Bästa jobblunchen och sneakpeek på keramiken

Det är så roligt att bli inspirerad av andra. En av konsulterna på min arbetsplats har alltid med sig soppa till lunch och jag har också kommit på att det är värdens bästa jobblunch. Gott, billigt och enkelt att göra. Dessutom står lådorna färdiga i frysen och skvimpar inte ut på väg till jobbet. Tinar under förmiddagen på skrivbordet. Varsågod! Soppa à la Ulla:

BROCCOLISOPPA, 3 portioner

(det går lika bra med blomkål, grönkål eller spenat)

600 gram broccoli
1 gul lök eller en bit purjolök
1-2 vitlöksklyftor
2 tärningar grönsaksbuljong
1 liter vatten
1 dl grädde, créme frâiche eller mjölk

Bryt broccolin i mindre bitar, hacka lök och vitlök. Lägga i kastrull tillsammans med vatten och buljongtärningar. Koka ca 15 minuter tills grönsakerna är mjuka. Mixa med stavmixer, späd ev med mer vatten och bland i grädde eller mjölk. Klart.

Jag brukar toppa soppan med lite färskost eller fetaost, frön och nötter. En bit bröd till och lunchen är perfekt.

Tallriken under soppskålen och underlägget under glaset gjorde jag på keramikkursen tidigare i somras. Är så nöjd med mina kavlade fat och små tallrikar. Glasunderlägget är egentligen ett litet tapasfat och de gjorde jag många av. Färgen är härligt blågrön, skiftningarna syns inte riktigt här på bilden. Duktiga Atelje1030  som höll i kursen glaserade och brände keramiken så proffsigt. Alla tallrikar och fat blev plana och fina vilket inte är helt självklart. Nu är det bara att vänta på nästa keramikkurs och jag vet redan vad jag vill göra.

Är det någon mer än jag som har klimatångest?

Den varma sommaren har lämnat mig med inte bara solbränna utan också med en diffus känsla av obehag. Jag tror jag har klimatångest. Känner oro för vår planet. Uppvärmning, smältande isar, höjda havsnivåer och för att vi är för många här på jordklotet helt enkelt.

Det är svårt det där med vad som är bäst för miljön. Min dotter har skrivit en debattartikel som publicerades i Ny Teknik häromdagen, går att läsa här. Den handlar om upplevd avsaknad av tydliga miljömål på fordonsmarknaden. Inte ett lätt ämne att ge sig in i. Det finns många forskningsresultat som går åt olika håll.

Själv tänker jag mycket på konsumtionen och hur vi kan minska den. Jag är ingen förebild på något vis men anstränger mig att bli bättre. Försöker verkligen rannsaka mig själv inför varje eventuell köpinpuls. Behöver jag verkligen detta? Blir oerhört trött på influensers och bloggare som i varje inlägg  radar upp köplänkar på löpande band och sedan rättfärdigar sig med det är läsarens beslut att inhandla något eller inte. Jo, förvisso, men visst uppmuntrar det till konsumtion.

Fröställningar från blomstermorot. Alla bilderna är från en ljuvlig soluppgång på Fårö.

Förutom att ifrågasätta varje eventuellt inköp har jag även en annan strategi för att konsumera mindre.  Ett kanske lite annorlunda angreppssätt. Jag försöker handla kläder, skor, accessoarer mm så dyrt som möjligt, eller så dyrt som jag har råd till. Då blir det med automatik färre saker inköpta.  Dessutom blir jag ofta mer nöjd med inköpen och använder dem fler gånger. Kanske är det till och med så, eller förhoppningsvis i alla fall, att de är producerade på ett mer etiskt sätt också.

Jag äter inte kött så ofta, kanske en gång i veckan. Helst köper jag närproducerat naturbetat kött som lamm, vilt eller ekologiskt nötkött. Inhandlar kött här. Som bästa bonden Ulf skriver i månadsbrevet till sina kunder:  ”Så bra det känns att det endast behövs staket, vatten och mineraler för att få  kött från marker där vi bor.” Det känns så fint att äta kött som är producerat på det sättet.

