Morgonstund har guld i mun
Ja, så sa alltid min mormor och jag håller verkligen med. I morse satt Elisabeth och jag i sadlarna strax efter klockan åtta. Dimman hade just lättat över dalen och en något morgontrött sol fick lite bråttom upp. När vi hade skrittat uppför backen till skogens högsta topp låg solstrålarna så vackert rakt framför oss och silade genom de raka furornas stammar. Som jag älskar den där glesa tallskogen och ljuset just där. Måste alltid stanna på toppen. Jag tror min häst Asi vet att jag alltid vill stanna precis där eller också tycker han att det är skönt att vila efter uppförsbacken.
För ett par månader sedan var jag osäker på om jag skulle få rida mer just på den här platsen som jag tycker så mycket om. Men ödet gjorde att jag inte behövde ta det beslutet själv och nu fortsätter jag att rida i den vackra tallskogen. Jag säger som på Island: ” det bli som det blir”. Det går inte att planera och styra över allt och ibland ordnar det sig på bästa sätt.