Blå himmel, svarta stränder

Ett vykort från stranden på södra Teneriffa. Det är något speciellt med svarta lavastränder. Det grafiska uttrycket, när den svarta sanden möter det vita vågskummet, tilltalar mig. De runda stenarna skimrar som svarta diamanter i solen. Dessutom bildas färger som de kring en såpbubbla. Det är magiskt och vackert. Nästan ödesmättat. Mina tankar går till mötet med suggestiva Black beach på Island.

Jag har med mig några silversmycken med ädelstenar i havsblå toner. En nyckfull våg blöter ner både mig och smycken.

Det är nästa bara under semesterveckor som jag läser böcker. Har lite svårt att finna både ro och tid för det annars. De här böckerna har jag med mig den här gången. En synnerligen välblandad trave. Herr Ranelids uppsyn kan reta mig i tv-rutan men jag ville ge mannen en ärlig chans och se den här boken är en fantastisk, detaljrik, myllrande barndomsskildring.  Och My Feldts härliga bok går rakt in i hjärtat.

 

GOD JUL

Tittar bara in och önskar GOD JUL med en bild från det gångna året. Nu tillbringar vi några dagar på Teneriffa och idag är det riktigt blåsigt. Kanske kommer det några bilder härifrån inom kort. Just nu är det långsamheten lov som gäller. Vila, sova och att göra så lite som möjligt för ovanlighetens skull. En god och vilsam jul önskar jag er!

Chokladdoppad hallonkola

Det här är det godaste godiset jag någonsin har gjort tror jag. Helt ljuvlig mjuk hallonkola doppad i mörk choklad. Hallonsmaken är äkta och intensiv och är så god till mörk choklad. Bästa smakkombinationen! Men ett hett tips är att använda elektronisk termometer. Jag skall erkänna att jag först kokade kolan utan termometer och då kokade jag för länge så den blev mörk och stenhård. Tyvärr bara att slänga. Nästa gång använde jag termometer och kokade till 118 grader då blev den ganska mjuk men blev sedan lagom mjukhård vid förvaring i kylskåp. Ingen risk för tänderna alltså. Receptet kommer från Arla och keramikfatet från FAB Keramik.

Chokladdoppad hallonkola, ca 25 st

150 gram frysta hallon
1,5 dl vispgrädde (jag tog 36%ig)
2,5 dl strösocker
1 tsk pressad citronsaft
1 msk ljus sirap
150 gram mörk choklad att doppa kolorna i
1 msk frystorkade hallon

Koka upp hallonen och sila bort kärnorna genom en finmaskig sil. Lägg bakplåtspapper i en form ca 15×20 cm eller något mindre. Blanda hallonpurén med övriga ingredienser i en tjockbottnad kastrull och koka på medelvärme utan lock tills temperaturen är 123 grader eller smeten klarar kulprovet. Jag kokade till 118 grader. Häll upp i formen och låt svalna i kylskåp. Skär i bitar och doppa de kylskåpskalla bitarna i smält choklad och strö över frystorkade hallon. Njut!

Gårdagen var blå och känslosam

Avskedslunch med kär kollega och ett fång doftande blå hyacinter till henne. Vissa människor går rakt in i hjärtat och får ett eget litet utrymme där. Kanske handlar det om ärlighet, öppenhet och att våga visa sårbarhet. Att vara lika på vissa plan men ändå olika. Höll ett minimalt tal och kände mig ovanligt rörd med tårar i ögonen.

Kvällen tillbringades i Blå hallen där vår dotter tog emot sitt diplom efter avslutad civilingenjörsutbildning på KTH. De här högtiderna som passerar genom livet med barnen är alltid känslosamma. Hela registret där glädje, vemod och stolthet finns med. Förundran över var var åren tog vägen. Det känns som igår när jag släppte av en pirrig 19-åring i blårandig skjorta nedanför KTHs skylt på den klassiska mörka tegelfasaden. Livet.

Krans med stora nypon från rosor

En, tall, gran, lingonris, nypon från rosor, laucadendron som ser ut som små kottar och spansk mossa.

Mina arbetskamrater skrattar åt mig. På väg till lunchrestaurangen nyper jag av några stora nypon från rosenbuskarna utanför. ”De här får bli i din krans Maria.” Nästa gång utanför favoritrestaurangen vill alla plocka nypon åt mig. Folk tittar på oss. ”Vi är inte kloka säger jag.”

