Att skapa ett smycke i silversmedjan

Med några mobilbilder från silversmedjan tänkte jag visa hur ett enkelt silversmycke blir till. Under flera år har jag gått på kurser hos Charlotte som har en välutrustad smedja där många vackra smycken skapas. Charlotte är proffs, har gesällbrev, och är silversmed på heltid sedan många år. Hon håller kurser och tillverkar de mest fantastiska smycken i silver, guld och ädelstenar, många är specialbeställningar som görs i samråd med kunden. Jag har bara kommit en liten bit på väg och gör helst smycken, gärna med infattade stenar.

Först sker en hel del tankearbete om hur själva smycket skall se ut. Om jag har bestämt mig för till exemplen en speciell blomma eller snäcka kollar jag upp hur den verkligen ser ut, googlar och tittar på bilder. Sedan ritar jag upp min idé på papper och för över till silverplåten. Silverplåt finns färdig i olika tjocklekar, här vill jag minnas att jag valde 1 mm vilket gör ett smycke av den här storleken stabilt och med en viss tyngd. När jag har sågat ut det blivande smycket värmer jag det med gasbrännaren för att göra silvret mjukare. Då blir det mörkt som på andra bilden och då kan jag slå in stämplar. Den första stämpeln visar tillverkningsåret, den andra orten och den tredje att det är silver dvs består av 925 tusendelar rent silver.

Silversmycket placeras på ett flackjärn när stämplarna slås på. I sista minuten, efter att de traditionella stämplarna var på plats, kom min dotter på att hon ville ha ett budskap på smycket så då var det dags att ta fram de små bokstavsstämplarna som bara är 1,5 mm höga. Riktigt pilligt att få dem på rätt plats.

Sedan är det dags att jämna till alla kanter och få bort repor med fil och därefter smärgelduk. Vid flera tillfällen polerar jag smycket vid slipmaskinen och det momentet glömde jag att dokumentera. Slipmaskinen är en stor respektingivande maskin som hanteras med försiktighet. Därefter måste jag slutgiltigt bestämma hur fyrklövern skall fästas på armbandet. Ibland har jag allt klart från början hur jag skall göra, ibland växer smycket fram efter hand. Jag tillverkar ringöglor i rätt storlek genom att vira silvertråd runt en metallstav. Därefter sågas de upp, alla på en gång, och vips har en jag en hel bunt små ringar i handen.

Nu skall två ringar lödas fast på baksidan, det är i dem jag kommer att fästa själva kedjan. På vänstra bilden finns en burk med flussmedel, det är något som penslas på delarna som skall lödas för att underlätta själva lödningen. Tråden är lod som tillförs och smälter ihop tillsammans med delarna under lödningen. Lod finns i olika varianter som smälter vid olika temperaturer och det gäller att välja rätt som passar just den lödningen som skall göras. Om t ex flera lödningar skall göras på ett smycke måste man oftast börja med ett hårdare lod så att den lödningen inte ”går upp” vid nästa lödning/moment. På den högra bilden har jag förberett för lödningen genom att hålla fast den lilla ringen med en tång. När materialet blir upphettad börjar alla delarna att flyta omkring så allt måste vara förankrat eller hållas fast så att säga.

Att löda är en hel vetenskap och jag har alltid tyckt att det är svårt. Det gäller att vara stadig på handen, snabb och ha känsla för temperatur och färgskiftningar i materialet. När lödningen är klar doppas smycket direkt i kallt vatten. Då lägger sig molekylerna snabbt tillrätta och smycket svalnar direkt. Då är det fult, svart och fullt av oxider som är smutsrester från lödningen. För att få bort det måste smycket koka upp i en lösning av citronsyra och vatten och därefter sjuda en bra stund. Det går inte att bearbeta ett smutsigt smycke så silversmide består ofta av ett växelarbete mellan lödning, syrakokning och smidning (bearbetning av materialet).

Här har jag tagit fram lås och kedja som jag köper färdigtillverkat. De sätts fast i smycket med två ringöglor och med hjälp av två plattänger. Oftast behöver länkarna i kedjan göras större med hjälp av en syl för att ringarna skall få plats. Helst skall ringarna också lödas så att det blir riktigt hållbart och då måste kokning i syralösning ske igen. Nu börjar smycket blir klart, bara ett moment kvar.