Jag har tänkt att utmana mig själv under det närmaste dryga halvåret. Har bestämt mig för att inte köpa några snittblommor alls och inga och krukväxter fram till i vår när det går att plocka ängsblommor och andra blomster ute i naturen igen. Fram tills dess blir det mossa, kvistar från gran och tall och annat som kommer direkt från naturen. Inget som är odlat i växthus, ofta med konstgödsel och som är transporterat över halva jordklotet. Några veckor finns kvar att hitta blomster i naturen men sedan får jag plocka fram min kreativitet för att dekorera här hemma.

 

Att ha svårt för före-och-efter bilder

Ett gammalt kök och en bukett som består av kronärtskocka, rips, eukalyptus, hirs, fjädergräs, daggsalvia och fingerborgsblomma.

Vi renoverar en nergången lägenhet. Det är lite typiskt oss, vi lyckas aldrig köpa något som är fräscht från början. Ok, lite har det nog kliat i fingrarna också. Jag kan inte visa före-bilder, ni vet så där före-och-efter-bilder. Kan inte fotografera det som är fult- det går bara inte. Här hemma blundar jag och stänger av, längtar tills det nya köket är klart. Det gamla köket är i en klass för sig men på något sätt såg jag något i de gamla turkosa köksluckorna när buketten i gröna, silvriga och blå toner stod på diskbänken framför. Lite färgmatch så där.

Blommorna, de vackra, är från självplocket hos Slottsträdgården Ulriksdal. Köket, för mig det fula, ryker snart. Luckorna och den gamla skåpsinredningen åker ner i containern på återvinningen.

Keramik och skulptur på Gotland

Förutom att uppleva landskapet och den fantastiska naturen ville jag gärna besöka några konstnärer och keramiker. På norra Gotland utanför Slite finns Skulpturfabriken som är väl värt ett besök. Här finns Stins Lindholms design och skulpturer främst i betong. Visningsträdgården med de välkända betongbänkarna är stram och rogivande och här finns även en espressobar.

Utanför Burgsvik på södra Gotland har Jan Sandblom sin keramikverkstad. Hans specialitet är brukskeramik som är gjuten. Det ger ett formspråk med stramare karaktär och jag vet att de här muggarna är väldigt sköna i handen för de finns hemma hos min bror.

Åsa Lindströms karaktäristiska keramikmuggar med den breda guldkanten blev jag förälskad i redan för över tjugo år sedan. Mina är enfärgade i olika vita nyanser med pastellfärgad insida. Jag inser att jag har en smärre förmögenhet där hemma. Hade svårt att slita mig från den slående utställningen i butiken. Intill finns gotländska institutionen Hablingbo Crêperie som är omnämnt i White Guide men det blev inget besök för oss där.

Sista stoppet blev hos Fide Fajans där Ingela Karlsson skapar bruksföremål i milda pastellfärger och flätade delikata skålar. Muggarna är formdrejade och jag åkte därifrån med två vita. Egentligen är det köpstopp för mig eftersom jag redan har många olika koppar och muggar hemma från olika favoritkeramiker men jag inhandlade dessa med förevändningen att det är miljövänlig att ha en egen mugg på arbetet istället för att använda pappersmuggar.

Furillen, Gotland

Återigen är jag som förflyttad till en annan världsdel och en annan tid. Som någon ödelagd gruva i ett annat tidevarv. Det är ensamt, varmt, dammigt, torrt och solen lyser med obarmhärtig styrka.

Vi har kommit till Furilden, eller Furillen, som är en ö utanför Gotlands nordöstra kust. Här bedrevs ett stort kalkbruk fram till 70-talet men idag är det gamla bruket förvandlat till eventverksamhet och hotell och ägs av en entreprenör och tillika fotograf. Här har otaliga modefotograferingar och reklamfilmer spelats in under de senaste åren.

Och jag förstår varför, miljön är helt enastående. En unik kombination av industrimiljö förfinad och grovt tillrättalagd av Sveriges mest namnkunniga arkitekter och designers. Varje detalj är noggrant uttänkt såsom vaserna av obehandlat stål som sitter fast i de grånade teakborden. Vackert, funktionellt.

