Besök hos Kolmstahöjdens Alpacka

I mellandagarna besökte vi Kolmstahöjdens Alpacka i Västerås för att göra en liten trivsam familjeaktivitet. Om vi ser lite frusna ut så var morgonen ovanligt kylig med minus 11 grader och en kalldimma som precis lättade när vi kom fram till gården som ligger på en höjd med fin utsikt över landskapet. Här kommer en riktig bildbomb från en härlig förmiddag.

Vi blev väl emottagna av Thomaz och Anne som driver den lilla gården med alpackor, får, höns och ankor. Ett nybyggt spa med bastu och pool finns också att boka. Vi fick lära oss mycket om djuren och det var roligt att få höra om de nio alpackornas olika små egenheter. Sockersöta bruna Valter med långa ögonfransar höll sig hela tiden i bakgrunden och lät sig bara matas utan handskar.

Alpackorna är försiktiga men samtidigt nyfikna och vi fick umgås med dem i vår egen takt. Vi matade dem med pellets och morötter och några alpackor kunde jag försiktigt klappa.

Röda Otto var sällskaplig och lät sig klias på halsen, pälsen var så silkesmjuk som den lenaste ull man kan tänka sig. Han höll sig framme hela tiden och ville inte gå miste om pellets och morötter. Alpackor föds upp endast för ullen och trivs i det svenska klimatet.

Vilken härlig förmiddag vi fick som avslutades med fika i gårdens lillstuga. Vi fick med oss hem en förpackning hönsägg i de vackraste av färger grönt, grått, beige, brunt och vitt.

GOTT NYTT ÅR 2022!

Vinter, vita vidder och ett tack

Jag kikar igenom årets bilder och rensar. Det är tydligt att pandemin även har satt spår i fotograferandet. Det är mestadels samma miljöer som återkommer i motiven och jag har inte lämnat huset och trädgården lika ofta som förr. Det kan kanske också vara för att jag trivs så bra hemma helt enkelt.

Så här när året går mot sitt slut måste jag tacka alla er som kikar in här och ni är faktiskt ganska många. Tack! Tack för fina ord, mail och feedback om det ena och andra. Tack!

Morgonen för ett par dagar sedan var ovanligt vacker och vi satt i bilen för att samlas för en familjeaktivitet en bit bort. Här är allén som leder till Sörby Gård en bit utanför Västerås. För tio år sedan hade vi våra hästar uppstallade här på den prydliga gården. En gång tappade vi vår ganska ystra tävlingshäst och han sprang iväg genom allén men lugnade sig som tur var efter en stund och lät sig infångas.

Det är gott om rådjur här omkring och man får vara försiktig när det ljusnar och i skymningen. Byggnaden på bilden längst ner brukar jag cykla förbi på mina turer och jag undrar vad den har använts till. Älskar gamla röda tegelbyggnader, gäckar alltid min fantasi. Landskapet här är omväxlande med både skog och böljande vidder, det är vackert och speciellt när det är inbäddat i snö och frost.

Juldagen med finaste familjen

Här kommer ett vykort från familjens firande tillsammans på juldagen. Vi började med lunch som bestod av en enkel fisksoppa med gott bröd bredvid. Efter en stund utomhus spelade vi julklappsspelet, drack kaffe och åt hallonkola. För flera år sedan beslutade vi att ta bort julklappar och det känns riktigt bra för alla. Det enda jag håller kvar vid är att ge julstrumpor till barnen och det tror jag är uppskattat.

Som vanligt är Oscar och Mathildas storpudel Tore allas favorit och på något mystiskt sätt lyckas han komma med på nästan alla bilder.

En underbar dag tillsammans med många fina stunder och bilder i minnesbanken. Det starka ljuset med is och sol över Mälaren är härligt men en stor utmaning för den som skall ta bilder.

GOD JUL

Ett sent GOD JUL när jag har landat i soffan efter ett lugnt och litet firande av julafton tillsammans med närmaste familjen och mamma. Lägenheten har varit sparsamt pyntad till jul med några ljusstakar i mässing, vita amaryllis och gamla slipade glaskulor. Mässingstjärnan är en klassiker från Svenskt Tenn.  Ugnsbakad brysselkål med parmesanost blev en grön nyhet på julbordet. Nu har vi kommit till längtanshuset och här är kallt, stjärnklart och alldeles vitt. I morgon fortsätter julfirandet med efterlängtad del av familjen.

 

 

Hallonkola, det godaste julgodiset

Favorit i repris! Det här är det godaste godiset jag någonsin har gjort tror jag. Helt ljuvlig mjuk hallonkola doppad i mörk choklad. Hallonsmaken är äkta och intensiv och är så god till just mörk choklad. Bästa smakkombinationen! Men ett hett tips är att använda elektronisk termometer så inte kolan blir för hård. Jag kokar kolan till 119-120 grader och då blir den lagom mjukhård vid förvaring i kylskåp. Ingen risk för tänderna alltså.

