Vinter, vita vidder och ett tack

Jag kikar igenom årets bilder och rensar. Det är tydligt att pandemin även har satt spår i fotograferandet. Det är mestadels samma miljöer som återkommer i motiven och jag har inte lämnat huset och trädgården lika ofta som förr. Det kan kanske också vara för att jag trivs så bra hemma helt enkelt.

Så här när året går mot sitt slut måste jag tacka alla er som kikar in här och ni är faktiskt ganska många. Tack! Tack för fina ord, mail och feedback om det ena och andra. Tack!

Morgonen för ett par dagar sedan var ovanligt vacker och vi satt i bilen för att samlas för en familjeaktivitet en bit bort. Här är allén som leder till Sörby Gård en bit utanför Västerås. För tio år sedan hade vi våra hästar uppstallade här på den prydliga gården. En gång tappade vi vår ganska ystra tävlingshäst och han sprang iväg genom allén men lugnade sig som tur var efter en stund och lät sig infångas.

Det är gott om rådjur här omkring och man får vara försiktig när det ljusnar och i skymningen. Byggnaden på bilden längst ner brukar jag cykla förbi på mina turer och jag undrar vad den har använts till. Älskar gamla röda tegelbyggnader, gäckar alltid min fantasi. Landskapet här är omväxlande med både skog och böljande vidder, det är vackert och speciellt när det är inbäddat i snö och frost.

God morgon lördag och bilder från växthuset

Tanken var att växthuset skulle vara färdigt i somras men tre månaders leveransförsening gjorde att det äntligen blev uppfört och klart nu, precis innan vintern. Markarbeten och färdigställande runt själva växthuset får vänta till sommaren. Vi behöver även se över tomten och anlägga några grusgångar. Det blir lerigt i gräset när vi trampar för mycket runt huset och fram och tillbaka från bilen.

Det år lustigt men i våra gömmor fanns i princip allt för att få till bord, stolar och annan inredning. Jag har grävt fram ljuskrona, ljusslinga, krukor, korgar och till och med ett par svarta gamla ljusstakar från Upsala Ekeby. De är redan spräckta och lagade så de får pryda hyllan i västhuset tills vidare. Det som nu saknas är en vilstol och ett bord eller arbetsbänk utmed norra kortsidan. Tänker något som rymmer förvaringslådor under själva bänken.

Växthuset kommer mest användas som skyddad uteplats för umgänge, några större odlingar blir det inte tal om men en vinranka vore roligt. I eftermiddag kommer ett par vänner och vi skall binda adventskransar och dricka glögg. Äntligen ett efterlängtat växthus! Så mysigt, synd bara att det är sju minusgrader ute, burr. Jag hör att isskärvor klingar ute på Mälaren och nu skall jag ta med mig kameran och se hur det ser ut nere vid vattnet. God Morgon!

En ateljé, längtans blommor och ett gammalt bord

Några blandade bilder från de senaste dagarna och en reflektion över att det man längtat efter helt plötsligt kan bli verklighet. Jag har längtat både efter en trädgård där jag kan gå ut och plocka blommor samt en liten ateljé. Trädgården och blommorna finns där nu och ateljén som vi kallar den är egentligen ett litet hus som består av ett gästrum. Förra helgen kom en helglasad dubbeldörr in på gaveln som vetter mot vattnet.

På hästgården kunde jag visserligen gå ut i hagarna och plocka ängsblommor men här planterade jag direkt två perenner som är mina favoriter. Den vita klematisen Paul Farges fick en tuff start i april då den nästan frös sönder men nu blommar den så fint. Jag älskar de vita skyarna av små stjärnlika blommor som är vackra i buketter. Rådjuren eller rättare sagt kronhjortarna har låtit bli den men de tog malvan som jag planterade intill. Vi har tre vackra men hungriga dovhjortar som springer runt i området. De är nästan alldeles vita och jag har lite blandade känslor inför dem. Häromdagen stod de som tre ståtliga statyer uppe på en höjd i en nyanlagd trädgård bland prydnadsgräs intill en modern pergola.

En annan skönhet som jag har längtat efter i trädgården är höstsilveraxet Brunette. De långa silverglänsande spirorna doftar förföriskt av smultron och som alltid är jag förtjust i vita blommor. Nu har jag planterat fler runt soluret och lavendeln har fått flytta på sig.