Som sista moment skall smycket poleras för att uppnå lyster och glans. Det kan göras på flera olika sätt men här använder jag en trumlare där smycket roterar tillsammans med små metallföremål och polermedel. Det är lite magiskt att efter ungefär en timme ta smyckena ur trumlaren för det är först då man ser det slutgiltiga bländande resultatet. Et voilá, ett armband runt dotterns handled.

Som ni ser är det ganska många moment innan ett så här enkelt smycke är klart. Önskar att fler personer skulle uppskatta det genuina i konsthantverk som resulterar i ett unikt föremål tillverkat med handens kraft och med hantverkarens egen känsla som signum. Ofta förvånansvärt lågt pris med tanke på arbetet bakom. Så här kommer en liten uppmaning från mig att gå till den lokala silversmeden eller keramikern nästa gång det är dags att köpa en gåva.

Mina drömmars taklampa

Det är en lång historia eller rättare sagt kärlekshistoria.

Långt innan taklampan Heracleum, designad av Bertjan Pot, började synas i inredningstidningarna hade jag förälskat mig i den strama men luftiga designen.  I det lantliga rödvita lilla huset med låg takhöjd fick mina drömmars lampa förbli just en dröm. Några år passerade och det är ju onekligen en bra test om kärleken består. I 60-talslägenheten skulle den passa mycket bättre. I höstas var beställningen gjord och vi åkte in till välsorterade Norrmalms el för att titta på utställningsexemplaret. Döm om min förvåning var själva lampstommen svart eller åtminstone väldigt mörkt grå. Nickel är för mig en metall i dov silvernyans. (Tycker mig ha ganska bra koll på olika metaller då jag håller på med silversmide)! Lampan avbeställdes och min dröm fick återigen förbli en dröm, ni vet en sån där dröm som man vaknar upp ur och känner sig besviken. Jag kunde trots allt inte släppa lampan och när jag läste att mörka träslag gör sig bra till detaljer i svart så gav jag kärleken en ny chans. Nu var det slut på velandet och Vålamagasinet strax utanför Uppsala hade ett utställningsexemplar till salu som jag kunde hämta direkt. Och ja, nu hänger den här med underbart milt ljus av 45 ledlampor. Några ord om Vålamagasinet också. Vilken inredningsbutik, helt fantastiskt vacker utställning, gigantiskt sortiment och hjälpsam personal. Nu är jag ingen storkonsument av inredning men här blir det fler besök.

Danskt hygge till ett innerligare och lyckligare liv

Min barndomsvän vill gärna åka gärna över till Köpenhamn när jag kommer ner till Skåne och inte mig emot. Numera ser vi bortom Ströget och senast besökte vi Designmuseum Danmark. Ett innehållsrikt museum med allt från nutida design till danska designklassiker. I museishoppen, även den välfylld, hittade jag de här små intressanta böckerna som förklarar det nu så populära ordet hygge samt varför danskarna är ett av världens lyckligast folk. Inte konstigt att det är så mysigt i Köpenhamn trots att det är en storstad.

Hygge skulle jag vilja översätta till ”gemytlighet” eller kanske ”vänskaplig atmosfär”. Enligt författaren Meik Wiking som har skrivit ”The little book of Hygge, the danish way to live well” handlar hygge bland annat om:

Atmosfär genom till exempel att tända ljus, att ha bra belysning och att använda naturmaterial.
Njutning som en kopp thé, ett bakverk, några chokladpraliner men inte konsumtion i övermått.
Närvaro, att vara tillsammans utan störningar från till exempel mobiler.
Jämlikhet, att samvaron tillsammans är viktigare en den enskilda individen.
Tacksamhet för det som är bra just nu.
Välbefinnande genom en tänd brasa, mjuka kuddar, plädar, böcker, musik, snittblommor eller annat från naturen.
Samhörighet genom att vara tillsammans och skapa gemensamma minnen.
Harmoni genom frånvaro av konkurrens och skryt och genom att undvika drama. Lämna diskusionerna om politik till en annan gång.

