Att fotografera familjen hackspett

Häromdagen under kvällspromenaden hörde jag ett fasligt kvittrande högt ovanför huvudet. Efter en stunds kisande uppåt ser jag flera hål uppe i trädstammen och plötsligt kommer en svart och rödvit hackspett flygande och sätter sig på en gren ovanför mig. Det är tydligt att jag inte är önskvärd. Då förstår jag att jag står precis nedanför ett fågelbo som döljer sig bakom hålet i trädstammen.

Tidigt i morse tog jag med mig kameran och promenerade tillbaka till trädet. Samma oroliga kvittrande och jag fick vänta en lång stund innan mamma hackspett med svart huvud vågade sig nära boet.

Tittut! Här kikar pappa hackspett ut från boet.

Väl hemma jämförde jag mina bilder med fågelbokens och ser att det är en familj Stor hackspett. De blir 23-26 cm och känns igen på den svarta teckningen som utgår från näbben och ut på var sida om huvudet och halsen. Hanen har röd nackfläck och honan har kolsvart hjässa. Både honan och hanen ruvar äggen och båda matar ungarna i ungefär tre veckor.

Var är Hacke på bilden nedan?

Vilken fin start jag fick på Nationaldagen som fortsatte med arbete i trädgården, fika med Lisa och en stund i solen på bryggan. Plockade också en bukett blommor som jag lämnade hos mamma.

Den välgörande pälsen

Jag låter handen långsamt glida över den vita smålockiga pälsen. Hans huvud blir tyngre och sjunker längre ner mot soffan. Min andning blir också djupare samtidigt som jag känner in pälsens struktur. Ett virrvarr av små egensinniga lockar tycks växa åt olika håll men den mjukare känslan är tydlig vid beröring medhårs. Jag vänder på på handen och låter lockarna glida under handryggen och förnimmelsen blir en annan. Handens insida, handflatan, är känsligare. Vi mår båda bra av den långsamma taktila beröringen. En stund av vilsam medveten närvaro, som om tiden sätts på paus för ett ögonblick. Våra djur fyller en viktig funktion för oss människor.

Tore är en alldeles underbar storpudel som vi har tagit hand om åt Oscar och Mathilda ett par dagar.

Besök hos Kolmstahöjdens Alpacka

I mellandagarna besökte vi Kolmstahöjdens Alpacka i Västerås för att göra en liten trivsam familjeaktivitet. Om vi ser lite frusna ut så var morgonen ovanligt kylig med minus 11 grader och en kalldimma som precis lättade när vi kom fram till gården som ligger på en höjd med fin utsikt över landskapet. Här kommer en riktig bildbomb från en härlig förmiddag.

Vi blev väl emottagna av Thomaz och Anne som driver den lilla gården med alpackor, får, höns och ankor. Ett nybyggt spa med bastu och pool finns också att boka. Vi fick lära oss mycket om djuren och det var roligt att få höra om de nio alpackornas olika små egenheter. Sockersöta bruna Valter med långa ögonfransar höll sig hela tiden i bakgrunden och lät sig bara matas utan handskar.

Alpackorna är försiktiga men samtidigt nyfikna och vi fick umgås med dem i vår egen takt. Vi matade dem med pellets och morötter och några alpackor kunde jag försiktigt klappa.

Röda Otto var sällskaplig och lät sig klias på halsen, pälsen var så silkesmjuk som den lenaste ull man kan tänka sig. Han höll sig framme hela tiden och ville inte gå miste om pellets och morötter. Alpackor föds upp endast för ullen och trivs i det svenska klimatet.

Vilken härlig förmiddag vi fick som avslutades med fika i gårdens lillstuga. Vi fick med oss hem en förpackning hönsägg i de vackraste av färger grönt, grått, beige, brunt och vitt.

GOTT NYTT ÅR 2022!

”Är du inte klar snart husse?”

Näst efter att bli kliad är springa det bästa han vet, helst fort och långt. Storpudeln Tore har en i princip outtröttlig energi och framför skidor eller cykel får han utlopp för åtminstone en del av den.

Här håller Oscar och Mathilda på att förbereda sig för en tur med cyklarna tillsammans med Tore på grusvägarna i skogen. Tore vet vad som skall hända och är uppspelt och förväntansfull. Sedan bär det iväg!

När jag bläddrade bland bilderna från i somras hittade jag de här. Som jag saknar alla tre som är tillbaka i norra Sverige nu.

A whiter shade of pale och en dröm

Fredag och dags att inleda helgen snart. Ikväll blir det middag på favoritrestaurangen och i morgon besök på islandshästtävling. Jag har inte varit på en tävling på evigheter. Det känns nästan lite konstigt eftersom hästar och tävlingar var en stor del av mitt liv tidigare. Jag var till och med verksam och examinerad som sportdomare. Nåväl, var sak har sin tid i livet. Just nu längtar jag mest efter att bli hundägare. En mindre storlek av storpudeln Tore är min dröm men det får nog vänta ett tag till. Finns inget mysigare än att dra händerna genom det vita krullet. Perfekt med en hundras som inte fäller hår, luktar hund och är allergivänlig. Kanske får jag ett busigt yrväder till sällskap idag när fredagsbuketten skall plockas och båda i favoritfärgen vitt! Trevlig helg!

