Month: februari 2016

Idag har jag fotograferat Elisabeth och Carina tillsammans med Asi och Krokur. Att rida ut på tur över snötäckta vidder i vårvintersolen är oslagbart. Hästarna går stadigt fram utan att halka genom ordentliga broddar i skorna.

En av andledningarna till att jag började rida Islandshäst (eller rättare sagt gick över från andra raser) var just att de passar så bra att rida ut i naturen på. Då, i slutet av 80-talet, importerades nästan alla hästarna från Island där de oftast var uppfödda i bergen och därmed vana vid terräng som stenar, branter och vattendrag. De var pigga och uthålliga men samtidigt för det mesta orädda och trygga. Egenskaper som finns kvar idag även om de flesta hästarna i Sverige är uppfödda här.

Vädret visar sig från sin bästa sida och jag tillbringar mer och mer tid i hästhagen på seneftermiddagarna. Det är skönt att försiktigt kunna gå runt utan kryckor. Igår återigen en fantastisk solnedgång. Krokur och Asi myser i solen och pälsen blir alldeles varm. Förstår att det är terapi att klappa ett djur. Asi, den vita, är en riktig kelgris och vi brukar skoja om att vi skulle vilja krympa honom till hundstorlek, lagom för att ha i knäet.

Idag har jag suttit på hästryggen igen efter benbrottet. Min vän S är sjukgymnast och har en mycket lugn och trygg islandshäst, en riktig gentleman, som jag fick rida med lite proffshjälp bredvid. Så underbart det var att komma ut och jag förstår inte förrän nu hur mycket jag har saknat att rida ut i naturen.

Solnedgången färgar ett av grannhusen orange och det ser ut som det brinner i fönstren. Morgonen startade lite drastiskt här i byn med  eldsvåda i en mindre ladugård på en gård strax intill. Tursamt nog gick det bra efter omständigheterna, och ingen kom till skada, även om byggnaden brann ner.

Med risk för att upprepa mig men jag kan inte få nog av solnedgångarna nu. Så här såg det ut igår eftermiddag när jag borstade hästarna i hagen. Suggestiva rosa toner och med lätta dimmor över fälten. Asi bryr sig inte om solnedgången men det märks att det är ljusare ute nu för han har börjat fälla vinterpälsen. Borsten blir alldeles full med vita hår och han njuter med slutna ögon när jag tar med rejäla tag. Ett säkert vårtecken. På bilden ovan håller hans öra lite koll på mig när jag mixtrar med kameran. Kanske bara sådant som jag tänker på.

En stund senare är himlen mörkare och nästan färgad i rött. Bilderna är inte redigerade.