Islossning

Den gångna veckan har inneburit lite av en islossning för mig. Min mamma har flyttat till äldreboende och min bror och jag har rensat och tömt hennes lägenhet och nu är vi så gott som klara. Jag måste säga att jag hade missbedömt omfattningen av det hela. Vi har arbetat med det flera hela dagar och de senaste veckorna konstant nästan varje vardagskväll. Hur är det möjligt att det kan innebära så mycket arbete i form av rensning, sortering och uppdelning av bohag och hela tiden med hänsyn till mammas önskemål? Nu har i iallafall flyttlass gått till mamma, auktionsfirma har hämtat och likaså Myrorna. I Stockholm kan man dessutom få hjälp med bortforsling till återvinning vilket har varit till stor hjälp. Jag tror mamma är riktigt nöjd även om hon inte riktigt har förmågan att säga det. Nu har jag lovat mig själv att aldrig spara och samla så mycket för egen del och rensningen i mina egna lador har redan börjat. En av mina vänner men finländsk ursprung konstaterade krasst och osentimentalt att ”svepningen har inga fickor”.

Isen ligger spegelblank men jag har ett splittrat (!) förhållande till just is. Är livrädd att gå ut på isar men tycker samtidigt det är något av det vackraste som finns. Nästa helg skulle vi egentligen har firat min mans jämna födelsedag tillsammans på Ishotellet i Jukkasjärvi. Vi har alla i familjen velat åka dit sedan länge och nu får vi uppenbarligen vänta ett år till. Sånt är livet!

Januarimix

Här hemma äter vi soppa ofta och speciellt nu när vi har träffat vänner utomhus. Gulaschsoppa på ekologiskt lammkött är en favorit men häromdagen när det var tomt i kylskåpet gjorde jag en ärtsoppa på frysta gröna ärtor. En bortglömd klassiker som blev jättegod. Créme Ninon är det franskklingande namnet och recept finns här.

Tulpaner är verkligen ett tidigt vårtecken och här en bunt vita doftande pussmunstulpaner från Slottsträdgården Ulriksdal. Det är något alldeles speciellt med tulpaner som doftar och i de vanliga butikerna brukar ljusgula dubbla Verona finnas. Stick ner näsan i buketten och känn doften av växthus och citron som är så löftesrik.

Ljuset börjat komma tillbaka och här på soffan under den tjocka filten ligger jag ibland och läser. Boken på bordet är klassikern Trädgårdens glasade rum av duktiga Peter Englander. Drömmen om växthus eller vinterträdgård skall bli verklighet och jag tycks inte vara ensam om de planerna!

Det har väl inte undgått någon att fritidshuset i form av furudrömmen är tillbaka i en uppdaterad version. Hela interiörer i furu eller något annat ljus träslag dominerar i inredningsmagasinen. Vi skrattar och konstaterar att vi försöker radera bort den gulnade furun i fritidshuset från 80-talet men i gäststugan, ateljén, klär vi väggar och golv med hela furuplank som visserligen ska vitlaseras.

Äntligen snö i mellansverige och vi kastar ut mattor, plädar och älskade fårskinnsfällar i snön. Bra tips är att hänga dem ute ett par timmar först för att bli riktigt kalla annars blir de bara blöta och den där uppfriskande och rena känslan uteblir.

Tid för semlor och den här semmelkladdkakan är riktigt riktigt god. Bara att röra ihop allt i en bunke, rosta mandlar och vispa grädde. Precis så enkelt som ett recept skall vara!

SEMMELKLADDKAKA, 8 bitar

150 g smör
100 g riven mandelmassa
2 tsk nystötta kardemummakärnor
2 dl strösocker
3 st ägg
2 1/2 dl ekologiskt vetemjöl
2 tsk vaniljsocker
1 krm salt

Sätt ugnen på 175 grader. Smält smöret och blanda i alla de övriga ingredienserna. Häll i form med löstagbar kant, 20-24 cm i diameter, med bakpapper i. Grädda mitt i ugnen ca 20-25 minuter. Låt svalna.

