Djur

Egentligen var det för mörkt för att fotografera men skymningen på isen var intagande och det går ju inte att motstå en glad pudel Tore och Oscars flickvän Mathilda som skall träna tillsammans. Tore är i princip omöjlig att fotografera, han är bara still en millisekund åt gången. Det bästa han vet är att springa. Här tror jag han har lite svårt att bestämma sig om han skall leka med bollen eller bara springa.

Nu bär det iväg. Det heter tydligen skijoring när man tolkar på skidor efter häst eller hund. ”Framåt, bra. Höger, bra” Det är fascinerande att höra samspelet mellan Tore och Matilda. Ibland vänder han på huvudet för att se om hon är med och fort går det.

Fler bilder och filmer på snyggingen Tore finns på Instagram under thor_is_a_poodle.

Till sist en spaning. Jag tror själva hundrasen pudel är på frammarsch. Från att tidigare haft kanske lite av en oförtjänt töntstämpel på grund av lejonklippningen är det dags för uppdatering. Det här är en sund hundras som dessutom är allergivänlig. Familjekär och lättlärd, fäller inte hår och ovanligt frisk. Kanske har den renrasiga pudeln kommit lite i skymundan av de till utseendet charmerande pudelkorsningarna som dessutom oftast är mer än dubbelt så dyra i inköp.

På vägen hem från stan har jag så länge jag kan minnas beundrat de vackra röda korna med den långa pannluggen som går i en stor idyllisk hage som sträcker sig ända upp mot vägen. Så många gånger jag har velat stanna och titta på nära håll, kanske fotografera. Det är nötkreaturrasen Highland cattle som härstammar från Scottland.

Det är lustigt det där men tack vare kameran så får jag ibland möjlighet att möta personer och uppleva miljöer som jag annars inte skulle komma till. När jag berättade för min vän Lisa, som bor i närheten av korna, att jag alltid har velat fotografera dem så ordnade hon ett möte med lantbrukaren Eric på Hagbyholms gård som hon lägligt nog känner lite grann. Så häromkvällen var vi där och fick besöka korna och vi fick även lära oss mycket om rasen som mestadels föds upp för köttet men även är bra för att hålla landskapet öppet. På gården här har rasen fötts upp under många år.

Jag kände mig ungefär lika ängslig i början som den här kon som gömde sig bakom trädet. Eric berättade att korna är mycket skygga och skulle ge sig iväg om inte han var med i hagen. Han pratade försiktigt med dem när vi kom in i hagen och när de kände igen hans röst tittade de bara på oss och stannade kvar i närheten även om de höll noga koll på oss.

På nära håll var verkligen korna gigantiska stora och med respektingivande horn. Vi fick lära oss att hornen växer hela tiden och ju större hornen är ju äldre är kon. Tjurar har ännu större horn, hur nu det är möjligt.

Pälsen är tjock och består av flera lager. Längst in finns ett isolerande ullager och än har inte korna tappat den raggiga vinterpälsen helt och hållet. Rasen är härdig och här går de utomhus hela året men har tillgång till vindskydd.

Försiktigt smög jag in bland träden och fotograferade kon som fridfullt låg och idisslade i skuggan. Hon iakttog mig vaksamt och jag såg att hon var beredd att resa sig upp och springa sin väg. Utan att jag ens tänkte på det började jag prata lugnande men henne, precis som med skygga hästar. Vilken underbar kväll det blev med ett ovanligt möte som jag är väldigt tacksam för.