Ett gammalt bord med vackra ben lämnade förra ägaren kvar. Det har stått ute men har nu fått flytta in på terassen för att torka upp för att så småningom målas om. Höstbestyr.

Utflykt till Nacka Byggnadsvård

En lunchutflykt till härliga Nacka Byggnadsvård avrundande arbetsveckan innan en ännu intensivare helg tog vid. Mer om helgen senare. Vi hittade en passande fönsterbåge men glasade pardörrar som stämde i storlek åkte vi hem utan. Nacka byggnadsvård strax sydöst om Stockholm är verkligen ett eldorado för den som söker byggnadsdelar, både äldre och nytillverkade. Det är nästan som att besöka ett museum men skillnaden är att allt är till salu. Jag önskade mig nästan ett sekelskifteshus igen som vi hade tidigare men är så nöjd med min efterlängtade furudröm som behöver lite kärlek och kompletteringar.

Favoriter sedan länge i bokhyllan

Hem, hus, bostäder. Människor och boplatser. Jag har alltid varit intresserad, kanske fascinerad, av just dessa två grundpelare i livet. Med tiden som fastighetsmäklare blev mötet med människorna mer intressant än själva bostäderna men intresset för olika typer av hem och bostäder har bestått. Jag dammar av gamla vackra och innehållsrika böcker i bokhyllan. Om man skall leta efter en bok så är det faktaspäckade ”Så byggdes husen 1880-1980” av Cecilia Björk m fl författare. Intressant och detaljerat om flerbostadshus och dess olika byggnadsstilar genom tiderna. Det finns även en nyare och kompletterad upplaga. Ett boktips.

Sveriges bästa café

Läget är minst sagt undanskymt i ett bostadsområde utan genomfartstrafik och affärer. Sveriges bästa café, i alla fall enligt White Guide 2019-2020, heter Artisan Fosch Pâtisserie och ligger i Starrbäcksängen bakom Valhallavägen och Musikhögskolan i Stockholm. Här finns fantastiska bakelser och bröd med fransk touche, gudomligt goda sallader och prisvärda smörgåsar på härligt surdegsbröd. Rekommenderas varmt! Jag har turen och arbetar i närheten och idag köpte jag lunchmackan här. Serveringen intill är belägen i ett ljust atriumrum men jag kunde inte fotografera där eftersom det var alldeles fullsatt kring lunchtid.

Området kring caféet är intressant och var tidigare militärt övningsområde men mellan åren 1990 och 1992 uppfördes här ett nytt bostads- och parkområde efter ritningar av Nyréns arkitektkontor. Byggnaderna är nästan monumentala och utgår i cirkelform med parken i mitten. I sydväst står Svea torn som ritades av ÅWL Arkitekter och blev inflyttningsklart 2007. Det sexton våningar höga huset har blivit lite av ett landmärke i stadsdelen. Jag uppskattar arkitekturen här som för mig är en uppdaterad version av funktionalismen.

Fredagskänsla extra allt

I kvarteren där jag arbetar nu är det lite mer av allting kan man säga. Extra allt. Det mesta är större så som blomsterbuketterna, solglasögonen, frisyrerna, smyckena, bilarna, kvarteren och husen. Något eller några är mindre och det är hundarna. Den klassiska bilden av Östermalm med välfriserade äldre damer promenerandes med en liten hund stämmer ganska väl. Och jag älskar det, det är lugnt och ordningsamt, inte så myllrande som i andra mer trendiga delar av innerstaden. De flesta husen är från slutet av 1800-talet men de jag uppskattar mest är de med släta fasader och stram återhållsam dekor. Swedish grace eller 1920-talsklassicism som känns igen på avskalad arkitektur och geometriska former. Som nyförälskad blickar jag upp mot de vackra fasaderna och blomsterbuketterna får mitt hjärta att slå snabbare men stannar vid ögongodis än så länge. Trevlig helg önskar jag er!

Kopparlunden eller gamla Metallverken som man säger

Häromdagen tog jag en promenad i Kopparlunden i Västerås. Området har en central plats i stadens industrihistoria som startade i slutet av 1800-talet. Nordiska Metallaktiebolaget och ASEA haft stora industrilokaler här med bl a tillverkning av metalldelar, ammunition och generatorer. Åsa Linderborgs målande beskrivningar i boken Mig äger ingen om hennes pappa metallarbetaren har säkerligen gjort stort intryck på många. Flera av byggnaderna i området är typiska representanter för sin tids industriarkitektur och jag fascineras av detaljrikedomen. Byggnaderna är bevarade och renoverade och området är idag en populär stadsdel för konsult- och it-företag genom Västerås Science Park.

