Ny dag med en vacker morgon

På väg till arbetet tog jag en omväg förbi en av mina favoritplatser alldeles här i närheten. Solen var på väg upp och havsviken låg nästan spegelblank. Tänk att några minuter i vacker stillhet kan ge en fin känsla som varar hela dagen.

Jag har alltid varit fascinerad av fyrar som med orubblig rytm ger vägledning i mörker. I höstas var vi intresserade av ett fritidshus som låg bara ett par hundra meter från en fyr med hela östersjön utanför. Tyvärr drog säljarna tillbaka försäljningsuppdraget annars hade jag kanske fått en fyr som granne. Kring den här fyren och udden på betydligt närmare håll har jag minnen från yngre dagar. Samma fyr men så många år som har passerat.

Hasselnötskorgar fyllda med glass, hjortron och rosmarin

 

Förra helgen bakade jag krispiga hasselnötskorgar och fyllde med len vaniljglass, sötsyrliga hjortron och toppade med en kvist doftande rosmarin. Hasselnötskorgarna är ljuvligt goda, de måste ni prova att baka, inte alls så svåra som de ser ut!

Hasselnötskorgar, 8-10 st

100 gram smör
1,25 dl strösocker
2 msk ljus sirap
0,5 dl vetemjöl
100 gram hackade hasselnötter

Sätt ugnen på 200 grader. Smält smöret och blanda i de övriga ingredienserna utom hasselnötterna. Låt allt sjuda några minuter under omrörning, koka inte. Ta av från värmen och rör i hasselnötterna. Klicka ut 2 matskedar till varje flarn på bakplåtspapper. Det ryms bara 4 flarn på varje plåt, de flyter ut rejält under gräddningen. Grädda mitt i ugnen ca 5-7 minuter eller tills kakorna har flutit ut och är ljust gyllenbruna. Passa noga, de bräns lätt. Låt svalna på plåten, men inte kallna helt, och lägg ovanpå en uppochnervänd kopp eller glas för att forma till korgar. Här gäller det att vara lite snabb, flarnen blir snabbt hårda och blir då svårare att forma.

Jag serverade med en kula god vaniljglass, hjortron och en liten kvist rosmarin. Rosmarinens kryddiga doft är fin tillsammans med hjortron. Bon appétit!

 

 

Höst och vinter i pergolan

 

 

I söndags besökte jag Artipelag för första gången. Med enastående utsikt över Baggensfjärden i Stockholms skärgård är själva platsen och naturen runt omkring en upplevelse i sig. Artipelag är en mötesplats för konst, event och upplevelser och vi träffade mina svärföräldrar med flera för att gå på konsert. Utanför fanns ett magiskt och suggestivt konstverk i form av torkade blad, bär och fröställningar ”Höst och vinter i pergolan”. Så vackert i motljuset genom glasrutorna i pergolan. En riktigt härlig söndagseftermiddag!

 

Tankar om tingen och om hållbarhet

Juvelorkidé, Ludisia discolor

På senaste tiden har jag haft anledning att fundera över hur vi förhåller oss till våra saker och ting, till det som finns i våra hem. Redan tidigare när jag arbetade som fastighetsmäklare förvånade det mig att det tycktes som det mest överskuggande problemet vid byte av bostad,  framför allt för den äldre generationen, var att göra sig av med möbler och prylar. Bara tanken att minska ner bohaget tycktes många gånger omöjliggöra flytt till ett mindre och mer praktiskt boende. Det blev tydligt att hälsa och ekonomi mestadels var underordnat tingens inneboende kraft och betydelse.

Kan det vara så att det inte är våra saker i sig som är orsaken till  svårigheten att minska ner och göra sig av med delar av bohaget utan kanske minnen och upplevelser förknippade med dem? Att en tid eller epok i livet är på väg att ta slut och att förändring stundar. Kanske blir det svårare med åren att skiljas från det som har följt med genom livet samtidigt som vänner och släktingar blir färre och färre?

Vi själva har flyttat flera gånger och oftast har jag helst bara velat göra mig av med det mesta av det vi har, det är få prylar och saker som jag håller nära mitt hjärta. Nobelservisen, ett par tre dussin glas, några speglar, lampor och vaser, klassiska Karinfotöljer, mormors sminkbord, växtkärlet Pallisad, trädgårdsdekorationer från Åhus glashytta, en spröjsad dörr från älskad sommarstuga, några smycken och väskor. Ja, det är ungefär det. Det jag kan sakna är platser, en oändlig utsikt mot horisonten, spegeldörrar, en vacker trapphall och livet med hästarna.

Det skall jag erkänna, jag har sparat en hel del saker.  Jag är sparsam eller eller kanske snarare snål när det kommer till det att handla det som bara är ting. Jag fantiserar om nya designmöbler och vintageklassiker men hemmet är trots det fyllt av relativt oälskade möbler, eller i alla fall möbler som jag inte känner någon känslomässig bindning till. Kanske vet jag med mig att jag är ombytlig och hellre förändrar med det jag har sparat. I den tidsandan som numera råder är jag dock nästan exemplarisk, konsumerar väldigt lite och sparsmakat. Kanske våra äldre inte borde vara så rädda att minska ner och göra sig av med bohaget, det är snarare att se som en välgärning i den tid vi lever i nu när någon annan med all säkerhet kommer att uppskatta det som inte är nyproducerat och förbrukar ändliga resurser från vårt jordklot.

 

Mot ljusare tider och lördagskvällens dukning

Några små avknipsade körsbärsgrenar satte tonen till lördagens dukade bord som kom att påminna mig om att våren så småningom är i antågande. Likaså är ljuset tillbaka och för mig inte bara solen utan jag har äntligen kommit till att använda en ljusskärm i fotograferingen. Jag har en ännu odefinierbar plan att utveckla min fotografering framöver, vi får se hur det går. Kanske ny kamera och dags att lära sig bildredigering?

Som vanligt dukar jag med både gammalt och nytt, mest det som redan finns i skåpen men de kraftiga bägarna från Reijmyre är nyligen köpta på loppis och de använde jag som vattenglas. Den randiga dessertskålen fick bli saltkar och den kommer från mina föräldrar. Den tillhör Bengt Orups serie ”Strikt” från Johansfors glasbruk, en riktig 50-tals klassiker. Skyddsänglarna från Skultuna brukar jag mest ha framme till jul så nu är det dags att packa ner dem igen. Det finns oftast gott om äldre Skultunamässing i secondhandbutikerna i Västeråstrakten, dessa är fyndade för liten peng hos Stadsmissionen.