Soluppgång i ytterskärgården

De ord jag främst kommer att tänka på är förundran och tacksamhet. Jag hade redan på kvällen före bestämt mig för att gå upp tidigt för att försöka fånga soluppgången. Halv sju är det forfarande nästan helt mörkt och den kuperade stigen över ön är svår att finna för mig som inte är här så ofta. På håll ser jag fiskebodarna som mörka siluetter mot den ljusare himlen som rodnar i öster. Det är alldeles tyst, fåglarna har inte vaknat än.

Himlen och havet bjuder på ett färgsprakande skådespel som börjar subtilt i ljusa pasteller för att övergå till mer mättade toner i rosa, orange och gult. Höstlöv i samma färgskala bildar en naturlig ram. Plötsligt är förtrollningen bruten, himlen är ljus och fåglarna kvittrar. Dags att gå hem och sova ytterligare ett par timmar. Det är ju ändå lördagmorgon.

Säsongens sista från frilandet på Slottsträdgården

Solrosor, ringblommor, eternell, jätteverbena, craspedia (solbollar), dillblommor och lönnlöv.

Vilken färgsprakande höst vi har. Jag har aldrig sett lönnarna skifta i så många färger. Där vi bodde tidigare var bladen ofta svartfläckiga men här är det sällan jag ser det. Jag släpar in buntar av löv och lägger på köksbordet. Fyller vaser och virar ihop små rosor.

Det har blivit lite av en vana att åka till Slottsträdgården Ulriksdal när de slår upp portarna på lördagen eller söndagen. Frilandet var fortfarande öppet men jag var den enda som plockade blommor. Så fridfullt att strosa mellan raderna, känna lera under stövlarna och doft av jord och mylla. Typisk höstluft. Syrerik. Det mesta var uppgrävt, överblommat med endast rasslande fröställningar kvar. Kanske den enda frostnatten påskyndade höstens ankomst. Solrosor, ringblommor, jätteverbena och flera andra blomster gick trots allt fortfarande att finna efter lite letande bland raderna. Den bästa sortens blomsterplock. Långsamt och meditativt, blomma efter blomma. Den färgstarka buketten fick många uppskattande blickar på väg till kassan. Tack Slottsträdgården för den här säsongen!

Extra skön fredagskänsla

 

Sneakpeak på köket som nästan är klart, bara lite målning återstår. Vilken härlig känsla att komma hem på fredagskvällen och ha ett kök som går att använda. Jag som älskar att baka och laga mat. Tyckte det var en fin symbolik i de vissna blommorna i diskhon i det nya köket. Köket som vi slängde ut hade varit med i femtiofem år. Dahliorna plockade jag för två veckor sedan. Kretslopp. Olika livstider som det mesta i livet. TREVLIG HELG!

Organiska former x två

Jag fick tag i ett par överdelar från designsamarbetet mellan HM och William Morris, den engelske designern som är mest känd för ljuvliga blommiga tapeter och textilier.  Ibland har jag varit fundersam kring dessa designsamarbeten då jag mest tycker att de uppmuntrar till kortsiktig konsumtion. Dessutom ser jag sällan att kläderna används, precis som om det är själva ”köpet” som är det mest intressanta. Jag skall i alla fall motbevisa mig själv nu och verkligen använda min polo och mina toppar. Mönsterna och färgerna är verkligen extraordinära. Häromdagen besökte jag Millesgården och den fina utställningen om just William Morris. Millesgården måste vara Stockholms vackraste museum och nu när jag bor i närheten köpte jag ett årskort.

Organiska former har alltid tilltalat mig på både tyger och keramik. Samtidigt som vi sveps in i höstmörkret igen är det dags att kliva in i Charlottes smedja. Stämningen är varm och samtalsämnena är många. Höstens första smycke blev ett hängsmycke i form av ett eklöv. Jag sprider ut gröna eklöv både här hemma och i smedjan och konstaterar att alla löv är olika när jag sågar ut små löv till örhängen.

Underbara hästar och djupa samtal

Katarina och vackra islandsstoet Hilma som är avelsbedömd i 1:a klass.

Med åren har jag tröttnat på ytligt prat om väder, vind, skvaller och ingenting. Det riktiga samtalet som även ger tid för reflektion och eftertanke är något jag har saknat och som jag aktivt försöker söka mig till när jag umgås med vänner och arbetskamrater. Jag har börjat ställa frågor. Samtalen har blivit intressantare, längre och med en fördjupad relation som följd. Det är spännande. Vad frågar jag då?

Om du ser tillbaka på ditt liv som du har levt hittills, under vilken period upplevde du att du var som lyckligast? Varför då? Hur ser en perfekt dag ut för dig? Vad gör du då? Om du fick reda på att du endast har fem år kvar att leva vad skulle du göra då? Hur skulle du vilja leva de sista fem åren? Om du nu inte trivs på arbetsplatsen, har du funderat att på allvar förändra din situation?

Nu är det inte så att jag frågar och frågar men ibland slänger jag ut en sådan här fråga om stämningen är den rätta. Jag har själv blivit förvånad över att samtalet då ofta har tagit en fin och annorlunda vändning och hur även hur relationen har djupnat. Långt senare har jag även fått positiv feed-back att det var så bra att jag ställde just den där frågan. Lite måndagsfunderingar så där.