Gnistrande fredag

Idag kort och ovanligt kall lunchpromenad i wow-väder som pryddes av gnistrande iskonst vid strandkanten. Bilderna får tala för sig själva och med det önskar jag riktigt trevlig helg till alla! Och visst var hon bra Carina Bergfeldt som intervjuade på Svt ikväll! You go girl!

Lyckoönskningar till mig själv

Det känns härligt att ljuset börjar komma tillbaka! Det har varit ett intensivt år som har passerat och nu skall jag försöka tänka lite mer på mig själv. Jag önskar mig och skall försöka att:
– andas djupare
– äta långsammare
– sova mer
– vila oftare
– skratta högre och dricka champagne titt som tätt

Vad tror ni om det?

När vattnet var stilla och isen la sig

Igår var det en sådan där överjordiskt vacker dag. Helt vindstilla och en sol som värmde. Det var fascinerande att se hur isen la sig som en tunn skimrande hinna över vattnet. Vassen fick sönderfallande isflak att spela likt ett klockspel i ljusa dämpade toner. En riktigt fin naturupplevelse.

Efter en lång dag ute med bland annat stapling av ved drack vi för ovanlighetens skull Irish coffee. Riktigt gott och kul att använda de klassiska finska 70-talsglasen. De här brukar finnas i mängder på loppis och de är fina för te också. Ser ni ljusen? Verklighetstrogna och fina med ledlampor. Brinner 6 timmar på timer och batterierna tycks hålla sig länge, kommer från Elon. Idag är det en ny dag med snöstorm och inte alls skönt ute.

Ljust och fräscht

Så här ser det ut på väggen bakom min rygg just i detta nu! Oftast sitter jag och arbetar vid köksbordet där ljuset flödar in från två stora fönster. Jag har fått upp nya tunna greiga gardiner och det blev verkligen ett lyft för hela köket. När vi flyttade in i lägenheten renoverade vi alla ytskick och skrapade ner de gamla tapeterna ända till betongstommen. Väggarna i tre rum är målade med vita neutrala 0500-N och än så länge har det inte kommit upp några tapeter fast det var tanken från början. Hur jag än försöker trivs jag bäst med en ljus, helst vit, bas.

På väggen bakom köksbordet sitter en lång knopplist där jag hänger upp allehanda ting utifrån årstid. Kransarna av eukalyptus skulle egentligen ha hängt i fönstren i vardagsrummet till jul men de kom inte längre än hit. Misteln i metall och det vikta pappersstjärnorna får hänga med ett tag till.

Korgväskan får vara kvar som en påminnelse att det trots allt kommer en vår och sommar igen! Det är svårt att tro det när det är snöslask ute som idag. Nu är det fredageftermiddag efter en synnerligen kort arbetsvecka! Trevlig helg!

Min första islandshäst

Mitt bildarkiv håller på att spränga alla gränser och jag har gett mig själv i uppgift att rensa minst tusen bilder varje dag under en månad! Det blir verkligen som en minnenas promenad och det är omöjligt att inte bli nostalgisk.

Min första islandshäst var för mig den vackraste av alla. Ett litet feminint fuxsto med lång vit man, en riktig sagohäst som tagen direkt ur sagorna. Så här i efterhand kan jag nog säga att jag, som den estet jag är, nog föll för hennes skönhet. Det här var ingen dum blondin utan en smart och egensinnig häst som visste hur hon skulle manipulera människor. Vänlig och snäll, javisst, men både tempratmentsfull och listig. Inte jättebra som förstahäst.

Eyrarós från Stenholmen blev vår första häst för mer än femton år sedan och hon skulle följas av ytterligare sex islandshästar i min ägo. Eyra som hon kallades var en femgångare, det vill säga en islandshäst med fem gångarter. Det betyder att både tölt och flygande pass finns förutom då skritt, trav och galopp. Det finns inget bekvämare för ryttaren än att flyta fram i tölt. Hästen har alltid minst en hov i marken vilket gör gångarten taktfast och smidig, som springande skritt.

Eyrarós är uppfödd på den stora gården Stenholmen strax söder om Linköping där det fortfarande föds upp islandshästar med samma gårdsnamn. Hennes mamma Glama, fuxen med stor vit bläs, var importerad från Island. Islandshästar som en gång har lämnat Island får aldrig komma tillbaka för att på så sätt hålla rasen helt intakt i landet.

Min första häst togs snabbt över av Elisabeth vars hästintresse exploderade och fortfarande håller i sig. Eyra var en tuff första häst och det blev till och med några tävlingar med Elisabeth i sadeln. Jag blev ”ponnymamma”, eller en BOB, en som bär och betalar.

Men många härliga ridturer blev det för mig också, här sitter jag i mitten på min lilla häst. Det syns tydligt att Eyra var en liten islandshäst, bara 133 i mankhöjd. De flesta islandshästar idag är mellan 140 och 150.

Så småningom fick Eyra återigen bli avelssto hos sin tidigare ägare och det första fölet skulle bli vårt. Den sjuttonde maj 2008 födde hon Erill som kom att bli den häst som blev min största lycka men också min största sorg när han så tragiskt lämnade livet endast sex år gammal.

Hennes föl Erill blev en otroligt vacker, vänlig och lättsam individ. Helt okomplicerad i allt, trygg och lugn. Elisabeth red in honom själv året innan hon tog studenten. Han blev den perfekta hästen för mig men som jag tyvärr inte fick följa så länge som ridhäst.

I bildarkivet fastnade jag för de här två vackra hästarna som har gett mig så många fina upplevelser och stunder av skönhet.