Jag har en förkärlek eller snarare en förundran och nyfikenhet inför gamla industrimiljöer. Fantasin sätts i rörelse och jag kan nästan se framför mig hur arbetarna slet, deras ansiktsuttryck och tunga steg i den smutsiga och grova miljön. Säkerligen tänkte man inte då på de vackra detaljerna och utsmyckningen på de tegelröda byggnaderna. Slitna skyltar och traverser mellan husen påminner om det som var.

När vi flyttade till Västerås arbetade jag här i området som på den tiden mest bestod av tomma industrilokaler med krossade rutor. Dock var det gamla huvudkontoret redan då välbevarat och jag har gått in och ut många gånger genom den här dörren ovan till höger. En ynnest att få arbeta i en så vacker miljö.

Jag är på väg till Kopparlundens Bageri som tillverkar stadens godaste bröd och bullar. Här ringlar kön lång alla dagar och på seneftermiddagen är oftast de goda kardemummabullarna slut. Bageriet har funnits länge och var nästan före sin tid med surdegsbakat bröd utan traditionell jäst. Det är värt en omväg strax utanför själva stadskärnan.

Furillen, Gotland

Återigen är jag som förflyttad till en annan världsdel och en annan tid. Som någon ödelagd gruva i ett annat tidevarv. Det är ensamt, varmt, dammigt, torrt och solen lyser med obarmhärtig styrka.

Vi har kommit till Furilden, eller Furillen, som är en ö utanför Gotlands nordöstra kust. Här bedrevs ett stort kalkbruk fram till 70-talet men idag är det gamla bruket förvandlat till eventverksamhet och hotell och ägs av en entreprenör och tillika fotograf. Här har otaliga modefotograferingar och reklamfilmer spelats in under de senaste åren.

Och jag förstår varför, miljön är helt enastående. En unik kombination av industrimiljö förfinad och grovt tillrättalagd av Sveriges mest namnkunniga arkitekter och designers. Varje detalj är noggrant uttänkt såsom vaserna av obehandlat stål som sitter fast i de grånade teakborden. Vackert, funktionellt.

Hotell och restaurang har öppet under några få sommarveckor. Det finns även en eremitkoja i skogen att hyra för den som söker total avskildhet. På något sett rör jag mig andäktigt i miljön. Vill inte störa. Här råder ett lugn som är påfallande. Utsmyckningen består av torkade grenar från enebuskar förutom några strama solrosor. Det är avskalat, eteriskt, estetiskt. Tillbakadraget. Osannolikt, osvenskt, eller kanske egentligen som den svenska själen, och hit vill jag komma igen. Snart.

Med känsla i Köpenhamn


                              

Som tur är vill min barndomsvän gärna åka över till Köpenhamn och så kör hon ganska fort också. Då blir det fel ibland och helt plötsligt hamnade vi i Österbro. Där får jag syn på några charmiga huslängor och jag ropar ”stanna bilen – det här måste jag titta närmare på”. Det är väl antagligen mitt fastighetsmäklarhjärta som klappar för olika typer av bostäder och jag älskar att strosa runt i olika bostadskvarter och titta på detaljer och känna atmosfären.

 


                              

Vi har hamnat i ett område som kallas för Kartoffelraekkerne och som är uppfört i slutet på 1800-talet. Här finns drygt 400 hus eller rättare sagt radhus byggda i räta rader med trädgårdar emellan, därav namnet ”Potatisraderna”. Bostadsområdet uppfördes av byggnadsföreningen för att bereda tjänliga bostäder till arbetarna under en tid när koleran härjade och avloppssystemet var undermåligt i stora delar av staden. På det här sättet försökte man skapa bättre hygieniska förutsättningar. Bostäderna blev för den tiden ganska kostsamma att bo i och mestadels var det bättre beställda hantverkare som blev hyresgäster. Idag är det ett synnerligen attraktivt och säreget bostadsområde i centrala Köpenhamn. Tur att vi körde fel!