Topping:

75 g mandelflagor
2 dl vispgrädde
florsocker

Rosta mandeln i het stekpanna, passa noga, den bränns snabbt. Vispa grädden och bred ut över kakan. Strö på mandel och strö över florsocker. Njut!

Och till sist en tacksamhetens tanke till naturen som är min stora källa till avkoppling och glädje. Gnistrande landskap av uppspolad is och vass på strandkanten bildade skulpturer i det sällsynta solskenet för några dagar sedan. På Island finns en strand som kallas Diamond Beach, skrolla ner i flödet på instagram hos den isländska naturfotografen Ása Steinars så förstår ni vad jag menar.

Årets första tulpaner

I måndags strax innan stängning smet jag in till självplocket hos Slottsträdgården Uriksdal, hade fått tips att det i princip är folktomt vid den tiden i början på veckan. Hellre ett par buketter under säsongen härifrån än veckovisa buntar från mataffären och jag har lyckan att bo nära handelsträdgården.

Jag väljer några olika sorter och var och en är som ett konstverk. De lever sina egna liv och växer sig sirliga som franska tulpaner, doftar ljuvligt och slår ut i full blom. Oftast får jag njuta av blomsterprakten bortåt två veckor. Ljuvligt.

Att testa något nytt

Idag har jag lagt torkade gula ärtor på en fuktig bädd av jord. Om några dagar hoppas jag att gröna skira ärtskott skjuter i höjden. Det är så gott med ärtskott på sallader och all annan mat också så nu skall jag prova att försöka odla dem själv. Fortsättning föjer…

Blå timmen

Två bilder från den gångna helgen. Tur att man har förmågan att njuta av naturen då det är relativt händelselöst just nu. Saknar umgänge, att laga middag till vänner, gå och simma (har så lugnt och fint badhus precis nära lägenheten), mysa på restaurang, fika med kollegor, besöka mamma, resa i jobbet….men är tacksam för att jag och mina nära och kära är friska. Ok, nog om det.

Jag är barnsligt förtjust i att göra islyktor. Så fort det blir riktigt kallt fyller jag hinkar med vatten som får frysa halvvägs så att säga. Häller ut vattnet i mitten och vips så står det en islykta i trädgården. Det är vackrast när det skymmer och till och med fågelmaten gör sig fint i blå timmen.

Gnistrande fredag

Idag kort och ovanligt kall lunchpromenad i wow-väder som pryddes av gnistrande iskonst vid strandkanten. Bilderna får tala för sig själva och med det önskar jag riktigt trevlig helg till alla! Och visst var hon bra Carina Bergfeldt som intervjuade på Svt ikväll! You go girl!

Lyckoönskningar till mig själv

Det känns härligt att ljuset börjar komma tillbaka! Det har varit ett intensivt år som har passerat och nu skall jag försöka tänka lite mer på mig själv. Jag önskar mig och skall försöka att:
– andas djupare
– äta långsammare
– sova mer
– vila oftare
– skratta högre och dricka champagne titt som tätt

Vad tror ni om det?

När vattnet var stilla och isen la sig

Igår var det en sådan där överjordiskt vacker dag. Helt vindstilla och en sol som värmde. Det var fascinerande att se hur isen la sig som en tunn skimrande hinna över vattnet. Vassen fick sönderfallande isflak att spela likt ett klockspel i ljusa dämpade toner. En riktigt fin naturupplevelse.

Efter en lång dag ute med bland annat stapling av ved drack vi för ovanlighetens skull Irish coffee. Riktigt gott och kul att använda de klassiska finska 70-talsglasen. De här brukar finnas i mängder på loppis och de är fina för te också. Ser ni ljusen? Verklighetstrogna och fina med ledlampor. Brinner 6 timmar på timer och batterierna tycks hålla sig länge, kommer från Elon. Idag är det en ny dag med snöstorm och inte alls skönt ute.