I boken ges konkreta tips på att skapa ett liv med mer hygge och även tips månad för månad. Jag kan verkligen rekommendera de här båda böckerna som innehåller många tänkvärda och enkla tips till ett mer innerligt och lyckligt liv. Det behöver inte vara så komplicerat helt enkelt. Jag tänker ”fjällstuga” eller ”livet på landet”.

Mjuka organiska former och en grönskimrande sten

Onsdagskvällarna i silvermedjan är lika mycket umgänge med spännande samtalsämnen som silversmide. Det är högt i tak där alla för fram sin åsikt men även respekterar varandras. Här diskuteras allt från svenska akademins förehavanden till tv-serier, politik, resor, känslor, konst, förhållanden och relationer. Kanske är vi alla konstnärssjälar med brett känsloregister. Det goda samtalet är välgörande och jag är tacksam för dessa stunder.

Mitt senaste smycke är ett stilrent stelt armband med en infattad grönskimrande sten. Färgen växlar från grönt till blått och svart beroende på ljuset. Är osäker på stenens namn men vill minnas att den heter amazonit. Armbandet är lätt att bära och sitter skönt runt handleden. Formen påminner mig om Alvar Aaltos klassiska vas som är en stilförebild för mig.

Höstens vackra ekblad blev smycken

Inspirationen kommer oftast från naturen. Kanske för att jag finner mitt mentala vilrum där under höga susande trädkronor. Tystnaden, eller frånvaron av storstadens ljud, är viktig. Minnesbilder, ja just bilder, finns ofta kvar på näthinnan under lång tid. Hur en björkstam såg ut eller färgen på en blomma. Under hösten har jag studerat eklöv. Begrundat form, storlek, färg och struktur. Konstaterat att bladen från ett och samma träd oftast är liknande i formen medan de från ett annat träd kan ha en annan grundform.

Jag har försökt överföra den känslan i några silversmycken. Ådrorna har jag smidit i olika tekniker men är fortfarande inte helt nöjd med resultatet. Någon frågade mig om bladens flikar böjer åt olika håll. Ja, titta, sa jag och tog fram ett löv ur fickan. Överallt här hemma har det legat halvtorkade blad i olika färger. Jag läser att ekträdet, Quercus Robur, tidigare har spelat roll som religiös symbol i Europa och att svenska amiraler har fyra ekblad på uniformskragen. Trädet symboliserar stabilitet och styrka och kan bli flera hundra år. Förra året drev jag upp små ekar ur ekollen vilket är ett roligt höstpyssel. Bilder här. Hos Svenskt Tenn finns vackert ekblad i just tenn, här.

Organiska former x två

Jag fick tag i ett par överdelar från designsamarbetet mellan HM och William Morris, den engelske designern som är mest känd för ljuvliga blommiga tapeter och textilier.  Ibland har jag varit fundersam kring dessa designsamarbeten då jag mest tycker att de uppmuntrar till kortsiktig konsumtion. Dessutom ser jag sällan att kläderna används, precis som om det är själva ”köpet” som är det mest intressanta. Jag skall i alla fall motbevisa mig själv nu och verkligen använda min polo och mina toppar. Mönsterna och färgerna är verkligen extraordinära. Häromdagen besökte jag Millesgården och den fina utställningen om just William Morris. Millesgården måste vara Stockholms vackraste museum och nu när jag bor i närheten köpte jag ett årskort.

Organiska former har alltid tilltalat mig på både tyger och keramik. Samtidigt som vi sveps in i höstmörkret igen är det dags att kliva in i Charlottes smedja. Stämningen är varm och samtalsämnena är många. Höstens första smycke blev ett hängsmycke i form av ett eklöv. Jag sprider ut gröna eklöv både här hemma och i smedjan och konstaterar att alla löv är olika när jag sågar ut små löv till örhängen.

Väskor och andra vintagevänner

”Har du någon väska mamma?” Min dotter är hemma några dagar och jag vet vad frågan betyder. Jag har några äldre Mulberryväskor som har hängt med länge, de flesta mer än 20 år.

Jag tar fram en brun i krokopress. Skinnet är tjockt och blankt, inte en repa på just den här väskan. Plockar även fram en mörkbrun tweedkavaj som är jämngammal med dottern. Laura Ashley var på den tiden ett exklusivt märke av god kvalité. Burberry scarfen är nyare men kommer att hänga med länge.

