Jag ler för mig själv när jag redigerar bilderna på den här sötnosen som är en riktig glädjespridare och full av energi. Tvista är en Bordercollie med lite inslag av Isländsk fårhund och hon är vänligheten själv. Säg inte ordet ”boll” och inte ens B-O-L-L, då vet man inte vad som händer. Härliga hund!
På vägen hem från stan har jag så länge jag kan minnas beundrat de vackra röda korna med den långa pannluggen som går i en stor idyllisk hage som sträcker sig ända upp mot vägen. Så många gånger jag har velat stanna och titta på nära håll, kanske fotografera. Det är nötkreaturrasen Highland cattle som härstammar från Scottland.
Det är lustigt det där men tack vare kameran så får jag ibland möjlighet att möta personer och uppleva miljöer som jag annars inte skulle komma till. När jag berättade för min vän Lisa, som bor i närheten av korna, att jag alltid har velat fotografera dem så ordnade hon ett möte med lantbrukaren Eric på Hagbyholms gård som hon lägligt nog känner lite grann. Så häromkvällen var vi där och fick besöka korna och vi fick även lära oss mycket om rasen som mestadels föds upp för köttet men även är bra för att hålla landskapet öppet. På gården här har rasen fötts upp under många år.
Jag kände mig ungefär lika ängslig i början som den här kon som gömde sig bakom trädet. Eric berättade att korna är mycket skygga och skulle ge sig iväg om inte han var med i hagen. Han pratade försiktigt med dem när vi kom in i hagen och när de kände igen hans röst tittade de bara på oss och stannade kvar i närheten även om de höll noga koll på oss.
På nära håll var verkligen korna gigantiska stora och med respektingivande horn. Vi fick lära oss att hornen växer hela tiden och ju större hornen är ju äldre är kon. Tjurar har ännu större horn, hur nu det är möjligt.
Pälsen är tjock och består av flera lager. Längst in finns ett isolerande ullager och än har inte korna tappat den raggiga vinterpälsen helt och hållet. Rasen är härdig och här går de utomhus hela året men har tillgång till vindskydd.
Försiktigt smög jag in bland träden och fotograferade kon som fridfullt låg och idisslade i skuggan. Hon iakttog mig vaksamt och jag såg att hon var beredd att resa sig upp och springa sin väg. Utan att jag ens tänkte på det började jag prata lugnande men henne, precis som med skygga hästar. Vilken underbar kväll det blev med ett ovanligt möte som jag är väldigt tacksam för.
Härlig promenad idag bland tallarna i skogen på andra sidan dalen. Krispig syremättad luft och den där speciella doften av jord och barr. Fåglar som kvittrar och dessutom trevligt sällskap. Nej, det är inte bara en känsla att det är välgörande. Nyligen publicerades forskning från University of Illinois som förklarar varför vi mår bra av att vistas i skogen. Finns att läsa om här.
Här är Luna, en sjumånaders jaktgolden, full av energi och med snälla bruna ögon och silkesmjuk guldglänsande päls. Nästan helt omöjlig att fotografera utom när matte Susanne sitter bredvid.
Ett riktigt vitaminpiller är det att ha sällskap av en alert och glad hund som springer fram och tillbaka. Hon kunde inte alls förstå varför jag skulle stanna och fotografera ibland. Stå stilla liksom, vad är det för mening med det?
Så duktig varje gång när matte ropade och kallade in, kom alltid springande som ett skott.
Jag har den allra vackraste utsikten från köksfönstret just nu. Våra sommarvänner är tillbaka i hagen mitt emot. Alldeles intill oss ligger Kungsbyns Djurpark. Deras hästar, två åsnor och en sysslolös bagge har flyttat till sin sommarhage nu. På morgonen ligger de oftast och sover precis i gläntan mitt emot oss. Sagolikt vackert!
Skönt att klia sig mot det nedfallna trädet tycker både baggen och ponnyn!
Nu har det hänt igen.
Elisabeth har bett mig fotografera henne och Loftur.
Hon är tålmodig och låter mig hålla på med inställningarna på kameran.
Loftur ställer upp – som vanligt.
Jag har märkt att han tycker om att bli fotograferad, ställer ofta upp sig och står stilla. Ja, det är klart, han tycker ju om att få vara viktig och betydelsefull, få vara i centrum. Och det är man ju framför kameran.
Elisabeth konstaterar krasst när hon tittar på bilderna att jag tar bättre bilder nu än för ett år sedan! Stora ord! Man tackar!
Ibland har man tur.
Vi bor grannar med en djurpark där Elisabeth arbetar ibland. Tog med mig kameran dit i söndags och fick följa med in till lemurerna som precis har kommit. Inte riktigt än, men snart, är även den avdelningen öppen för alla besökare.
Vilka söta små rackare! Pigga, nyfikna, snälla.
Made my day!
Bland legiuanerna vandrar besökarna fritt, det gäller att se upp!
Det som är fint med Kungsbyn är att alla kommer så nära djuren och ormarna förevisas vid speciella ormvisningar. Lite läskigt även om jag inte har ormskräck!
Vid traktortur genom parken kommer man nära bl a visenter och kronhjortar. Får, getter och många andra djur finns också att se.
eller att sitta och prata med en total främling om fladdrande öron
Häromdagen åkte jag tåg.
Det händer inte så ofta tyvärr.
Plötsligt kommer det in en liten man med en stor hund som efter lite om och men lyckades hoppa upp på sätet mitt emot mig. Satt så fint på handduken som mannen hade brett ut.
Ja, jag hade satt mig i djurvagnen.
Hon hette Doris berättade han.
Sedan satt vi och pratade om hur öronen rör sig på våra djur. Fladdrar på hundar och vippar på hästar.
Det är märkligt hur tiden liksom kan stanna till och det korta mötet och samtalet med en främling kan dröja sig kvar i minnet som något speciellt.
Det har varit mycket snö några dagar men nu är det plusgrader. Gårdskatten Rumla har det i alla fall lite lyxigt med egen skottad gång till sin lucka till stallet.
Rumla har full koll och bevakning på gårdsplanen. Oavsett vilken tid jag kommer hem på dygnet kommer hon alltid och möter upp vid bilen.
