Förändringarnas år 2020
Förändring, förundran och förfäran. Det blev ett märkligt år att blicka tillbaka på och med alla känslorna blottlagda. Aldrig hade man väl kunnat ana att en pandemi nästan skulle lamslå en hel värld och att jag skulle sitta hemma och arbeta en stor del av året. Måtte det bli förändring till det bättre nästa år.
I vår familj har det varit ett år av förändring och flyttar. Förra året på nyårsafton satt jag hos vännerna och blickade upp mot några fågelholkar med Mälaren i fonden. Jag önskade mig nya boplatser till flera familjemedlemmar och helst också för egen del ett hus med utsikt och vattenkontakt om jag fick önskedrömma. Någon måste har viftat med ett trollspö för jag blev bönhörd och mer därtill. I början av året flyttade Elisabeth från Göteborg till liten egen lägenhet strax utanför Stockholm. Ett par månader senare lämnade Oscar Stockholm för att flytta ihop med Mathilda som studerar i Umeå. En åtråvärd arbetsplats hade hållit honom kvar långt borta från flickvännen men han tog ett modigt beslut att lämna storstaden utan nytt fast arbete. På vägen mot ett nytt fast arbete tror jag han gjorde flera värdefulla erfarenheter med egna konsultuppdrag (det är just det där att våga). Precis mitt emellan dessa flyttar, just när pandemin tog sitt grepp om Sverige, fick vi plötsligt erbjudandet att förvärva det efterlängtade huset som jag besökte som fastighetsmäklare många år tidigare. Sedan den dagen när jag körde in och parkerade på tomten med Mälaren i blickfånget har jag velat bo där. Till saken hör att det är ytterligt ovanligt med sjökontakt runt vår gamla hemstad, endast ett fåtal mindre områden ligger i anslutning till Mälaren som mestadels är relativt otillgänglig alternativt är omgärdad av slott och herresäten med arrendetomter. Nu har vi i egentlig mening inte flyttat till vårt hus men det känns som vårt riktiga hem och jag är fylld av förundran att det kunde blir så här.
En flytt som inte var önskvärd och inte alls förenad med glädje var mammas flytt till äldreboende. Hon drabbades av Covid i början på sommaren men återhämtade sig glädjande nog trots sin ålder. Sjukdomen lämnade dock kvar en enorm trötthet och i viss mån förvirring och omöjliggjorde för henne att fortsätta bo kvar ensam i sin lägenhet. Det har i sanning varit en erfarenhet för alla med flytt till äldreboende mitt under en pandemi. Jag har fått erfara och lära mig det som det pratas och skrivs om i massmedia om bristande ansvar som fördelas mellan regioner och kommuner. Mamma är i alla fall omhändertagen och många fantastiska personer arbetar inom äldrevården, det måste sägas.
Ett år med många förändringar har passerat och jag hoppas på ett hoppfullare år 2021, att pandemin skall klinga av. För vår familj har det trots allt varit ett fint år och jag har mycket att känna tacksamhet över även om jag känner en stor trötthet nu. Inför nästa år hoppas jag för egen del på ett lugnare tempo, mer tid för återhämtning och välbehövlig omsorg om både kropp och själ.