En plötslig förnimmelse av Dystra skogen

Namnet till trots var Dystra skogen en av våra vackraste ridvägar. Där ängen tog vid och vattnet glittrade i fjärran gick ridstigen in genom trolsk, nästan magisk, granskog. Ett stilla sakralt rum där dagsljuset försiktigt silade ner mellan de höga träden. Marken var alltid täckt av grön mjuk mossa och den enda stigen slingrade sig i mjuka bågar mellan träden. Den delade sig och pockade alltid på ett vägval där vi oftast valde att rida igenom bäcken. Det var som om även hästarna älskade denna plats, de liksom vi, stannade gärna för någon minuts kontemplation.

Bland julgranarna igår slog ett kraftigt doftminne emot mig, det var som om jag slungades fem år tillbaka i tiden då vi ofta red igenom Dystra skogen och andades in den frisk doften av gran. Vemod, saknad och trots allt tacksamhet för den tid som var då.

För ett par år sedan förvandlades Dystra skogen till ett mindre kalhygge så ridturerna fick ofrivilligt ta en annan riktning.

Mjuka organiska former och en grönskimrande sten

Onsdagskvällarna i silvermedjan är lika mycket umgänge med spännande samtalsämnen som silversmide. Det är högt i tak där alla för fram sin åsikt men även respekterar varandras. Här diskuteras allt från svenska akademins förehavanden till tv-serier, politik, resor, känslor, konst, förhållanden och relationer. Kanske är vi alla konstnärssjälar med brett känsloregister. Det goda samtalet är välgörande och jag är tacksam för dessa stunder.

Mitt senaste smycke är ett stilrent stelt armband med en infattad grönskimrande sten. Färgen växlar från grönt till blått och svart beroende på ljuset. Är osäker på stenens namn men vill minnas att den heter amazonit. Armbandet är lätt att bära och sitter skönt runt handleden. Formen påminner mig om Alvar Aaltos klassiska vas som är en stilförebild för mig.

Flickan och hästen

Det här är Malva och den vackra islandshingsten Finnur frá Ármotí. Finnur är ögonfallande vacker och högrest och har en hög 1:a klass bedömning. Det i kombination med ett osedvanligt gott lynne gör honom till något alldeles extra. Det är inte alla hingstar som kan hanteras av ett barn. Jag slås av följsamheten och hans milda blick. Det är något alldeles extra med de här två. Tack Josefin för att jag fick fotografera och visa de här bilderna.

Nobel stämning på Grand Hôtel

Traditionsenligt bjuder jag min mamma till Grand Hôtel varje år för att dricka Afternoon Tea. Att det var Nobeldagen idag hade jag inte en tanke på när jag reserverade bord för fler veckor sedan. En praktfull julgran mötte oss i hotellfoajén där ljusen glittrade ikapp med tiaror och känningar i guldlamé. Rakryggade män i frack beströdda med glimmande medaljer och ordnar. Diskret internationellt sorl och förväntansfull stämning i luften. Gigantiska blomsteruppsättningar med hundratals röda amaryllisar och stiliga Stockholm slott på andra sidan Strömkajen. Det var minst satt en pampig inramning till vår Afternoon Tea en vanlig men ovanlig måndagseftermiddag.

Var är julkänslan?

Det regnar och regnar och är mer grått än någonsin. Idag är det andra advent men det är svårt att få den där riktiga julkänslan att infinna sig. Jag försöker genom att ta fram adventsljusstaken, binda kransar, köpa hem glögg, titta på adventskalendern och till och med gå på julkonsert. Men, nej det vill sig inte. Ok, det kanske bara är ett sådant år i år.

Tall, gran, en, rödlök, eukalyptus och laucadendron som ser ut som små kottar.

Jag binder ett par adventskransar till två av mina kollegor. Vi konstaterar att vi alla har dolda färdigheter inom de mest skilda områden i livet. Det är spännande att genom samtal och dialog skrapa bakom ytan, det finns så mycket där.

Sidenband, rött, mörkgrönt och doft av gran och tall. Kanske adventsförväntan och lite känsla av jul trots allt?