig och beklagande som så många andra, både äldre och yngre. Målbild.

Att kanske säga hej då till farfars chiffonjé

Min farfar gick bort när jag var liten och jag har bara vaga minnen från den tiden. Märkligt nog kommer jag ihåg chiffonjén som fanns i hans lägenhet på ålderdomshemmet som det hette då. Chiffonjén kom från hans föräldrahem så den måste vara från slutet av 1800-talet. Både min bror och jag var fascinerade av den stora möbeln och vi fantiserade om det kanske fanns något lönnfack gömt i dess mystiska inre.

Tydligen var det så att kring sekelskiftet var en chiffonjé dåtidens innemöbel och lite av en statusmarkör. Med tiden kom den att pryda vardagsrummet hos mina föräldrar tillsammans med möbler från NK och Carl Malmsten. När mamma flyttade till lägenhet hamnade den i vår stora villa som vi bodde i då och därefter undanställd på en loge under några år. När vi flyttade till lägenheten fick den komma in i vardagsrummen och sedan dess har mina känslor för den gamla möbeln varit blandade. Den är nog helt enkelt för stor och mörk här hemma och jag vill inte släpa runt på så tungt bagage i livet längre. Av någon anledning har den dessutom dragit till sig alldeles för många småprylar och fungerat som en alldeles för bra avställningsyta.

I lådorna har jag fortfarande gamla minnen och saker som är betydelsefulla. Vet ni vad de här små glashusen har används till?

Min pappa var byggnadskonstruktör och i början av hans karriär fanns ritningsställ och stora bordsskivor fyllda med arkitekt- och konstruktionsritningar på hans arbetsrum. Travar med ritningsrullar kommer jag också ihåg och cigarröken låg tät (usch) i arbetsrummen! Ja, det är tyngder som ställdes på ritningarna för att de inte skulle rulla ihop sig! Älskar de här små husen som är ett kärt minne av pappa och från och med nu får minnen och arvegods helt enkelt ta mindre plats precis som de här.

Kära chiffonjé, nu får vi se hur ditt öde blir. Storpudeln Tore är på besök igen och nu börjar han vänja sig vid mitt ständigt fotograferande och mixtrande med kameran. Han är gärna med men behöver inte komma fram och undra vad jag håller på med. Ligger och sover medan det klickar ovanför huvudet. Precis som hästarna som också vande sig vid kameran och inte brydde som om vad jag höll på med.

Storheten i att bli äldre

Vid middagsbordet berättade jag för min man att jag hade åkt över med en semla till min mamma eftersom det är fettisdagen. Jag kände mig nog trots allt lite duktig och snäll vilket han också fick höra. Klok som han är menade han att det är väl lite meningen med att bli äldre, att kunna vara generös både med sig själv och sin tid, sina resurser och att finnas till för andra. Jamen precis, han har ju så rätt i det. Barnen är vuxna, utflugna och vi har i princip bara oss själva att ta hänsyn till. Och ja, vi försöker hjälpa båda unga och gamla i vår närhet. Tänk om åtminstone vi alla som inte är mitt i familje-och-barn-racet tillsammans kan komma överens om att vara lite mer generösa, lite mindre egocentriska och lite mer hjälpsamma. När jag ser mig omkring och även tittar tillbaka kan jag se äldre som är missunnsamma och nästan avundsjuka på sina vuxna barn. Nej, så vill inte jag bli.

Tankar om tingen och om hållbarhet

Juvelorkidé, Ludisia discolor

På senaste tiden har jag haft anledning att fundera över hur vi förhåller oss till våra saker och ting, till det som finns i våra hem. Redan tidigare när jag arbetade som fastighetsmäklare förvånade det mig att det tycktes som det mest överskuggande problemet vid byte av bostad,  framför allt för den äldre generationen, var att göra sig av med möbler och prylar. Bara tanken att minska ner bohaget tycktes många gånger omöjliggöra flytt till ett mindre och mer praktiskt boende. Det blev tydligt att hälsa och ekonomi mestadels var underordnat tingens inneboende kraft och betydelse.