Chokladdoppad hallonkola, ca 25 st

150 gram frysta hallon
1,5 dl vispgrädde (jag tog 36%ig)
2,5 dl strösocker
1 tsk pressad citronsaft
1 msk ljus sirap
150 gram mörk choklad att doppa kolorna i
(1 msk frystorkade hallon)

Koka upp hallonen och sila bort kärnorna genom en finmaskig sil. Lägg bakplåtspapper i en form ca 15×20 cm eller något mindre. Blanda hallonpurén med övriga ingredienser i en tjockbottnad kastrull och koka på medelvärme utan lock tills temperaturen är 120 grader eller smeten klarar kulprovet.  Häll upp i formen och låt svalna i kylskåp. Skär i bitar  med oljad kniv och doppa de kylskåpskalla bitarna i smält choklad, strö eventuellt över frystorkade hallon. Njut!

Vet ni när vi bodde i sekelskiftesvillan inne i Västerås hade vi en gammal välväxt dubbel hallonhäck som säkert var 30 meter lång.  Varje sommar i 15 år plockade vi hallon varje dag från början av juli till mitten av augusti. Frysen var året runt fylld av välsmakande hallon och hallondesserter var min specialité då. Vår granne hade en lika fin hallonhäck på andra sidan staketet och i somras hade jag turen att få några påsar hallon av henne. På julafton i år serveras mandelmusslor, lättvispad grädde och hallon från kära Mobergsgatan.

Att fotografera någon med silkesmjukt hår

Håret är lika silkesmjukt nu som då. Det är som att känselminnet aktiveras genom mina fingrar när jag flätar det blonda håret. Det var många år sedan sist. Vart tog tiden vägen?  Snabb och fri som vinden är hon och med stor integritet. Igår fick jag fotografera min dotter.

Coming home for Christmas

Jag bäddar sängar och förbereder för efterlängtade och hemkommande vuxna barn som båda bor långt bort. Hundskålen är framtagen och snart kommer ett vitt yrväder springa i stora cirklar över tomten. Som jag längtar efter att dra fingrarna genom den vita krulliga pälsen!

Kuddarna berättar att någon som är hängiven skidåkare kanske kommer att bo här ute över helgerna. Tyvärr kan vi inte erbjuda snö och skidåkning och isen på Mälaren har just brutits upp.

Blå timmen kommer tidigt och jag binder kransar i växthuset. Det är kallt men tyst, stilla och vackert. Det finns trots allt en tjusning med vintern också även om det inte är min årstid.

The Old Smokehouse, Lännersta

Är det någon mer än jag som absolut inte längtar efter julmat? Det är otacksamt att bjuda mig på traditionellt julbord med sill, gravad lax, skinka, revbensspäll, prinskorv och köttbullar. Det har varit så ända sedan jag var barn då jag smugglade ner bitar av maten till vår hund som av förståeliga skäl gärna höll till under bordet. Varmrökt lax och ett par skedar mild gräddig Janssons Frestelse äter jag däremot gärna.

Före en tid sedan besökte jag  och mannen The Old Smokehouse vid vattnet i Lännersta, Nacka/Saltsjö-Boo utanför Stockholm. Måste verkligen rekommenderas den restaurangen som serverar generösa rätter med inspiration från den amerikanska södern med barbecue, grillat och rökt. Ett par gånger i vecka tänds den stora röken utomhus där kött prepareras och förbereds.

Menyn var omfångsrik och varierad och jag åt supergoda moules frites kokade i kokosmjölk. I smyg kikade vi nästan lite avundsjuka på vad som serverades vid grannbordet. En bricka extra large för två med spännande mixed grill tillsammans med olika såser och tillbehör. Den och våra egna rätter fick oss att absolut tänka oss att komma tilllbaka men då riktigt uthungrade.

Infruset

Det är kallt och stilla. Isen har lagt sig tunt över Mälaren och gungar när fartygen passerar. Isrosor bildar symmetriska mönster på fönsterrutorna och mina glasklot är infrusna.

Det blir en lång vinter och våren kommer vara mer efterlängtad än vanligt.

 

 

En återblick och stort grattis till hopplandslaget!

Stort grattis till hopplandslaget (Malin Baryard-Johnsson, Peder Fredricson och Henrik von Eckermann) som har tilldelats Svenska Dagbladets Bragdguld idag efter guldmedaljen i OS! Äntligen ett erkännande till ridsporten som är den tredje största ungdomsidrotten i Sverige.

Eftermiddagens ledare i Svd har rubriken ”Hästtjejerna är Sveriges framtid” och menar att det inte är någon slump att Försvarsmakten rekryterar i stallen. Dessutom kommer många framgångsrika kvinnor i näringslivet från en bakgrund bland hästar.

Att bossa över en häst som väger 400-600 kg och som dessutom är ett flyktdjur är inget för räddhågsna. Dessutom krävs lyhördhet, styrka och hårt arbete i stallet. Belöningen är samspelet med hästen och det starka band som det medför.

Som av en tillfällighet skickade Elisabeth en favoritbild till mig igår. Det är över 20 år sedan hon red den stora tålmodiga fjordingen Luma och som hon ibland fick använda all sin kraft och list för att få in från hagen. En gång blev hon stångad av henne i boxen men det satte inte stopp för hästintresset som fortfarande är starkt. Idag är hon civilingenjör och handplockad av VW i Tyskland och arbetar med uppbyggnad av elbilstillverkningen där.