På stranden med de bästa

Precis så här är det när vi träffas. Glädje och full fart framåt. Jag har precis kommit hem från Skåne efter att ha besökt min fina barndomsvän. Här är hon och hennes hund Flisan på stranden. Härliga Flisan är en korthårig Collie. Pälsen är trefärgad och färgen heter Blue merle.

Det är något speciellt med sandstränder och det finns många fina i Skåne. Den här heter Mossbylund och ligger på sydkusten mellan Abbekås och Ystad.

Att fotografera en pudel på isen

Egentligen var det för mörkt för att fotografera men skymningen på isen var intagande och det går ju inte att motstå en glad pudel Tore och Oscars flickvän Mathilda som skall träna tillsammans. Tore är i princip omöjlig att fotografera, han är bara still en millisekund åt gången. Det bästa han vet är att springa. Här tror jag han har lite svårt att bestämma sig om han skall leka med bollen eller bara springa.

Nu bär det iväg. Det heter tydligen skijoring när man tolkar på skidor efter häst eller hund. ”Framåt, bra. Höger, bra” Det är fascinerande att höra samspelet mellan Tore och Matilda. Ibland vänder han på huvudet för att se om hon är med och fort går det.

Fler bilder och filmer på snyggingen Tore finns på Instagram under thor_is_a_poodle.

Till sist en spaning. Jag tror själva hundrasen pudel är på frammarsch. Från att tidigare haft kanske lite av en oförtjänt töntstämpel på grund av lejonklippningen är det dags för uppdatering. Det här är en sund hundras som dessutom är allergivänlig. Familjekär och lättlärd, fäller inte hår och ovanligt frisk. Kanske har den renrasiga pudeln kommit lite i skymundan av de till utseendet charmerande pudelkorsningarna som dessutom oftast är mer än dubbelt så dyra i inköp.

Att klippa en pudel

Egentligen är jag lite allergisk mot hundar men tillsammans med Tore som är en storpudel märker jag inget av det. Till och med mysiga våta pussar mitt i ansiktet går bra. Pudlar har en alldeles speciell päls som är mjuk och ullig utan underhår. De fäller inte som andra hundar utan måste istället klippas regelbundet. När han bor hemma hos oss finns inte ett spår av hundhår vilket är väldigt skönt. Rasen skall vara allergivänlig och det tycks fungera så för mig.

Ungefär en gång i månaden är det dags för klippning. Pudlar kan ha väldigt många olika frisyrer och den klassiska utställningsfrisyren, lejonklippningen, ser man inte så ofta nu för tiden. Från början användes hunden till jakt för att hämta fågel i vattnet och lejonklippningen var ett sätt att skydda bröstkorgen från det kalla vattnet.

Tore har en bekväm och lättskött klippning där pälsen är jämnkort och klipps enkelt med maskin. Många tror att han är en labradoodle, en korsning mellan pudel och labrador, men icke, här är det äkta vara!

En härlig söndagseftermiddag

Tore. Underbar och älskad av alla. Vilken lycka det är att följa Oscar och flickvännens storpudelvalp som har blivit tio månader nu. Att fotografera en kvicksilverpigg unghund var inte helt lätt och jag lyckades inte så bra med mina bilder. Här måste jag träna på kamerans inställningar helt klart.

Vilken härlig söndag det var. På helgen söker jag mig till lugnet ute i naturen. Det är som allra vackrast nu men jag har ändå svårt att njuta till fulla av hösten. Jag har inte riktigt förmågan att trycka bort tankarna om att mörkret och vintern är i antågande.

Oscar lyckades bättre med bilderna och jag mutade Tore med några godbitar. Jag har ingen tidigare erfarenhet av just pudlar men jag älskar redan deras intelligens och lättlärdhet. De kan vara lite smarta och luriga också och jag förstår precis var uttrycket ”att göra en pudel” kommer ifrån.

Det sitter i generna

Det här är Tore som är en storpudelvalp. Det finns mycket att upptäcka när man bara är sju månader. Vatten till exempel är jätteroligt och speciellt vågor och svall. Han badar gärna och är duktig på att hämta pinnar ur vattnet. Pudeln användes vid jakt för att apportera sjöfågel och den klassiska lejonklippningen sägs komma från att hålla den främre den av kroppen och tassarna varma. Kanske sitter det där med vatten i generna, tror nästan det, för Tore är ingen badkruka. Husse och matte är Oscar och Mathilda som är på besök.