Vackra gamla speglar

Tänk så vackra gamla speglar är. Den mjukt böjda träramen, omsorgsfullt handmålad och det slipade glaset som följer spegels form. Spegeln med vit ram är närmare hundra år och sådant hantverk är svårt att finna idag. Den andra spegeln med sirlig tennram borde vara från 30- eller 40-talet. Båda speglarna kommer från mormor och morfars hem och jag minns var de var placerade. Minnen och klenoder som jag vårdar ömt. Av någon anledning hamnade de och finns de kvar hos mig kanske för att jag alltid har varit svag för just speglar.

Att finna sin boplats

 

Mina närmaste vänner får ofta finna sig i att jag lämnar bordet och springer ut med kameran. ”Titta, jag måste bara…” Några fågelholkar i sent eftermiddagsljus blev uppmärksammade denna gång. Ofta påminner jag mina nära och kära om livets små förunderligheter.

Min familj tillhör flyttfåglarnas släkte. Jag önskar innerligt att flera familjemedlemmar finner sina nya boplatser till våren.

 

 

 

Adventsblommor och linslusen

Godmorgon december och första advent! Solen skiner och det känns hoppfullt. Inga ljusstakar och stjärnor är framtagna ännu men blommor och skatter från skogen är på plats. Innan snön förvandlad den gråaste november till stjärnglitter fick jag en fin skogspromenad med son och hund. Grenar med mossa och lav fick göra vita amaryllis sällskap tillsammans med glesa tallvippor från ett nedfallet träd. Älskar tall! Någon vit fluffig var väldigt nyfiken när jag tog fram kameran och han dök upp lite överallt.

Kuddmossa och vita amaryllisknoppar och så jag där i skogen med älsklingen Tore som är en storpudel. Mässingsljusstakarna är klassiker från Skultuna. Jag minns att min pappa fick den ena i julgåva och det måste ha varit minst 30 år sedan. Jag fick den och inhandlade en till.

Bilden är suddig men jag är så förtjust i mina renskinnsarmband. Omsorgsfullt tillverkade med handens kraft. Det svarta fann jag på en julmarknad för ett par veckor sedan. Och så älskad son och hund i skogen. Vilken härlig promenad vi hade. Stunder att spara.

Några gröna minnesvärda moments från mobilen

Vi vandrade ner tillsammans genom Humlegården i söndags. Det tillhör inte vanligheterna att jag går på stan med min dotter som sällskap. Hon är flyttfågeln som ständigt är på väg. Nu bor hon i Göteborg efter ett par år utomlands och en sejour i Dalarna. När hon var ett år flyttade familjen från de just de här kvarteren till Tyskland, hon kanske har det i blodet. Våra barn fick medvetet internationella namn, Elisabeth och Oscar, och märkligt nog blev det så, två globetrotters, eller också är det bara en konsekvens av vår tid. Hur många gånger har jag inte gått här med barnen i barnvagn. Tanken svindlar, det var länge sedan. Är tacksam för några timmar tillsammans i välkända kvarter. Den skira grönskan, de breda grusgångarna och planteringarna är välbekanta.

På väg hem från arbetet genar jag genom skogsdungen. Marken är vit, som täckt av fluffig snö, det yr i luften. Eller som vit rök som lägger sig i sänkor och håligheter. Det är fröställningar från aspar som förvandlar landskapet till vinter. Lite magisk måndagkväll.

Två dahliaplantor börjar anta gigantiska proportioner i vardagsrummet. Risken för nattfrost borde vara över, dags att plantera ut i stora pilkorgar. Jag har fått knölarna av Marianne. Fina underbara sprudlande Marianne som jag lärde känna när hon köpte och sålde bostad via mig som mäklare. Hon introducerade mig till silversmidet och tack vare henne blev jag kvar där i härliga onsdagsgruppen. En ynnest.

Som sommar, vilken påskhelg!

Vilken påskhelg! Solen skiner och det är varmt, varmt. Igår låg vi på klippor vid vattnet och kisade mot solen och idag träff med släkten och besök på kyrkogården med mamma. Där blommade den allra vackraste vita magnolian. Sedan satt vi vid vattnet igen och pratade om windsurfing som min bror och jag höll på med för länge sedan. Härliga gamla minnen, precis som det skall vara när man träffas!

