I skogen där jag trivs

Det är något helande med skogen. Lugnet och tystnaden. Jag saknar mina skogar. Speciellt den glesa tallskogen med raka furor i oändlighet. Precis som hästarna tycker jag om att ha uppsikt, att låta blicken vila längre bort.  Jag vet hur stigarna svänger, känner varje sten och klippblock. Här finns inga kantareller men kuddmossa och kraftigt mörkgrönt lingonris. Nere i sänkan står ormbunkar som skiftar i gult och orange. Det är tyst men ändå inte. Det susar, knakar och viskar där uppe bland trädkronorna. Fåglarna kvittrar. Älskar träden, de är som mina vänner. Talar till mig.

Det är inte bara jag som mår bra i skogen. Fenomenet ”skogsbad” talar många om och kommer ursprungligen från Japan och heter ”shinrin-yoku”. Det betyder ungefär ”att ta in skogsatmosfären med alla sinnen” vilket fritt har översatts till att skogsbada. När ohälsan ökade dramatiskt i Japan på 80-talet uppmärksammades att kontakten med naturen saknades i människans vardag. På uppdrag av Hälsoministeriet skapades hälsoparker med speciellt utbildade guider. Intressant om vistelse i naturen och om aktuell forskning finns att läsa på www.shinrin-yokusweden.se

Vandrade själv här i skogen häromdagen. Längtade efter att någon älg eller kronhjort skulle visa sig som så många gånger förr men idag blev det inte så. Vildsvin finns också här men de håller sig borta under de ljusa timmarna. Känner mig inte rädd för de vilda djuren här i skogarna, varg har vi bara sett en gång på väldigt långt håll ute på en åkar. Däremot mötte jag en stor ensam svart hund. Den stod blickstilla, fixerade mig med blicken och skällde. Inte aggressivt men inte heller vänligt med viftande svans. Obehagligt. Jag gick sakta fram på skogsvägen och efter en stund sprang den förbi och försvann i skogen.

En höstkrans

Lite egendomligt att göra en höstkrans idag när det är sommarvärme igen med över 20 grader. Jag återvände en kransstomme av virade björkgrenar som jag snodde ihop i våras av långa, sega och böjliga kvistar av hängbjörk. Kransen har hängt ute ända sedan i påskas men nu blev den omstylad med murgröna, ekblad, nypon, oxel och ett band av jute. Får följa med till arbetet i morgon till en duktig kollega.

Fredagsbukett och frustration över min tidigare yrkeskategori eller allt är inte guld som glimmar.

För det mesta tar jag fastighetsmäklare i försvar när kritik och nästan hånfulla kommentarer serveras utan omsvep när yrkeskategorin diskuteras. Det är många, både säljare och köpare, som har åsikter och känner sig lurade, förda bakom ljuset och tycker att något inte har ”gått riktigt till”. Det ligger i sakens natur, i tider med ändlösa budgivningar, att de flesta köpare känner sig missnöjda med mäklarens agerande. Jag har under mina nästan 20 år som fastighetsmäklare arbetat med ett femtiotal kollegor och jag vet att alla de arbetar oerhört seriöst och hårt för att hjälpa både säljare och köpare på bästa sätt.

De senaste åren har jag gått på otaliga visningar, både av lägenheter och fritidshus, i olika delar av landet. Blivit lite av expert att se mitt tidigare yrke från den andra siden så att säga. Och ja, jag måste säga att mäklarna gör ett jättebra jobb och arbetar precis som jag och mina kollegor gjorde eller gör. Meeen…. på en visning för ett par veckor sedan blev jag arg. Riktigt arg. Min väninna som var med blev nog förvånad över att jag kunde blixtra till så. Övervåningen i villan hade extremt låg takhöjd och jag tog fram tumstocken och mätte till 1,87 cm. Inte boarea. Gränsen går vid 1,90 cm med en minsta bredd på 0,60 cm. Fastighetsmäklaren hade gått på de offentliga uppgifterna i registret (som vi mäklare vet att de ofta är felaktiga) och marknadsförde ett hus som 40 kvm större än det egentligen var. Inte bra. ”Du har väl ögon att se med och en tumstock att mäta med du också” var min irriterade kommentar. Ok, oseriösa finns i alla branscher men på något vis gick det här rakt in i ryggmärgen på mig. Kom inte och gör ett dåligt jobb i ”min” bransch. Nej tack!

Dahliorna heter Dianas Memory, vasen är en loppisfyndad ”Glimma” och halsbandet med citrin är en av mina favoriter.

Walking down memory lane

Jag är en återvändare som har flyttat tillbaka till min barndomstrakt. Inte långt härifrån trampade jag med barnvagnen när barnen var små. Blickade alltid upp mot pampiga Engelbrektskyrkan där de båda är döpta. Parkerade på gatan utanför porten innan alla bilarna tog över innerstaden. Åkte gnisslande hiss med gallergrind och blickade ut mot dyster innergård (fast tyckte jag inte på den tiden). Stiliga antikaffärer utan kunder och små blomster-hål-i-väggen precis som då. Av en slump hamnade vi på mysiga franskinspirerade café Saturnus strax intill häromdagen. Kanelbullarna är fortfarande lika stora och räcker åtminstone till två personer. Walking down memory lane. By the way, min dator fortsätter att krångla så jag bjuder mestadels på mobilbilder som inte är mitt signum alls.

