Middagsdukning för fyra och en god kycklingrätt

Jag har verkligen längtat till att duka middagsbordet för härliga höstmiddagar med vänner. Det blev till och med en mitt-i-veckan-bjudning för några dagar sedan och då var bordet fyllt av dahlior, både torkade och nyplockade. Nu börjar det bli mörkt på kvällarna och så mysigt då med levande ljus som glittrar i kristallglasen. Ljusstakarna från Orrefors heter förresten opassande nog Corona. Nu börjar jag uppskatta tung kristall igen och hel matservis. Är så glad för Nobelservisen som vi började samla på när vi gifte oss.

Måste också tipsa om den här goda kycklingrätten som jag bjöd på. Spetskål är så fräscht, inhandlade mina på Bondens marknad som finns på torget i vår lilla stad några lördagar nu i september. Så otroligt fina grönsaker där. Ekologiska vinet Chianti Gratena passade utmärkt till. Bon appétit!

Island måste vänta

Island. Tänkt att en ö långt ute i havet mellan Atlanten och Norra Ishavet kunde fånga mitt hjärta. Den här veckan skulle jag egentligen ha åkt till Island igen för att uppleva hästinsamlingar på Norra Island. Begränsningar på grund av pandemin gör att vår resa skjuts upp till nästa år. Nu blickar jag istället tillbaka på bilder från resan 2016, några dagar som var alldeles speciella och som gjorde djupt intryck på mig.


På norra Island är det tradition att hästar släpps ut i stora flockar i bergen under sommarmånaderna. Där får unghästarna växa till sig, bli starka och modiga och uppfostras av flocken. I slutet av september är det dags att driva ner hästarna till stora uppsamlingsfållor där de olika gårdarna samlar in sina hästar. Det är ett skådespel att se de skickliga hästmänniskorna sortera hästarna och snabbt fösa in dem i rätt fålla.

En förmiddag avstod jag ridturen och körde istället bilen upp så långt det gick till en dal med hästar. Det var en enastående upplevelse i det storslagna landskapet att nästan helt ensam vandra runt bland alla hästarna. Så vackra, modiga och nyfikna.

Här är hästar insamlade i den runda fållan strax norr om den lilla staden Hófsos som ligger på klippkanten. Utsikten öve fjorden Skagafjördur är vidunderlig och vinden är alltid frisk från Ishavet. Det är som att sinnet lättar och tanken blir fri i den här miljön. Längtar tills nästa år.

Den moraliska kompassen

En bäver strax utanför bryggan.

En av fördelarna med att bli äldre, åtminstone för mig, är att jag litar på min moraliska kompass. Jag känner mig trygg i mina beslut och värderingar som rör moral och etik. Om handlingar, händelser, beslut, inbjudningar, anställningar  och vid många andra tillfällen. Att veta när rätt att rätt och när fel är fel. När jag var yngre var jag mer osäker och funderade kanske mer på vad andra skulle tycka eller om jag tänkte fel.  Under årens lopp har jag också vid flera tillfällen fått bekräftelse på att kompassen är riktigt inställd, att den visar rätt. Det är en tacksam känsla att kunna vila i en trygghet att förnuft och känsla är sammanlänkade. Dagens tanke. Med de lite allvarsamma funderingarna önskar jag er alla där ute en fantastisk helg!

Med ett stråk av vemod

Gula björklöv singlar stilla ner och lägger sig som en matta i en ny kulör över gräset. Dimman vilar i luften. Hösten är utan tvekan här. Jag snubblar över otaliga sladdar medan jag plockar undan hundskålar, tvättar filtar och byter en hängande router mot en väggljusstake som har hängt där förut. Några träningskläder stoppas undan. Det är tyst och tomt. Mammahotellet har motvilligt stängt för säsongen och de långväga men ändå nära har rest hem. Med osynliga band är mammahjärtat för alltid sammanbundet med två hjärtan på för långt avstånd. Ett stråk av vemod blandat med tacksamhet inför sommaren och tiden som har varit.

En färgstark fredagsbukett från trädgården

Flera olika dahlior, bl a Cornel Bronze och Maaike, stjärnflocka, rosenskära, chokladblomma, vit klematis, vildvin, ormbunke, spjutbräken och kvistar från hassel.

Bild: Oscar Nilsson

Igår kväll var vi bjudna på mysig middag och jag plockade den här höstiga buketten i trädgården och tog med. Den här helgen är en riktig festhelg och i eftermiddag skall vi, både unga och gamla, till Steem Hotel och fira min svärmor som har fyllt jämt. Nu skall jag strax ut i trädgården igen och plocka en bukett till, den får nog gå i ljusa toner. Trevlig helg!

En tidig höstkrans

Ljung, renfana, blodtopp, vissnande dahlior och en slinga vildvin.