Kavajen är lite stor över axlarna men hon får hon beröm av modeintresserade vänner. Så roligt när det som är sparat kommer till användning. Vintage är återbruk när det är som bäst. Väskor och accessoarer får kosta, i gengäld varar de hela livet, jag behöver inte följa den senaste trenden. Gammal kärlek rostar inte.

Keramik och skulptur på Gotland

Förutom att uppleva landskapet och den fantastiska naturen ville jag gärna besöka några konstnärer och keramiker. På norra Gotland utanför Slite finns Skulpturfabriken som är väl värt ett besök. Här finns Stins Lindholms design och skulpturer främst i betong. Visningsträdgården med de välkända betongbänkarna är stram och rogivande och här finns även en espressobar.

Utanför Burgsvik på södra Gotland har Jan Sandblom sin keramikverkstad. Hans specialitet är brukskeramik som är gjuten. Det ger ett formspråk med stramare karaktär och jag vet att de här muggarna är väldigt sköna i handen för de finns hemma hos min bror.

Åsa Lindströms karaktäristiska keramikmuggar med den breda guldkanten blev jag förälskad i redan för över tjugo år sedan. Mina är enfärgade i olika vita nyanser med pastellfärgad insida. Jag inser att jag har en smärre förmögenhet där hemma. Hade svårt att slita mig från den slående utställningen i butiken. Intill finns gotländska institutionen Hablingbo Crêperie som är omnämnt i White Guide men det blev inget besök för oss där.

Sista stoppet blev hos Fide Fajans där Ingela Karlsson skapar bruksföremål i milda pastellfärger och flätade delikata skålar. Muggarna är formdrejade och jag åkte därifrån med två vita. Egentligen är det köpstopp för mig eftersom jag redan har många olika koppar och muggar hemma från olika favoritkeramiker men jag inhandlade dessa med förevändningen att det är miljövänlig att ha en egen mugg på arbetet istället för att använda pappersmuggar.

Furillen, Gotland

Återigen är jag som förflyttad till en annan världsdel och en annan tid. Som någon ödelagd gruva i ett annat tidevarv. Det är ensamt, varmt, dammigt, torrt och solen lyser med obarmhärtig styrka.

Vi har kommit till Furilden, eller Furillen, som är en ö utanför Gotlands nordöstra kust. Här bedrevs ett stort kalkbruk fram till 70-talet men idag är det gamla bruket förvandlat till eventverksamhet och hotell och ägs av en entreprenör och tillika fotograf. Här har otaliga modefotograferingar och reklamfilmer spelats in under de senaste åren.

Och jag förstår varför, miljön är helt enastående. En unik kombination av industrimiljö förfinad och grovt tillrättalagd av Sveriges mest namnkunniga arkitekter och designers. Varje detalj är noggrant uttänkt såsom vaserna av obehandlat stål som sitter fast i de grånade teakborden. Vackert, funktionellt.

Hotell och restaurang har öppet under några få sommarveckor. Det finns även en eremitkoja i skogen att hyra för den som söker total avskildhet. På något sett rör jag mig andäktigt i miljön. Vill inte störa. Här råder ett lugn som är påfallande. Utsmyckningen består av torkade grenar från enebuskar förutom några strama solrosor. Det är avskalat, eteriskt, estetiskt. Tillbakadraget. Osannolikt, osvenskt, eller kanske egentligen som den svenska själen, och hit vill jag komma igen. Snart.

Blomman för dagen

IMG_5931

Att kombinera helt olika ting, idéer eller företeelser kan ofta resultera i något helt nytt. Silversmide är i mångt och mycket ett tankearbete där form, funktion och material måste fungera tillsammans. Jag hade en tanke att kunna bära en riktig blomma som smycke och kom på idén att göra en liten blomsterhållare som smycke. Den runda grunda silverskålen har några hål i botten i vilka jag har sytt fast blomman med ett par stygn. Jag kallar smycket Blomman för dagen. Under den riktiga blomman bildar de små hålen ett mönster av en stiliserad blomma med små pistiller av 18 k guldkulor. Skålen sitter löst på själva armbandet och kan bytas ut till något annat. Nu helg och himmelsfärd. Jag måste ut och njuta av alla underbara blommor!

TREVLIG HELG!

IMG_5915

IMG_5932

IMG_5887