Kan det vara så att det inte är våra saker i sig som är orsaken till  svårigheten att minska ner och göra sig av med delar av bohaget utan kanske minnen och upplevelser förknippade med dem? Att en tid eller epok i livet är på väg att ta slut och att förändring stundar. Kanske blir det svårare med åren att skiljas från det som har följt med genom livet samtidigt som vänner och släktingar blir färre och färre?

Vi själva har flyttat flera gånger och oftast har jag helst bara velat göra mig av med det mesta av det vi har, det är få prylar och saker som jag håller nära mitt hjärta. Nobelservisen, ett par tre dussin glas, några speglar, lampor och vaser, klassiska Karinfotöljer, mormors sminkbord, växtkärlet Pallisad, trädgårdsdekorationer från Åhus glashytta, en spröjsad dörr från älskad sommarstuga, några smycken och väskor. Ja, det är ungefär det. Det jag kan sakna är platser, en oändlig utsikt mot horisonten, spegeldörrar, en vacker trapphall och livet med hästarna.

Det skall jag erkänna, jag har sparat en hel del saker.  Jag är sparsam eller eller kanske snarare snål när det kommer till det att handla det som bara är ting. Jag fantiserar om nya designmöbler och vintageklassiker men hemmet är trots det fyllt av relativt oälskade möbler, eller i alla fall möbler som jag inte känner någon känslomässig bindning till. Kanske vet jag med mig att jag är ombytlig och hellre förändrar med det jag har sparat. I den tidsandan som numera råder är jag dock nästan exemplarisk, konsumerar väldigt lite och sparsmakat. Kanske våra äldre inte borde vara så rädda att minska ner och göra sig av med bohaget, det är snarare att se som en välgärning i den tid vi lever i nu när någon annan med all säkerhet kommer att uppskatta det som inte är nyproducerat och förbrukar ändliga resurser från vårt jordklot.

 

Fredagen 2020-01-24

Det är svårt att känna glädje när körsbärsträden blommar i januari. På flera ställen runt min arbetsplats i centrala Stockholm har körsbärsträden slagit ut i blom redan nu. Tankarna går oundvikligen till global uppvärmning, förändrade ekosystem och ökade havsnivåer. Med dessa funderingar önskar jag TREVLIG HELG med önskan om mindre konsumtion och shopping! Omfamna tacksamt naturen!

Är det fel att bara vara?

”Ingenting.” ”Men vad gör ni då egentligen?” ”Ingenting.”

Just nu funderar jag över varför semestrar tydligen måste vara fullspäckade med aktiviteter och upplevelser. Vi får frågor och kommentarer om vad vi egentligen gör, eller rättare sagt inte gör. Det tycks nästan provocerande med dagar utan aktiviteter och reellt innehåll.

Tydligen skall semester idag innehålla åtminstone yoga i Indien men helst vågsurfing, segling i Kroatien eller i alla fall cykling på Mallorca. Hur har det blivit så här? Måste vi fylla vår lediga tid med nya upplevelser och utmaningar än de som vårt dagliga arbete normal medför?

När jag är ledig vill jag vila både kroppen och huvudet. Jag vill bara sova, vila, samtala, läsa, reflekterar, fundera och träna efter bästa förmåga. Äta måttligt och sunt. Att anstränga mig i övermod och tänja på gränser är inte ledighet och semester för mig.
Är det så att vi även för oss själva försöker prestera på semester och ledig tid? Att vi kanske lurar oss själva att tro att innehåll och känslan av upplevelser är viktigare än känslan av att vila i sinnet. Att vi mäter vår lycka, och kanske den i andras ögon, med upplevelser och saker?

