Hög nostalgifaktor på bilutställning

En av dagarna i Tyskland besökte vi Volkswagens stora anläggning i Wolfsburg med bilfabrik, utställningshallar och möjlighet till provkörning. Här står vi framför fabriken och där inne var det absolut förbjudet att fotografera. Det var en överväldigande upplevelse att få se hela fabriken som började med att plåt pressades till olika karossdelar till de olika bilmodellerna.

Själva fabriken är gigantiskt, 1,5 kilometer lång och 300 meter bred. Den ursprungliga byggnaden och fasaden är från 1939. Varje dag används 2 500 ton stål. Det är svårt att ta in att rullar med plåt som väger 35 ton kommer in i ena änden och att färdiga bilar rullar ut i andra änden. Idag färdigställs ungefär 1 500 bilar varje dag men då går inte fabriken på helfart eftersom det är brist på vissa komponenter. Sedan 1939 har 45 miljoner nya bilar rullat ut härifrån.

På området finns stora utställningshallar för alla olika bilmärken inom koncernen. VW, Audi, Porsche, Bugatti, Bentley, Skoda och Seat.

Mest intressant var nästan utställningen med med bilar som representerar olika tekniska genombrott och där fanns min lilla Audi A2 med. Om jag minns rätt köpte jag min silverfärgade Audi år 2002 och den var verkligen före sin tid. Bilen hade glastak och hela karossen var gjord i aluminium och bensinförbrukningen var för den tiden extremt låg. Den följde familjen i många år och båda barnen har haft den som övningskörningsbil.

Volkwagnsbubblan. Min mamma hade två stycken. Först en svart med mindre fönsterrutor och sedan en metallicblå som jag lånade när jag hade fått körkort. Som barn kröp vi ner i ett utrymme, stort som en låda, bakom själva baksätet och det var absolut bästa platsen. Inte så stort säkerhetstänk på den tiden.

Min första pojkvän hade en silverfärgad Autobianchi A 112 och hjälp så fort han körde med den lilla bilen med uppstudsig uppsyn trots storleken. Och där bakom en Mini, hundkojan, som min bror hade. Om jag minns rätt var den mörkblå. Vilka minnen, hög nostalgifaktor!

Provkörning av elbilen VW ID3 stod också på schemat under dagen. Det gick tyst och lugnt till och för oss kommer nästa bil bli en elbil som jag ser det. Vi besökte också en utställning där den bilen visades i detalj och här nedan står Elisabeth och pekar på batteripaketen. Hon har under sin utbildning till kemiingenjör studerat just membran i batterier.

Vilken otroligt intressant och överväldigande dag vi hade tillsammans. Så tacksam.

 

Nu kom alla känslorna på vägen hem

Med tårarna brännande innanför ögonen var det dags att lämna Tyskland och åka norrut efter några intensiva dagar tillsammans. Min flyttfågel till dotter har bott utomlands i perioder de senaste fem sex åren men att skiljas blir svårare och svårare.

Tre härliga kvällar tillbringade vi i stallet tillsammans och det kändes som lånad tid från det förflutna. Jag stod och hängde på staketet till ridbanan, precis som jag tidigare har gjort i timtals, ja i åratals.

Villor utmed konstgjord sjö intill en kanal där pråmar transporterar tungt gods.

Att lämna Tyskland var inte svårt. Tidigare när barnen var små bodde vi där ett par år och jag trivdes inte riktigt då heller. För mig känns det trångt, intensivt, bullrigt och med industrier och tung trafik ständigt närvarande. Strax utanför Hamburg idag satt vi i kö två timmar på Autobahn och väntade på att vägen skulle öppna efter en otäck olycka med flera bilar inblandade.

Inlandsklimatet utan närhet till sjöar, hav och stora skogar blir kvävande för en frihetstörstande själ som jag. När vi kom upp till färjeläget vid Puttgarten för några timmar sedan var det befriande att känna vinden i håret och de friska vindarna från havet. Sedan är det något med mentaliteten i Tyskland. Det är svårt att sätta ord på det men jag saknar livsglädje, värme och inkluderande. Visst, det är korrekt och effektivt men inte för mig!

Att hälsa på i Braunschweig, Tyskland

Äntligen efter pandemin kom vi ner till Tyskland för att hälsa på Elisabeth som bor i Braunschweig i nordöstra Tyskland. Där och i städerna runt omkring håller Volkswagen till med huvudkontor och biltillverkning. Volkswagen genomför en enorm satsning på elbilar och hon arbetar med uppbyggnad av batterifabriker.

Första dagen tog vi en tur in till stadens centrum som är en typisk tyskt stad med torg och korsvirkeshus. Närmare 30 grader varmt och det tog inte lång tid innan det blev en första paus för glass och kaffe. För mig blev det en dubbel espresso med vaniljglass i kaffeglaset. Rekommenderas, riktigt god fusion av starkt kaffe och gräddig kall glass.