Den tidiga hösten är en fin tid för att göra kransar. Naturen dignar av färgsprakande löv, fröställningar, frukter och bär. Inför att göra en krans brukar jag tänka ut en färgskala och sen går jag ut i naturen eller runt på tomten och fyller en korg med material. Det går alltid åt mer än man tror. Jag försöker utmana mig själv och plocka sådant som redan är överblommad, vissnat, ligger på marken och som jag egentligen inte tänker är kransmaterial. Resultatet kan bli överraskande och oftast bättre än förväntat. Det gäller att tänka kreativt med utmanande grenar, kvistar och utblommade blommor. Det är lite som meditation att gå ut med blomstersekatören. Lycka till med din egen krans!

Gott tilltugg till kräftorna

Kräftor är inte riktigt min favoriträtt men jag jag gillar hela upplägget med dekorationer, sång och andra tillbehör. Måste tipsa om en munsbit som gjorde succé när vi blev bjudna på kräftor för ett par veckor sedan. Små crustader fyllda med bland annat västerbottenost och som inte behöver annat än händerna för att passera till munnen.

Västerbottencrustader med topping, 6 st

6 st crustader, de stora
riven västerbottenost
1 ägg
1 dl crème fraiche
rom
creme fraiche
gräslök

Fyll formarna till hälften med riven västerbottenost. Vispa upp ett ägg tillsammans med 1 dl créme fraiche och fördela i crustaderna. Grädda i 225 graders ugn ca 15-20 minuter. Låt svalna och toppa med rom, crème fraîche och gräslök. Riktigt god munsbit!

Min mamma är från Östergötland och bara därför måste jag tipsa om Östgöta Sädesbrännvin som är oväntat gott till både kräftor och sill. Lite off topic så där men ett riktigt bra tips på brännvin!

En ny värld

Kanske är det mitt något dystra sinne som känner att världen och resor har blivit mer otillgängliga och innerst inne mer oacceptabla. Jag har just skjutsat Elisabeth till Arlanda eftersom hennes semester är slut och arbetet i Tyskland väntar. Ett stråk av sorg och betänksamhet infinner sig. Utan tvekan har vi levt över våra tillgångar utan att ta hänsyn till vår värld, vår planet. Hon har inte köpt ett enda klädesplagg under semestern och ilsket bannat mig när jag har velat ge henne någonting som är nyligen inhandlat. Hon arbetar med tillverkning och uppbyggnad av batterifabriker inom bilindustrin. Kanske den nya världen? Hon lever som hon lär och är ett föredöme av av återbruk och vintage. Här smashing i mina härliga silkiga Kenzobyxor från 90-talet, min gamla Diorväska från tidigt 80-tal, sin farmors svarta bankkavaj och mina inte så gamla skor från Cos. Långbent och svårfångad med hästsvansen på svaj. Saknar!!!

A whiter shade of pale och en dröm

Fredag och dags att inleda helgen snart. Ikväll blir det middag på favoritrestaurangen och i morgon besök på islandshästtävling. Jag har inte varit på en tävling på evigheter. Det känns nästan lite konstigt eftersom hästar och tävlingar var en stor del av mitt liv tidigare. Jag var till och med verksam och examinerad som sportdomare. Nåväl, var sak har sin tid i livet. Just nu längtar jag mest efter att bli hundägare. En mindre storlek av storpudeln Tore är min dröm men det får nog vänta ett tag till. Finns inget mysigare än att dra händerna genom det vita krullet. Perfekt med en hundras som inte fäller hår, luktar hund och är allergivänlig. Kanske får jag ett busigt yrväder till sällskap idag när fredagsbuketten skall plockas och båda i favoritfärgen vitt! Trevlig helg!

Kantarelltarte med taleggio och timjan

Tänk att det är sådan lycka att plocka kantareller i skogen och det absolut bästa är att får vara där tillsamman med Elisabeth som är hemma i Sverige på semester. När vi hade hästar och red långa turer långt inne i skogarna hittade vi fina kantarellställen som vi fortfarande försöker hitta tillbaka till.

Jag brukar göra en kantarelltarte med smördeg, kantareller och taleggio och den blir alltid lika uppskattad, antingen som förrätt eller i mindre bitar som tilltugg till drinken. Förra helgen åt vi den före kräftorna ute i mörkret och blåsten på en skärgårdsö, en riktigt mörkögd augustinatt!

Kantarelltarte med taleggio och timjan

25 gr smör + 25 gr smör
200-300 gr kantareller
1 liten finhackad gul lök
1 tsk vitvinsvinäger
1/2 dl vispgrädde
2-3 msk finklippt färsk timjan
1 ark smördeg
150 gr taleggio
1 äggula
1 näve ruccola

Sätt ugnen på 180 grader, vanlig ugn.
Stek kantrellerna i smör tills de får lite färg. Ta upp dem och lägg åt sidan. Stek löken tills den blir genomskinlig. Ta stekpannan från värmen och rör i vitvinsvinäger, grädde och timjan. Rulla ut smördegen, ca 20x30cm, på ett bakplåtspapper och fördela blandningen ovanpå. Strö ut kantarellerna och skiva osten och fördela ovanpå. Strö på ytterligare lite timjan. Vik upp kanterna på smördegen och pensel dem med uppvispat ägg. Grädda tarten mitt i ugnen tills den blir gyllenbrun, ca 20 minuter. Toppa med ruccola och servera. Mums!