Flickan och hästen

Det här är Malva och den vackra islandshingsten Finnur frá Ármotí. Finnur är ögonfallande vacker och högrest och har en hög 1:a klass bedömning. Det i kombination med ett osedvanligt gott lynne gör honom till något alldeles extra. Det är inte alla hingstar som kan hanteras av ett barn. Jag slås av följsamheten och hans milda blick. Det är något alldeles extra med de här två. Tack Josefin för att jag fick fotografera och visa de här bilderna.

Nobel stämning på Grand Hôtel

Traditionsenligt bjuder jag min mamma till Grand Hôtel varje år för att dricka Afternoon Tea. Att det var Nobeldagen idag hade jag inte en tanke på när jag reserverade bord för fler veckor sedan. En praktfull julgran mötte oss i hotellfoajén där ljusen glittrade ikapp med tiaror och känningar i guldlamé. Rakryggade män i frack beströdda med glimmande medaljer och ordnar. Diskret internationellt sorl och förväntansfull stämning i luften. Gigantiska blomsteruppsättningar med hundratals röda amaryllisar och stiliga Stockholm slott på andra sidan Strömkajen. Det var minst satt en pampig inramning till vår Afternoon Tea en vanlig men ovanlig måndagseftermiddag.

Var är julkänslan?

Det regnar och regnar och är mer grått än någonsin. Idag är det andra advent men det är svårt att få den där riktiga julkänslan att infinna sig. Jag försöker genom att ta fram adventsljusstaken, binda kransar, köpa hem glögg, titta på adventskalendern och till och med gå på julkonsert. Men, nej det vill sig inte. Ok, det kanske bara är ett sådant år i år.

Tall, gran, en, rödlök, eukalyptus och laucadendron som ser ut som små kottar.

Jag binder ett par adventskransar till två av mina kollegor. Vi konstaterar att vi alla har dolda färdigheter inom de mest skilda områden i livet. Det är spännande att genom samtal och dialog skrapa bakom ytan, det finns så mycket där.

Sidenband, rött, mörkgrönt och doft av gran och tall. Kanske adventsförväntan och lite känsla av jul trots allt?

Kopparlunden eller gamla Metallverken som man säger

Häromdagen tog jag en promenad i Kopparlunden i Västerås. Området har en central plats i stadens industrihistoria som startade i slutet av 1800-talet. Nordiska Metallaktiebolaget och ASEA haft stora industrilokaler här med bl a tillverkning av metalldelar, ammunition och generatorer. Åsa Linderborgs målande beskrivningar i boken Mig äger ingen om hennes pappa metallarbetaren har säkerligen gjort stort intryck på många. Flera av byggnaderna i området är typiska representanter för sin tids industriarkitektur och jag fascineras av detaljrikedomen. Byggnaderna är bevarade och renoverade och området är idag en populär stadsdel för konsult- och it-företag genom Västerås Science Park.

Jag har en förkärlek eller snarare en förundran och nyfikenhet inför gamla industrimiljöer. Fantasin sätts i rörelse och jag kan nästan se framför mig hur arbetarna slet, deras ansiktsuttryck och tunga steg i den smutsiga och grova miljön. Säkerligen tänkte man inte då på de vackra detaljerna och utsmyckningen på de tegelröda byggnaderna. Slitna skyltar och traverser mellan husen påminner om det som var.

När vi flyttade till Västerås arbetade jag här i området som på den tiden mest bestod av tomma industrilokaler med krossade rutor. Dock var det gamla huvudkontoret redan då välbevarat och jag har gått in och ut många gånger genom den här dörren ovan till höger. En ynnest att få arbeta i en så vacker miljö.

Jag är på väg till Kopparlundens Bageri som tillverkar stadens godaste bröd och bullar. Här ringlar kön lång alla dagar och på seneftermiddagen är oftast de goda kardemummabullarna slut. Bageriet har funnits länge och var nästan före sin tid med surdegsbakat bröd utan traditionell jäst. Det är värt en omväg strax utanför själva stadskärnan.