På scenen: Våroffer, Stockholm Stadsteater

Fotograf: Håkan Larsson

Höstens mest spektakulära dansföreställning måste vara Våroffer som Stadsteatern sätter upp i regi av Fredrik ”Benke” Rydman som även dansar tillsammans med en industrirobot, 20 streetdansare och 5 000 liter vatten. Musiken i första akten är nyskriven av Johan Liljedahl och Calle Rasmusson och i andra akten hör vi Igor Stravinskijs originalmusik. Kritikerna säger publiksuccé och här utlovas en kraftfull och vacker föreställning med vattendans, ljus- och spegeleffekter och spektakulärt samspel tillsammans med en ABB industrirobot.

Med både man, svärfar och dotter med ABB anknytning  tillsammans med mitt intresse för det visuella och storlagen scenografi så är det här en given förställning så nu skall jag skynda mig att boka biljetter.

 

Att variera en fondvägg och två nyanser av vitt

Precis som om vi inte har nog att göra förutom att helrenovera en lägenhet så måste vi snickra ihop lite inredning också! Vi hittade ingen knoppbräda som var tillräckligt lång så då fick vi tillverka en helt enkelt. En grundmålad list och rundstav à la Ernst utgör stommen. Såga, borra, limma, slipa och måla. Nu hänger den redan på väggen framför sängen och jag fantiserar direkt om att ändra uttrycket efter säsong och årstider. Sommaren lever kvar än men tänker en kvist med lärkkottar och en ljusslinga i december. En bild på familjen skall också ramas in och hängas upp. Jag trivs med att vila ögonen på det som är mig kärt och så blomster och grönt förstås. Ok, erkänner att det även hänger någon nystruket skjorta här och lite annat ibland också.

Färgen på väggen heter NCS 0500-N. Vitt men en uns svärta, utan ton av gult. Tidigare har stockholmsvit, eller NCS 0502Y, varit den allenarådande färgen på fabriksmålade lister, dörrar och även väggar men nu börjar den kallare färgtonen utan gult ta över. Jag märker det i mitt arbete med offentliga miljöer. Nu drar det vita åt grått och inte åt gult. OK, kanske lite överkurs för den som inte är nyansnörd.

#throwback thursday

Det finns vissa platser som jag alltid längtar tillbaka till. Dit tankarna vandrar om och om igen. Bilderna dyker upp i medvetande gång efter annan. Det är som om varenda sekund är bevarad i minnesbanken för evigt. Island. Norra Island bland hästarna i Unadalur. Unadalur betyder ungefär ”den enstående dalen”. Ja, precis så är det. Vidderna, lugnet, hästarna och naturens storhet. Snart är det två år sedan som jag var med på en av hästinsamlingarna där. Throwback.

Hav, sandstrand, tallar och annat som får hjärtat att slå

Sydkusten och Skåne igen. Ett besök hos Olof Viktors bageri och café är aldrig fel. Ute i ingenstans i Glimminge, där landskapet går över i mjuka kullar och Österlen tar sin början, finns detta ljuvliga ställe. Den kullerstensbelagda innergården med väggar täcka av murgröna skulle ge stylister något längtansfullt i blicken. Smörgåsarna är gigantiska och det är svårt att välja bland bakverken.

Hos min barndomsvän finns Cléo, en mer älskvärd hund står inte att finna. När bilen körs fram går hon in och lägger sig i hundgården. De är kloka våra vänner djuren. Vi drog till Köpenhamn och den korta bilresan över bron är alltid fylld av positiv förväntan.

Tage Andersens butik måste jag alltid gå förbi, ett stenkast från Nyhavn. Det kostar en liten peng att gå in men de originella blomsteruppsättningarna och den lilla innergården lämnar ingen oberörd. Han var före sin tid och jag glömmer aldrig utställningen på Millesgården i början på 90-talet där hans blomsterkonst talade ett alldeles eget språk som gjorde djupt intryck på mig.

Jag formar en krans åt min barndomsvän av pilkvistar, de är mjuka och böjliga och tacksamma att arbeta med. Lindar runt några grenar av murgröna. Som tack plockar jag med mig en härlig bukett hem av kärleksört, blank mörkgrön vinterliguster och murgröna.

Mellan himmel och hav finns sandstranden som jag alltid, alltid längtar till. När det är som vackrast går promenaden dit genom gles tallskog innan sanddynerna tar vid. Förut red vi tillsammans genom sakral tallskog, som är en av mina platser på jorden, men nu får livet ta en annan väg som jag försöker finna.

Läs mer…