Far och dotter. Långa, egensinniga, civilingenjörer och med stark integritet.

Det är alltid en märklig känsla att hälsa på något av barnen utomlands med roller som då är utbytta. Plötsligt är det kidsen som tar befälet med bilkörning, beställningar och frågor i butiker. Jag hittade ett par fina fåtöljer till växthuset och frågan är om de går in i bilen för att ta med hem till Sverige.

Det blev också ett besök på klassisk biergarten Löwengarten med kulörta lyktor, självservering och enkla trädgårdsmöbler. Tack och lov var det riktiga trädgårdsstolar här, jag är inte så förtjust i långa bänkar utan ryggstöd. Har lite svårt att förstå den trenden som jag ser i trädgårdar idag, så obekvämt. Till den klassiska ölen blev det varm nybakad kringla, en Pretzel. Auf Wiedersehen!

Nu har de redan blommat över

Kan någon stoppa tiden så här års? Det är så vackert ute och jag hinner inte med. Inte en enda liljekonvalj har jag plockat och all min lediga tid går åt till att sköta trädgården. Det tar längre tid att ta hand om en trädgård än ett litet stall och två tre hästar. I alla fall islandshästar. När jag säger så är det ingen som tror mig. Nu hinner jag knappt njuta av den vilda floran när dahlior och luktärtor skall ner i jorden. Kanske dags att tänka om här. Lite funderingar så här på söndagskvällen.

Humleblomstren har redan blommat ut och en torkad fröställning från krollilja fick följa med in. På ängen intill växer de vackra liljorna och varje morgon tittar jag om de höga stjälkarna är lämnade ifred från hjortar och rådjur.

Att fotografera familjen hackspett

Häromdagen under kvällspromenaden hörde jag ett fasligt kvittrande högt ovanför huvudet. Efter en stunds kisande uppåt ser jag flera hål uppe i trädstammen och plötsligt kommer en svart och rödvit hackspett flygande och sätter sig på en gren ovanför mig. Det är tydligt att jag inte är önskvärd. Då förstår jag att jag står precis nedanför ett fågelbo som döljer sig bakom hålet i trädstammen.

Tidigt i morse tog jag med mig kameran och promenerade tillbaka till trädet. Samma oroliga kvittrande och jag fick vänta en lång stund innan mamma hackspett med svart huvud vågade sig nära boet.

Tittut! Här kikar pappa hackspett ut från boet.

Väl hemma jämförde jag mina bilder med fågelbokens och ser att det är en familj Stor hackspett. De blir 23-26 cm och känns igen på den svarta teckningen som utgår från näbben och ut på var sida om huvudet och halsen. Hanen har röd nackfläck och honan har kolsvart hjässa. Både honan och hanen ruvar äggen och båda matar ungarna i ungefär tre veckor.

Var är Hacke på bilden nedan?

Vilken fin start jag fick på Nationaldagen som fortsatte med arbete i trädgården, fika med Lisa och en stund i solen på bryggan. Plockade också en bukett blommor som jag lämnade hos mamma.

Drömmiga dagar och kvällar i villan i Toscana

La Dolce Vita. Olivträd, ljumma kvällar, blå himmel, solmättad doft av rosor och jasmin, rustika klinkergolv, terracottakrukor, stenvalv, takbjälkar, vin, vänner och ljuvlig mat.

Några underbara dagar i slutet på förra veckan tillbringades i Toscana, i närheten av Pisa. Vi hade via airbnb hyrt en stor villa med avundsvärd trädgård och egen pool. Alla fyra sovrum hade eget badrum och det största sovrummet var säkert 50 kvm. Trädgården var fantastiskt välskött och från matplatsen blickade man ut över gamla knotiga olivträd och mängder av terracottakrukor med blommor.

Intagande utomhusmiljö med välskötta gräsmattor, terracottakrukor och  marktegel. På ena sidan av huset vid infarten växte en häck av rosmarin och rosenbuskarna var manshöga. Inspirerande.

Inredningen i huset var rustik och detaljrik och köket var välutrustat och i restaurangstorlek. En kväll hade vi en anlitat en kock som kom och lagade en fyra rätters middag åt oss. Villans ägare hade tipsat oss om det. Eget inlägg om den italienska maten och vinprovning kommer senare.

En genomgående inredningsdetalj i sällskapsutrymmena var olika rörliga mobiler, mer eller mindre groteska, och jag fick nästan en föraning om att de kunde leva sitt eget liv i rörelse under de mörka timmarna.

Trappen upp till övervåningen avslutades med en märklig järngrind och jag hade nog helst inte velat sova ensam i detta stora hus på minst 500 kvm. Bakom ett gigantiskt skåp i vårt sovrum hittade jag en dörr som säkerligen ledde till en lägenhet i den änden av huset.

Ett tacksamt och oförglömligt minne att få tillbringa några dagar tillsammans med goda vänner i den här extravaganta och för mig annorlunda miljön.