När det är sonen som står bakom kameran

Varsågoda, idag bjuder jag på sonens bilder. Vi är båda intresserade av det visuella uttrycket och fotografering men vi har helt olika bildspråk. Jag tycker så mycket om hans lugna bilder i stram enhetlig stil. Långt ifrån mitt yvigare och färgstarka bildspråk som jag försöker tämja, dock utan vidare framgång.

Här har han fångat flickvännen Mathilda och deras storpudelvalp Tore som är 15 veckor. Tore älskar snö men han vet ju inget annat eftersom han bor i Umeå och är född i slutet av november. Som jag längtar till jag får träffa den lurviga och mjuka sötnosen igen. Det finns fler av Oscars bilder på Tore här.

Foto och redigering: Oscar Nilsson

Att ge en examenspresent och känna tacksamhet

Examenspresenterna skulle vara hållbara och kunna användas under många år. Till vår dotter föll valet på en silverfärgad Mulberryväska, en mindre clutch av modellen Darley. Hon valde bort den klassiska ingenjörsringen men konstaterade att väskans färger är desamma, guld och silver. Nu har hon börjat resan som civilingenjör i teknisk kemi med uppdrag för framtiden. Vår son har också har tagit examen, civilingenjör interaktionsdesign, men vill vänta med sin present. Jag anar att det lutar åt en designlampa till framtida boendet. En tid i livet är över och jag känner stor tacksamhet över att de har klarat sina utbildningar och så här långt funnit sina vägar in i yrkeslivet.

 

Att visa några ovisade bilder

Här står dottern med både scarf, vintagekavaj och åldrig Mulberryväska från mig. Tweedkavajen har 20 år på nacken och kommer från då så populära Laura Ashley. Jag älskar kavajen och använder den då och då men nu måste fodret bytas. Känner att jag är inne i en riktig period med återanvändning och att ta tillvara. Det är sällan jag får fotografera henne och inte någon annan i familjen heller men tillsammans med de här fina vintageprylarna gick det bra. Och förresten så vet ju ni som tittar in här ofta att jag oftast har med mig kameran i naturen eller allra helst i en vacker hästhage.

Loppisfynd och pappas practical joke

Att duka bordet tillhör ett av livets glädjeämnen. Oftast travar jag fram det jag har tänkt och ser om porslin och färger passar ihop. Det går fort, jag är inte den som håller på i evigheter. Snabbt skall det gå! Om jag fick önska skulle jag ha mer glas och porslin i skåpen men just nu är det fullt helt enkelt. Hoppas, hoppas att drömmen om ett fritidshus infrias snart så jag får ett kök till att fylla med finheter.

Det mesta är ärvt eller inhandlat på loppis. Jag måste berätta om vattenglasen med en isbit av glas i. De var pappas favoritglas för det var alltid någon gäst kring bordet som inte uppfattade att ”isbiten” satt fast i glaset och det gav alltid upphov till roliga samtal. Jag fortsätter i samma anda som pappa och roas av förvånade utrop kring middagsbordet! Glasen tillverkas forfarande och är handblåsta av Anders Wingård i hans glashytta i Baskemölla.

Vitvinsglasen, remmare, från Åseda glasbruk och den tvåfärgade karaffen av okänt ursprung är inhandlade hos en numera nedlagd antikhandel i Krokek utanför Norrköping. Pressglasassietterna är arvegods från min mormor. Jag har försökt hitta fler på loppis men inte lyckats hitta exakt lika. Det finns mängder av vackra assietter i pressat glas att fynda. De små vaserna i mässingshållare är nytillverkade och kommer från Skultuna mässingsbruk, både vas och skål i ett. De är en uppskattad gåva från vänner i vårt matlagningsgäng. Glasburkarna som är perfekta till pannacotta och bästa chokladmoussen är yoghurtbägare från Spanien. Återbruk när det är som bäst!

Nobel stämning på Grand Hôtel

Traditionsenligt bjuder jag min mamma till Grand Hôtel varje år för att dricka Afternoon Tea. Att det var Nobeldagen idag hade jag inte en tanke på när jag reserverade bord för fler veckor sedan. En praktfull julgran mötte oss i hotellfoajén där ljusen glittrade ikapp med tiaror och känningar i guldlamé. Rakryggade män i frack beströdda med glimmande medaljer och ordnar. Diskret internationellt sorl och förväntansfull stämning i luften. Gigantiska blomsteruppsättningar med hundratals röda amaryllisar och stiliga Stockholm slott på andra sidan Strömkajen. Det var minst satt en pampig inramning till vår Afternoon Tea en vanlig men ovanlig måndagseftermiddag.