Hotell och restaurang har öppet under några få sommarveckor. Det finns även en eremitkoja i skogen att hyra för den som söker total avskildhet. På något sett rör jag mig andäktigt i miljön. Vill inte störa. Här råder ett lugn som är påfallande. Utsmyckningen består av torkade grenar från enebuskar förutom några strama solrosor. Det är avskalat, eteriskt, estetiskt. Tillbakadraget. Osannolikt, osvenskt, eller kanske egentligen som den svenska själen, och hit vill jag komma igen. Snart.

Prima gård, Gotland

Vid Bunge Kyrka, några kilometer från Fårösund, ligger Prima gård som har restaurang och gårdsbutik. Det är fullspikat men vi har tur och får ett bord för middag fast vi inte har bokat. Här är all mat ekologisk och det allra mesta kommer från den egna gården. Till och med ölet är bryggt i eget bryggeri och kaffet är rostat på gården. Vi äter lamm med grönsaker, olika betor och kål, tryffelmajonäs och subtil hallonsås därtill. Bland det godaste jag har ätit.

Milön är ruff och rå med många roliga detaljer. De flesta borden finns på gårdsplanen men vi sitter inne i en liten loge. Maten serveras på keramik som är tillverkad på gården där även en butik finns med keramik, smycken och produkter från lamm.

Åh, vad jag älskar sådana här ställen där omsorgen om detaljerna och om själva råvaran utgör grunden. Därtill en miljö som är genuin och enkel. Det här får bli ett sista-minuten-tips från Gotland för restaurangen stänger för säsongen 12 augusti, därefter öppet endast för sällskap.

Vykort från Gotland

Det finns fördelar med att åka nattfärja till Gotland. Vid 3-tiden på morgonen körde vi direkt norrut mot Fårö och med soluppgången framför oss. Det vilda naturreservatet Bräntings Haid var osannolikt vackert i det bleka morgonljuset och de knotiga småväxta tallarna förflyttade mig nästan till Afrikas savanner.

Det var vår bil och en till på färjan över till Fårö. Annars kan det vara timslånga köer. Soluppgången strax norr om färjeläget var en sådan där som man bevarar i minnet. Lugnet, ljuset, färgerna, miljön. Det är gott att leva. Vi var ensamma på stranden vid Sudersand där ett par timmars sömn gjorde gott. Medelhavskänsla med kristallklart vatten och varma mjuka vindar redan klockan fem på morgonen. Vid sju på morgonen möter jag en man och hund och han gratulerar till en underbar morgon.

Det är tidig morgon då vi besöker Sveriges största raukfält, Digerhuvud. Det är ljust och den osannolika värmen gör det osvenskt på något vis.

Lite längre söderut, fortfarande på Fårö, blir jag helt betagen av de gamla fiskelägret vid Helgumannen. De gamla bodarna är grånade och allmogebåtarna doftar ännu av tjära.

Den tidiga morgonen gör dagen lång och innehållsrik. Vi tar färjan tillbaka över Fårösund och besöker nästa raukfältet vid Lergravsviken på väg till Bungenäs. Efter 1,5 kilometers promenad från parkeringen är det skönt att slå sig ner med kaffe och vatten vid Nyströms, säkert ett av Gotlands mest fotograferade hus. Det fläktar skönt ovanför havet vid det gamla kalkbrottet som var Gotlands största på 60-talet. I den gamla industrimiljön finns numera flera olika restauranger.

Efter lite letande på vita kalkstensvägar genom ett surrealistiskt landskap som är som insvept i ett vitt damm på grund av torkan kommer vi fram till det gamla kalkbrottet Smöjen vid Hellvi. Här går det att simma in i själva kalkbyggnaden vilken lockar många och så klart min man men inte mig direkt. Den långa klapperstranden intill är mera mitt signum.

Efter kalkbrottet fortsätter Gotlandsäventyret med ett besök som måste få ett eget inlägg, en miljö som är alldeles, alldeles osannolik, men först ett restaurangtips. Fortsättning följer…