Ljust och fräscht

Så här ser det ut på väggen bakom min rygg just i detta nu! Oftast sitter jag och arbetar vid köksbordet där ljuset flödar in från två stora fönster. Jag har fått upp nya tunna greiga gardiner och det blev verkligen ett lyft för hela köket. När vi flyttade in i lägenheten renoverade vi alla ytskick och skrapade ner de gamla tapeterna ända till betongstommen. Väggarna i tre rum är målade med vita neutrala 0500-N och än så länge har det inte kommit upp några tapeter fast det var tanken från början. Hur jag än försöker trivs jag bäst med en ljus, helst vit, bas.

På väggen bakom köksbordet sitter en lång knopplist där jag hänger upp allehanda ting utifrån årstid. Kransarna av eukalyptus skulle egentligen ha hängt i fönstren i vardagsrummet till jul men de kom inte längre än hit. Misteln i metall och det vikta pappersstjärnorna får hänga med ett tag till.

Korgväskan får vara kvar som en påminnelse att det trots allt kommer en vår och sommar igen! Det är svårt att tro det när det är snöslask ute som idag. Nu är det fredageftermiddag efter en synnerligen kort arbetsvecka! Trevlig helg!

Min första islandshäst

Mitt bildarkiv håller på att spränga alla gränser och jag har gett mig själv i uppgift att rensa minst tusen bilder varje dag under en månad! Det blir verkligen som en minnenas promenad och det är omöjligt att inte bli nostalgisk.

Min första islandshäst var för mig den vackraste av alla. Ett litet feminint fuxsto med lång vit man, en riktig sagohäst som tagen direkt ur sagorna. Så här i efterhand kan jag nog säga att jag, som den estet jag är, nog föll för hennes skönhet. Det här var ingen dum blondin utan en smart och egensinnig häst som visste hur hon skulle manipulera människor. Vänlig och snäll, javisst, men både tempratmentsfull och listig. Inte jättebra som förstahäst.

Eyrarós från Stenholmen blev vår första häst för mer än femton år sedan och hon skulle följas av ytterligare sex islandshästar i min ägo. Eyra som hon kallades var en femgångare, det vill säga en islandshäst med fem gångarter. Det betyder att både tölt och flygande pass finns förutom då skritt, trav och galopp. Det finns inget bekvämare för ryttaren än att flyta fram i tölt. Hästen har alltid minst en hov i marken vilket gör gångarten taktfast och smidig, som springande skritt.

Eyrarós är uppfödd på den stora gården Stenholmen strax söder om Linköping där det fortfarande föds upp islandshästar med samma gårdsnamn. Hennes mamma Glama, fuxen med stor vit bläs, var importerad från Island. Islandshästar som en gång har lämnat Island får aldrig komma tillbaka för att på så sätt hålla rasen helt intakt i landet.

Min första häst togs snabbt över av Elisabeth vars hästintresse exploderade och fortfarande håller i sig. Eyra var en tuff första häst och det blev till och med några tävlingar med Elisabeth i sadeln. Jag blev ”ponnymamma”, eller en BOB, en som bär och betalar.

Men många härliga ridturer blev det för mig också, här sitter jag i mitten på min lilla häst. Det syns tydligt att Eyra var en liten islandshäst, bara 133 i mankhöjd. De flesta islandshästar idag är mellan 140 och 150.

Så småningom fick Eyra återigen bli avelssto hos sin tidigare ägare och det första fölet skulle bli vårt. Den sjuttonde maj 2008 födde hon Erill som kom att bli den häst som blev min största lycka men också min största sorg när han så tragiskt lämnade livet endast sex år gammal.

Hennes föl Erill blev en otroligt vacker, vänlig och lättsam individ. Helt okomplicerad i allt, trygg och lugn. Elisabeth red in honom själv året innan hon tog studenten. Han blev den perfekta hästen för mig men som jag tyvärr inte fick följa så länge som ridhäst.

I bildarkivet fastnade jag för de här två vackra hästarna som har gett mig så många fina upplevelser och stunder av skönhet.