Agaveodling på Gran Canaria

Att finna sin boplats

 

Mina närmaste vänner får ofta finna sig i att jag lämnar bordet och springer ut med kameran. ”Titta, jag måste bara…” Några fågelholkar i sent eftermiddagsljus blev uppmärksammade denna gång. Ofta påminner jag mina nära och kära om livets små förunderligheter.

Min familj tillhör flyttfåglarnas släkte. Jag önskar innerligt att flera familjemedlemmar finner sina nya boplatser till våren.

 

 

 

Ett Stockholmsfenomen eller ett symtom av vår tid?

Jag vet inte om det beror på mig men plötsligt tycker jag att vuxna människor är väldigt högljudda runt omkring mig. Många gånger nästan skriker man till varandra utan att ta hänsyn till omgivningen. Har inte tänkt på det tidigare, funderar på om det är ett konsekvens av att alla kanske är konstant uppskruvade och mer stressade här i storstaden.

I går, tidig söndagsmorgon på badhuset, kommer två medelålders kvinnor in i bastun och högljutt samtalar om familjeproblem och tonåringar. Jag sitter bredvid och tar del av samtal om berusade tonåringar, körkortsproblematik och diverse diagnoser. Rösterna är höga och genomträngande med magstöd. Men hallå…. vi sitter i en bastu där i alla fall jag vill ha lung och ro och kanske tid för eftertanke. Jag känner mig som en riktig gnällspik men ber dem dämpa sig. De ber om ursäkt och fortsätter samtala i för den aktuella miljön med mer lämplig och dämpad ton.

Precis samma fenomen förra helgen på förmiddagen när jag besökte Slottsträdgården. En grupp väninnor (inga ungdomar direkt) har stämt träff och samtalar med höga röster när de tar sig runt genom växthusen. Utan att ta hänsyn till omgivningen vräker de sig fram mellan blomsterraderna under en ständigt pågående högljudd självcentrerad svada. Var har hänsyn och omtanke tagit vägen?

Den svåra konsten att vara snäll

Jag är alldeles för snäll för mitt eget bästa. Fixar och donar och ser till andra mer än mig själv. Bjuder på middagar, skjutsar hit och dit. När så andra tar mig för givet och förväntar sig stöd och hjälp utan att ge mig en chans att planera och vara delaktig i processen då blir jag riktigt trött. Än värre när andra i närheten ringer och beklagar sig och låter sin egen frustration gå ut över mig.  När samtalet är en monolog, inte en dialog. Är faktiskt trött på att känna mig som en soptunna för andras mentala skräp och osorterade ryggsäckar. Hädanefter kommer jag att välja min samvaro med de som ger mig kärlek, värme och omtänksamhet. Det kan vara så enkelt som ett hjärta i ett sms, en blomma som tack för middagen eller en uppriktig kram och några ärligt uppskattande ord. Som lyssnar på hur jag faktiskt mår och vilka önskningar, behov och drömmar jag har. Tack för idag!

Rosa tankar i oktober

Så här i början på oktober påminner jag mig själv om att stödja cancerfonden och kampanjen Rosa bandet där bidrag går till att bekämpar bröstcancer genom att finansiera cancerforskning, sprida kunskap om sjukdomen och driva opinion. Nu handlar jag rosamärkta varor, sätter in en slant och köper själva Rosa bandet. Varje år får ca 8 000 kvinnor bröstcancer och tyvärr ökar antalet insjuknande varje år, tack och lov blir prognosen bättre dock. Kom igen med ett bidrag!

Rosa favoriter fotograferade med mobilen:

1. Jag har precis upptäckt skönheten rosa Ringkrage. Vilken uttrycksfull blomma som jag försöker torka just nu.
2. Underbar bukett som inspirerar, fotograferad i Fältöversten idag. Rosa rosor, eterneller, ormbunkar, spirea, hortensia, vass mm.
3. Ljuvlig rosa skymningspromenad som lever kvar i minnet ännu efter flera dagar.
4. En rejäl vitamininjektion gav den här rosa bilen som var parkerad utanför kontoret häromdagen!