God fortsättning

God fortsättning! Det är alltid lite av en känsla av pånyttfödelse när årets sista dag har passerat. Om inte tideräkningen fanns är det egentligen bara en ny dag som nalkas men just för att det är ett nytt år känns det alltid bra. Nyårsafton firades i stillhet med en enkel middag som avslutades med chokladmousse. Det här receptet, Kubansk chokladmousse med en hint av rom, fungerar varje gång.

Förändringarnas år 2020

Förändring, förundran och förfäran. Det blev ett märkligt år att blicka tillbaka på och med alla känslorna blottlagda. Aldrig hade man väl kunnat ana att en pandemi nästan skulle lamslå en hel värld och att jag skulle sitta hemma och arbeta en stor del av året. Måtte det bli förändring till det bättre nästa år.

I vår familj har det varit ett år av förändring och flyttar. Förra året på nyårsafton satt jag hos vännerna och blickade upp mot några fågelholkar med Mälaren i fonden. Jag önskade mig nya boplatser till flera familjemedlemmar och helst också för egen del ett hus med utsikt och vattenkontakt om jag fick önskedrömma. Någon måste har viftat med ett trollspö för jag blev bönhörd och mer därtill. I början av året flyttade Elisabeth från Göteborg till liten egen lägenhet strax utanför Stockholm. Ett par månader senare lämnade Oscar Stockholm för att flytta ihop med Mathilda som studerar i Umeå. En åtråvärd arbetsplats hade hållit honom kvar långt borta från flickvännen men han tog ett modigt beslut att lämna storstaden utan nytt fast arbete. På vägen mot ett nytt fast arbete tror jag han gjorde flera värdefulla erfarenheter med egna konsultuppdrag (det är just det där att våga). Precis mitt emellan dessa flyttar, just när pandemin tog sitt grepp om Sverige, fick vi plötsligt erbjudandet att förvärva det efterlängtade huset som jag besökte som fastighetsmäklare många år tidigare. Sedan den dagen när jag körde in och parkerade på tomten med Mälaren i blickfånget har jag velat bo där. Till saken hör att det är ytterligt ovanligt med sjökontakt runt vår gamla hemstad, endast ett fåtal mindre områden ligger i anslutning till Mälaren som mestadels är relativt otillgänglig alternativt är omgärdad av slott och herresäten med arrendetomter. Nu har vi i egentlig mening inte flyttat till vårt hus men det känns som vårt riktiga hem och jag är fylld av förundran att det kunde blir så här.

En flytt som inte var önskvärd och inte alls förenad med glädje var mammas flytt till äldreboende. Hon drabbades av Covid i början på sommaren men återhämtade sig glädjande nog trots sin ålder. Sjukdomen lämnade dock kvar en enorm trötthet och i viss mån förvirring och omöjliggjorde för henne att fortsätta bo kvar ensam i sin lägenhet. Det har i sanning varit en erfarenhet för alla med flytt till äldreboende mitt under en pandemi. Jag har fått erfara och lära mig det som det pratas och skrivs om i massmedia om bristande ansvar som fördelas mellan regioner och kommuner. Mamma är i alla fall omhändertagen och många fantastiska personer arbetar inom äldrevården, det måste sägas.

Ett år med många förändringar har passerat och jag hoppas på ett hoppfullare år 2021, att pandemin skall klinga av. För vår familj har det trots allt varit ett fint år och jag har mycket att känna tacksamhet över även om jag känner en stor trötthet nu. Inför nästa år hoppas jag för egen del på ett lugnare tempo, mer tid för återhämtning och välbehövlig omsorg om både kropp och själ.

Glimtar av Julafton 2020

Vindstilla och en sol som värme. Vi satt utomhus på bryggan och drack kaffe och en och annan julklapp delades ut. En annorlunda men riktigt fin julafton. Tore bjuder som alltid upp till bus och får alla att springa i cirklar. Ett fint liv.

Jag är för alltid tacksam att den här platsen blev vår och att vi kan samla familjen här. Det känns ungefär som att ha landat i evigheten. Här en ovanlig bild på Oscar och Elisabeth tillsammans, de har oftast bott i varsin del av landet under de senaste åren.

GOD JUL

GOD JUL alla kära vänner!

I år blir det en annorlunda jul men jag väljer att uppskatta och känna tacksamhet för återhållsamhet, naturen, kär familj och vänskap på distans.  Det viktigaste julfirandet skedde igår eftermiddag då jag och min man kunde ta med mamma till sin numera sålda lägenhet och dricka glögg och äta en enkel julmiddag tillsammans med henne. Som en påminnelse om familj och traditioner gläds jag åt mormors gamla sköra julgransprydnader som hänger i granen. God Jul!

Ett hörn med känsla av jul

Mormors gamla sminkbord har jag svårt att göra mig av med. Det passar inte någon stans för varken lägenheten eller lilla huset bjuder på utrymmen i övermått. Nu står det i alla fall här mot en vägg och bjuder på ett jularrangemang. Jag brukar spara gamla julnummer av tidningen Lantliv och nu ligger de i en korg redo för att bläddras i. Jag tycker så mycket om bildspråket i den tidningen och även layouten är lugn och vilsam för ögat. Jag är nog ganska inspirerad av några av fotograferna där.

Visst är misteln i metall fin? Mistel är Västmanlands landskapsblomma och den växer som runda bollar högt uppe i andra träd. Den är vanlig runt Västerås men fridlyst och markägare måste till och med ha tillstånd att fälla träd som innehåller mycket mistel.