Nu har jag funderat en del på jämställdhet…

En torkad pion i kvällsljuset

På senaste tiden har jag funderat på det här med jämställdheten i vårt land. Jag ser mig omkring i samhället och har fått anledning att tro att det tyvärr är ganska dåligt ställt med den. Jag räknar i bilkön, på tunnelbanan och bussen, ser mönster och sammanhang.  Jag räknar och räknar och rynkar pannan mer och mer.

I köerna in till storstaden på morgonen sitter det en man i tre bilar av fyra räknade. På tunnelbanan är det det omvända, 60-70 procent är kvinnor. På bussen i innerstan är det nästan uteslutande kvinnor som är resenärer med barnvagn och småbarn oavsett om det är mitt på dagen eller på eftermiddagen vid arbetsdagens slut. Då, på eftermiddagen, är barnen något äldre dock, i förskoleålder. På tåget söderut, så här i semestertid, är det en övervägande majoritet av kvinnor som reser ensamma med mindre barn. Okej, mina iakttagelser är helt ovetenskapliga och det borde nog inte dras några slutsatser av dem. Jag räknar och räknar, hur många kvinnor sitter i min del av tunnelbanevagnen? Är det så att kvinnor mestadels åker lågstatus kommunalt och män reser med egen eller familjens bil? På inrikesflyget tidig morgon skall vi inte ens tala om. Där har jag inte ens räknat men jag som kvinna är i försvinnande minoritet. Ja, som ni märker är jag ute och rör mig en del, resor är en stor del av mitt arbete. När jag nämnde mina slutsater för min man säger han ”Ja, men kvinnor tar ju inte sådana jobb med resor och övernattningar eller att jobba på annan ort i veckorna”. Ja precis, varför gör kvinnorna inte det? Jo, för att de oftast tar en större del av ansvaret för familjen och framför allt barnen. Dessutom kanske de blir indirekt ifrågasatta om de verkligen kan klara av ett sådant arbete.

 

 

Räknandet började en lördagskväll på medicinakuten. Jag var där med min mamma som hade tecken på stroke. Det var många äldre personer där i samma situation som min mamma och de medföljande var samtliga kvinnor, troligtvis döttrar, med undantag av en endaste man. Som jag vet finns det ungefär lika många män och kvinnor, söner och döttrar,  i min ålder i vårt land. Omvårdnad och tillsyn av äldre anhöriga är tydligen till stor del ett kvinnoansvar idag på 2000-talet?  Dessvärre har jag dessutom upptäckt att den generationen som är födda på 30 och 40-talen till stor del tar för givet att det är kvinnorna som skall stå för sällskap, omsorg och hjälp.  Det är på det sättet de har växt upp och förutsätter att det skall vara så idag också trots att kvinnor i min ålder yrkesarbetar till lika stor del som männen.

Om vi ser på hela hela yrkeslivet tror jag att många kvinnor arbetar långt mer än männen sett till antalet timmar, det vill säga både avlönat och oavlönat. Skall det fortfarande vara så? Det var mer än 30 år sedan jag började arbeta efter min examen. Jag hade funderingar redan då hur det skulle fungera med jämställdheten, tyvärr ser jag ingen markant förändring till det bättre under de här åren.

Det tar lång tid att ändra attityder och normer. Min föräldrageneration och även de som är något yngre tycks har fastnat i äldre strukturer och åldern i sig gör det självklart inte enklare att tänka i nya banor och följa med i samhällsutvecklingen.

Det är inte så enkelt. Vi är alla barn av vår tid som Kristin skriver. Hon fick mig att börja tänka i de här banorna igen. Läs hennes intressanta funderingar om jämställdhet här.

Sommarprataren Caroline Farberger berättar om sina erfarenheter från yrkeslivet både som kvinna och man här. Lyssna, det är riktigt tankeväckande och bra!

 

 

 

 

2 Comments

  1. Det är nog sant det du skriver och beklämmande. När det gäller kategorin funkisförälder (har barn med funktionsnedsättning) är det också nästan bara kvinnorna som syns. Jag ser själv i mitt äktenskap att även om vi är jämställda på många sätt så tas det ändå förgivet att jag tar ett större föräldraansvar. Jag jobbar med några tjejer som inte ännu är 30 och har barn. De har en helt annan inställning – bättre – så det är ännu bättre på väg åt rätt håll

  2. Karin

    Ja, precis som du skriver så är det så att kvinnorna syns mer med barnen. Det är nog just det jag har sett. Du satte ord på det! Jag ser också att de yngre på min arbetsplats är bättre än min generation, däremot blir jag lite oroad över deras tempo. De allra flesta arbetar båda 100% och pusslar varje dag för att få vardagslivet att gå ihop. Inte lätt!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.