Andas. Jag drar in den syremättade luften djupt ner i lungorna, känslan är välbekant. Dofter av jord, skog, äng, åker och insjövatten fyller mig med minnen. Doftminnen av lantluft som är lätt att andas. Längtar dit. Alltid.
Mannen kommer gående med en svart hund med snälla ögon. Han, mannen alltså, tittar undrande på mig när jag står mitt inne bland multnande solrosor i leran strax intill grusvägen. ”Jag bara fotograferar blommorna i motljuset, visst är dom vackra?” ”Det har jag inte tänkt på men när du säger det så.” Jag ser att han kisar i solljuset och blickar ut över de bruna fröställningarna från sommarens solrosor.
Sedan fortsätter vi att småprata mest om hunden som låter sig glatt klappas. Han är blandras, stor och svart. Fint möte.
Älskar dina lite poetiska inlägg. Du hanterar ordet så varsamt och vackert!
Ha en fin lördag!
Kram Lena
Tack för dina fina ord <3
Det gäller att ha ”de rätta ögonen” på sig annars missar man mycket som är vackert.
Vad som är kvar av sommarens solrosor i motljus till exempel. Fina bilder!
Trevlig helg!
Annika
Jag är tacksam för mina ”ögon”, jag tror du har sådana ögon också 🙂 Kram